Ni känner igen meningen:
”Min värdegrund är de mänskliga rättigheterna och tron på alla människors lika värde.”

Nyligen blev det med all önskvärd tydlighet uppenbart att kulturministern Jeanette Gustafsdotter omfamnar denna trosbekännelse.

Vem gör inte det?
Men vad betyder trossatsen? Och vilken funktion har den?

Om alla människor har samma rättigheter och värde, varför ger den svenska staten barnbidrag endast till dem som bor i Sverige och inte till familjer i Kongo och Nepal?

Dumbom, tänker du säkert.

Klart att den svenska staten inte kan ”frälsa” hela världen. Det finns regler för vilka som är berättigade. Men vad betyder då alla människors lika värde, rent konkret?

Låt oss backa bandet.

Läs även: Jalving: Allas lika värde är en bomb som kan spränga värdländerna

Under mer än tusen år var svenskarna asatroende, präglade av en naturreligion som inbegrep tron på en mängd olika gudar, som Tor, Oden och Freja. Sedan kom kristendomen. Vi blev katoliker i 500 år. Kristendomen behöll sedan sitt grepp, men ändrade form och innehåll: Från 1500-talet och framåt var vi protestanter. Svenskarna bytte alltså på drygt 1 000 år livstolkningssystem ett antal gånger.

En del ler lite i mjugg över hur ”primitiv” människan var en gång i tiden. Tänk att tro på något som inte kan förklaras rationellt, som att åskan är resultatet av en vredgad Tor som åker runt bland molnen i en vagn och slåss mot onda jättar. Eller som att Jesus gick på vattnet och förvandlade vatten till vin.

Numera är Sverige ett av världens mest sekulariserade länder. Har då den moderna människan genom evolution blivit så rationell att hon inte längre omfamnar metafysiska föreställningar?

Knappast.
Trossatser kommer och går – människan består.

När jag på några rader skissar den svenska historien under tusen år använder jag ordet ”vi”. Varför gör jag det? Ingen av oss levde under vare sig vikingatiden eller den protestantiska reformationen. Vad har vi med Olof Skötkonung eller Axel Oxenstierna att göra? Ändå utgår jag från att läsaren förstår vad jag syftar på med detta ”vi”. Det är ett sätt att skapa en meningsfull berättelse om människor som befolkat den landyta som vi kallar Sverige. Är den sann? Tja, i någon mening. Åtminstone mer sann och relevant än om jag skrivit ”vi” i en skiss av Indiens historia under tusen år.

Vilken funktion har sådana här berättelser?

Människan har ett grundläggande behov av att ingå i ett sammanhang. Hyfsat likartade berättelser finns till för att hålla ihop grupper och samhällen. Under den protestantiska eran betraktades ”irrläror” som ett hot mot Sveriges enighet. Den protestantiska statskyrkan sågs som garanten för inre fred och sammanhållning.

Den franske sociologen Émile Durkheim menar att religionens funktion är att hålla samman den sociala grupp man tillhör. Det är genom religionen, anammandet av trossatser, berättelser, kodord, föreställningar och riter, som man upplever och knyts till kollektivet.

Ja, ja, ja, säger säkert en del, det var då.
Jag hävdar att det är likadant nu.

Vi är ju fortfarande människor och som sådana meningssökande konformister. Om människan hade lyckats kväsa skräcken för att inte tillhöra flocken skulle sådana berättelser inte haft någon framgång. Vi hade alla kört solo, i tid och otid sagt vad vi tycker, agerat helt igenom utan någon gemensam berättelse. Men vi är fortsatt obönhörligen konformistiska och beredda att se mellan fingrarna med irrationella trosuppfattningar. Bara vi får tillhöra och slippa bli betraktade som charlataner.

Läs även: Åberg: Ett missnöjt land med en känsla av förlust

Den omhuldade Värdegrunden handlar om tron på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som i den första artikeln slår fast att: ”Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter.” (All human beings are born free and equal in dignity and rights.)

Fantastiskt!
I vår del av världen har den blivit ett mantra.
Men kan man säga att den är objektivt sann?

Nej, människovärdet är en transcendental princip, en trossats formulerad i FN:s deklarationer. Den kan liknas vid kyrkans egen trosbekännelse som börjar: Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare… Troende kristna säger denna mening om och om igen. Den binder samman individer i den kristna gemenskapen.

Men stämmer det, rent empiriskt, att Gud finns, är allsmäktig och jordens skapare?

En del ansluter sig. Andra inte. Det är en fråga om tro, en överenskommelse som binder kristna samman.

Ateisten då?
Buddisten?
För dem är det här nonsens.

De har andra berättelser.

Tron på lika rättigheter och varje människas oinskränkta värde är en överenskommelse som jag ansluter mig till. Men den har inte mycket med den konkreta realpolitiska verkligheten att göra. Inte heller med det individuella människovärdet. Vi värderar människor olika i varje given situation.

Real Madrid skriver inte kontrakt med en hockeyspelare från Frölunda.
Jag värderar mina egna barn långt högre än andras ungar.
En stråkkvartett som spelar Haydn anlitar inte en som inte kan hantera en fiol.

Tron på människans lika värde kan ligga som bottenplatta för politiken, men måste benas ut och konkretiseras för att inte förlora sitt värde. För den kristna kyrkan räcker det inte med att läsa trosbekännelsen. Det krävs en kyrklig praktik. Lika lite räcker det med trosbekännelsen om alla människors lika värde inom politiken.

Läs även: Brinkemo: Kultur och en lögnkampanj mot socialtjänsten

Jeanette Gustafsdotter kunde i SvD-intervjun inte ge svar på ett antal konkreta politiska frågor. Det må vara hänt. Men hon hänvisade som kompensation till att hon hade rätt tro.

Hon vägleddes av tron på de mänskliga rättigheterna.
En nog så viktig trossats.

Men i det här sammanhanget en floskel.