På torsdagen meddelade Ulf Kristersson (M) att det saknades parlamentariska förutsättningar att fortsätta sitt sonderingsuppdrag, varpå talmannen lämnade över uppdraget till Stefan Löfven (S).

Som skäl hänvisade Kristersson till matematiken. Eftersom Löfven lyckats samla S, V, MP och C har Kristersson som det ser ut 175 mandat emot sig, vilket innebär att han med en rösts marginal skulle förlora en statsministeromröstning.

Kristersson menar därför att det inte vore meningsfullt att gå till omröstning, särskilt inte som talmannen har ”väldigt bråttom”. Bättre då att bollen kastas tillbaka till Löfven.

Men i resonemanget finns flera brister.

Läs även: Kristersson ger upp – Löfven får uppdrag av talmannen

Dels kan man inte säkert veta utfallet av en omröstning innan den är genomförd. Ledamöter kan ändra sig, bli sjuka, komma försent eller helt enkelt råka trycka på fel knapp. Men trots att marginalen är minsta möjliga, en enda röst, väljer Kristersson att ta ansvar genom att inte ens försöka så att talmannen kan ”gå fram en dag snabbare”.

Moderaterna borde snarare tänka på den akuta situationen som landet befinner sig i än att låta sig stressas av att talmannen, just denna gång, plötsligt har bråttom. Det bokstavligen brinner i knutarna för Sverige att få en borgerlig regering på plats. Att ”plöja marken” och ”fila på nödvändiga reformer” ytterligare ett år utan att göra vad man kan för att kanske kunna ta makten redan nu uppskattas knappast av de medborgare som dagligen drabbas av katastroftillståndet i landet.

Läs även: Gudmundson: Sveriges verkliga kris

Även om Kristersson inte hade vunnit omröstningen hade den inte varit bortkastad, utan tydliggjort vilka partier och riksdagsledamöter som utgör den riktiga borgerligheten i svensk politik och som faktiskt röstar för individuell frihet, lägre skatter, fler poliser, en stram invandring och landsbygdsreformer – och vilka som bara påstår sig göra det. Det vore värdefullt för väljarna att bära med sig in i vallokalerna nästa det gång det är dags.

Någon kan kanske invända att om Kristersson nu skulle ha vunnit omröstningen med hjälp av feltryck som inte är politiskt grundade, eller om någon ledamot tagit på sig fel glasögon och inte hittat till riksdagen, så skulle det inte vara intressant eftersom det vore som att bli vald av misstag, och att han då ändå skulle förlora en förtroendeomröstning nästa gång alla ledamöter var på plats (SR Det politiska spelet 1/7).

Men det vore i så fall ytterligare ett viktigt kvitto för medborgarna på vilka riksdagsledamöter som är beredda att gå så långt som att i det mycket svåra tillstånd som landet befinner sig i faktiskt fälla en borgerlig regering som har starkt stöd i opinionen och som driver just den borgerliga sakpolitik som dessa ledamöter gått till val på och säger sig förespråka – och det dessutom när det endast återstår ett år av mandatperioden.

En teori om varför Kristersson beslutade att kasta in handduken är att han inte ville bjuda Löfven på ett nederlag och på så sätt visa sig svag, då 175 trots allt är fler än 174. Och så kan det mycket väl vara. När Kristersson förlorade statsministeromröstningen 2018 ledde det till ett omedelbart väljartapp till KD. Måhända resonerar M att man inte har råd med det igen med bara ett år kvar till ordinarie val.

Läs även: Statsvetare om Kristerssons beslut: ”Ville inte bjuda på nederlag”

Men fundera för ett ögonblick på hur S skulle ha resonerat om de hade varit i Kristerssons skor och att det var Löfven som inte var hundra procent säker på att klara en omröstning i riksdagen.

Faktum är att vi inte behöver undra. Löfven har just gjort sig historisk genom att bli den första svenska ministern någonsin att fällas i en misstroendeomröstning. Två gånger har han regerat med borgerlig budget efter att den egna budgeten fallit. Skulle Löfven i detta läge ha varit orolig för hur han skulle framstå vid ett eventuellt nederlag i en statsministeromröstning och därför avstått från att ens försöka? Det förefaller osannolikt.

Grundproblemet för högern är att de har köpt vänsterns verklighetsbeskrivning. S kommer alltid att tycka att det enda ansvarsfulla, det enda som är bra för landet, är att S har makten. I Socialdemokraternas värld tar M därför ansvar genom att inte driva sin politik, inte rösta på sina egna förslag, inte samarbeta med SD – eller ens tycka som SD i någon enda fråga – och absolut inte orsaka kaos genom att vara oförskämd nog att försöka ta makten. M måste helt enkelt låta S regera vidare. Praktexemplet på detta är Decemberöverenskommelsen.

Att S gör sitt yttersta för att sätta denna bild är inte konstigt. Det anmärkningsvärda är att M gång på gång går på detta, finner sig i det och på allvar tycks tro att man då har ”tagit ansvar” och varit ”den vuxne i rummet”.

En opposition som låter sig hunsas och föras bakom ljuset är dåligt för demokratin och skadligt för landet.

Läs även: Gudmundson: Makten skyr inga medel

Det största problemet för M är inte en förlorad statsministeromröstning eller att talmannen förlorar en dag, utan de signaler man sänder ut om att vara stukad och kuvad av S. Att inte vilja, våga eller kunna regera på riktigt. Det är inte genom att försöka ta makten och misslyckas som man visar sig svag, utan genom att återkommande vika ner sig vid första bästa gupp eller motstånd. M har inte råd att framstå som kastrerat och på ständig reträtt.

De borgerliga partier som fogade sig i Decemberöverenskommelsen har ett trovärdighetsproblem som de ännu inte tagit itu med.

Det som M behöver göra för att visa att man verkligen har skakat av sig sina socialdemokratiska bojor är att känna stolthet över sin politik och inte skämmas ett dugg över att verkligen försöka ta makten när man kan för att kunna genomföra den. Så gör nämligen S.

Kanske hade en eller flera ledamöter från vänsterkanten försovit sig inför omröstningen, fastnat i en hiss eller sluntit på röstningsknappen och gjort Kristersson till statsminister redan nu? Kanske hade det i det läget gått att övertyga en 175:e riksdagsledamot att låta honom sitta kvar till nästa val? Det får vi inte veta. Men Löfven hade inte låtit den chansen gå honom förbi.

Varje dag som S sitter i Rosenbad och kan fatta skadliga beslut och växa in i maktstrukturer och väggar är en dålig dag. Varje missad möjlighet att åtgärda detta är ett svek mot alla som motsätter sig den utveckling som Sverige befinner sig i.

Moderaterna har en skyldighet och en plikt att sluta be Socialdemokraterna om lov, strunta i glåporden från vänstern, resa sig raka i ryggen, ta täten och visa vägen.

Det är vad väljarna längtar efter.

Läs även: Högern måste sluta huka sig för vänstern