Somliga ateisters tro att religionen i alla lägen söker konkurrera med vetenskapen är märklig och lite naiv. Människan har en talang för och ett behov av det transcendenta, och söker och finner det i Gud såväl som i konsten. Och en inte så liten del av våra mest omhuldade sekulära föreställningar är metafysiska till sin natur, skriver Per Brinkemo.
Uppväxt i en frikyrka, svårt grubblande, tvivlande och undrande, sökte jag mig till Göteborgs universitet för att läsa religionsvetenskap. Så här i backspegeln förstår jag att det var ett sätt för mig att bearbeta min uppväxt i kyrkans värld.
På egen hand hade jag börjat läsa Freud, Adler, Jung – och religionskritiker som Ingmar Hedenius. Det var en osannolik befrielse att befinna sig i en miljö som tillät tvivlet, ifrågasättandet. Jag kom till universitetet med den ytterst enkla, basala och ändå så svåra frågan: Vad är tro?
Innebär tron på Gud att man bokstavligt omfamnar allt som står i den skrift som ligger till grund för ens religion, i mitt fall Bibeln?
När det står att Jesus gick på Genesarets sjö, förvandlade vatten till vin, uppväckte döda, att Maria födde som jungfru, ska det förstås bokstavligt eller som något som ligger bortanför vanligt förnuft?
Jag ser Anders Holmlunds intervju med ärkebiskopen Martin Modéus i ”30 minuter” där den senare får frågor om han tror att Jesus dog och uppstod på den tredje dagen.
”Ja”, svarar han.
”Hur gick det till?”
”Det vet väl inte jag”, svarar ärkebiskopen.
”Nä…?”
”Det är ett tomt mysterium, rätt mycket i livet är ett mysterium, kärleken, solnedgången, Gud…”
Bland somliga har biskopens svar avhånats, bland andra, hyllats.
Det var som att se mig själv i båda rollerna; den en gång övertygat troende och tvivlaren som ställde frågor utifrån ett rationellt tänkande, samtidigt som jag var oerhört irriterad på ärkebiskopens naivitet om att kyrkan inte lägger sig i politik, men det lägger jag här åt sidan.
Undervisningen i religionsvetenskap anlade, som det heter, ett hermeneutiskt perspektiv. Det innebär i korthet att när man läser en text är det viktiga inte om det beskrivna har hänt utom vad den säger om den mänskliga existensen. Ungefär som när man läser en roman. Karaktärerna är fiktiva, hela intrigen påhittad men ändå kan läsaren beröras djupt. Man kan förlora sig i historien och uppleva att man känner igen sig i texten eller att man får hopp om något större, trots att författaren själv säger att historien är född ur den egna fantasin, möjligtvis med vissa inslag av självupplevda händelser och erfarenheter.
Man bör kunna vara ense om att också texter som beskriver helt osannolika händelser kan berätta något väsentligt. Uppenbarligen är det så miljarder av kristna och muslimer uppfattar Bibeln respektive Koranen.
Till och med berättelser om en transcendens, Gud, berör, trots att det beskrivna ligger bortanför sinnevärlden, den egna erfarenheten. Mig veterligen hör det inte till vanligheten att människor går på vatten eller föder barn som oskulder. Trots detta accepteras sådana osannolika berättelser av den troende.
Det finns en rad böcker som skildrar en transcendent värld utan att ha gett upphov till religion. Tolkiens böcker ”Sagan om ringen” som också har filmatiserats skildrar en värld full av magi. Böckerna om Harry Potter är också exempel på berättelser som bara är hittepå. Där är trollkarlar och flygande kvastar och kampen mot den onde Voldemort. Det är helt orealistiska historier. Ändå finner människor något i dessa böcker och de har sålts i hundratals miljoner exemplar liksom filmerna setts världen över.
Läs även: Religionens betydelse minskar för unga i arabvärlden
Så länge människan funnits på jorden och så långt vi vet tycks hon varit religiös på ett eller annat sätt. Än i dag, trots vetenskap och upplysning, är den överväldigande majoriteten troende av något slag. Det tycks som om människan har en slags disposition för, en längtan efter det transcendenta, åtminstone en förmåga att fascineras av det helt uppenbart overkliga och kunna gå ut och in mellan dikt och verklighet utan att tappa markkontakten.
Människor, också den som av andra ses som vidskeplig eftersom den tror på eller accepterar det transcendenta, lever sina vardagliga liv; äter, skiter, sover, jobbar, älskar, bygger, bor. Men på nåt sätt bärs troende människor av dessa helt ”vansinniga” berättelser, rationella motargument till trots.
Tron bygger på andra premisser än ren och skär rationalitet. Den bygger inte på vetskap på samma sätt som man logiskt kan lösa ett matematiskt problem. Det är något annat där.
Inte heller kan man säga att alla trosuppfattningar tar sig uttryck på exakt samma sätt. Några av de mest kyliga, frånvarande, låsta och korkade människor jag träffat har varit ateister. Men jag har också träffat samma karaktärer som varit djupt troende.
Jag har stött på varmhjärtade, närvarande, öppna, smarta och rationella människor varav en del varit icketroende, andra djupt religiösa.
Skiljelinjen går någon annanstans än i själva acceptansen av något transcendent. Vad som ger vad vet jag inte med bestämdhet. Under mina religionsvetenskapliga studier upptäckte jag den franske filosofen Paul Ricœur. Jag studsade till när jag läste om hans – ”Den andra naiviteten.”
Den första naiviteten handlar om den naiva barnsliga tron, helt oreflekterad, rädd för tvivel och alla vetenskapliga rön som skulle kunna tala emot tron, där Gud är reducerad till en snuttefilt och varje människa den träffar ses som ett potentiellt frälsningsobjekt. Det är inget man är vaccinerad från för att man kallar sig ateist. Se på Sverige som land, världens mest sekulära, som med ofattbar iver vill missionera sina värderingar, i allra högsta grad byggda på metafysik, till resten av världen.
Den andra naiviteten uppstår efter att man tillåtit sig tvivla och ifrågasätta, men ändå, på något konstigt sätt, omfamnar en tro på något som ger en slags struktur, mening och vägledning i livet.
Tro i form av den andra naiviteten betyder alltså inte att man är dum i huvudet och förnekar rationalitet och vetenskapliga rön. Copernicus, Galilei, Hume, Stuart Mill och Montesquieu var alla troende, ändå lade de grunden till upplysningen.
Det rör sig om ett annat språk, ett annat sätt att tala om tillvaron. Som den tvivlare jag är tvivlar jag på att det räcker med kylig rationalitet. Jag tror att en dimension i livet går förlorat. Ja, egentligen allt det där som vi är sprungna ur, ett kristet arv, ett religiöst språkbruk.
Sitt på stranden i aftonrodnaden med en nyfunnen förälskelse, ta din kärestas hand och säg:
Som det däggdjur jag är utsöndras oxytocin i organet hjärnan när jag sitter här tillsammans med dig och ser ”Rayleigh-spridningen”, den vetenskapliga beteckningen för att vi just nu upplever, men bara upplever, att solen är röd. I själva verket består ljuset av många färger men eftersom strålarna just när solen är i nedåtgående måste gå en längre väg genom atmosfären filtreras de andra färgerna bort medan det röda har en bättre förmåga att nå dina vackra ögon. Därför frågar jag:
Vill du gifta dig med mig?
