Den som aldrig sett en ko i ögonen vet ingenting om livet.

Det var Björn Ranelids reaktion på Anna Kinberg Batras ord i en intervju inför valet 2000 där hon sa: Stockholmare är smartare än lantisar.

Läs även: Sandström: Statussamhället måste än en gång avvecklas

I en krönika förde Ranelid resonemanget att föraktet för landsbygden, för den som brukar jorden, sår och skördar, ger oss mat på bordet – själva förutsättningen för livet – är ett tidstecken. Ett av välstånd bortskämt folk, drabbat av högmod, förirrar sig lätt i utopiska ideal utan förståelse för livets absoluta grundvillkor.

Trots att jag själv är en produkt av urbanisering och genom min livsstil fjärmats från det som genom historien varit förutsättningen för överlevnad: kunskap om naturen och dess element, satte sig Ranelids ord hos mig och jag har många gånger återkommit till dem. Som ett dåligt samvete har jag gång efter annan tänkt: Om allting kraschar, hur länge skulle jag och min familj klara oss?

Närheten till naturen, vetskapen om hur den fungerar, kunskapen om hur naturens krafter kan tämjas, brukas och ställas i människans tjänst, är ovärderlig och omistlig, men är hos många av oss bortglömd.

Man går där i sin vardag, till affären och köper mat som man tillagar på en spis under en fläkt i ett upplyst och varmt hem. Man slår på strömbrytaren till lampor och dator, kommunicerar digitalt med människor i fjärran, sätter sig i bilen och reser till platser långtifrån som förr tog en evighet att nå. Man dricker vatten från en kran utan oro för förgiftning och duschar varmt när det behagar en. Bara vetskapen att man vid sjukdom har ett sjukhus i rimlig närhet med utbildad vårdpersonal ökar känslan av trygghet.

Vilken nåd att vi kan skörda andras frukter, att vi kan nyttja tidigare generationers erfarenheter och experters kunskaper. Vi lever våra liv utan att behöva förstå hur allt hänger ihop.

Vilken fara ligger det samtidigt inte i detta.

Läs även: Lidström: Ett demokratiskt rättsväsende kräver jury

Om än tekniska landvinningar gjorts och livet förenklats är människan i grunden densamma. Behovet av skydd, säkerhet, trygghet, föda, vatten är konstant och människan är under vissa betingelser beredd att döda för att få tillgång till det grundläggande.

Genom utbildning, social träning och ekonomisk utveckling kan vi tämja de värsta avarterna av mänskligt beteende. Vi föds inte med ett språk, vi lär oss. Vi har inte med oss det analytiska tänkandet när vi ser dagens ljus, men vi kan träna oss till det. Vi föds som individer men med längtan efter gruppen som vi kan uppgå i för skydd och säkerhet. Det behovet är likadant oavsett tidsepok. Däremot föds vi inte med instinkten att ingå i en nation. Men det är möjligt att skala upp en gemenskap, från den mindre och ursprungliga stammen till nationalstaten och känna sig lojal med den, om än det relativt sett är ovanligt.

Ju mer grundvillkoren är säkrade desto större möjlighet till generositet mot dem som står utanför den egna gemenskapen. Men glömmer man att den tillgodoseende basen är skör och aldrig kan tas för given, förlorar man sig lätt i inbillningen att det enbart är ens egen ideologi och höga moral som gör en generös och inkluderande. Så är det inte. I botten ligger tillfredsställda materiella behov.

Den som inte förstår det förstår inte geopolitik och vissa länders stundtals aggressiva agerande. Ogynnsamma geografiska förhållanden, som brist på naturresurser och avsaknad av ”naturliga” gränser i form av hav eller berg, och därmed sårbarhet för både egen försörjning och yttre angrepp, kan få stater att bli aggressiva.

Det är svårt att förstå för den som levt i ett land som under lång tid upplevt en ofattbar utveckling med ökat välstånd och växande trygghet. En känsla av odödlighet uppstår. Beredskapslager? Militärt försvar? Äh, behövs inte. Vi rustar ner. Som avgående försvarsminister Peter Hultqvist sa i SVT:s Agenda efter Rysslands invasion av Ukraina. ”Ytterst är det här ett sätt att bete sig som borde ha varit passé i den mänskliga historien.”

Ja, borde, kan man tycka. Men människan är människa. Det får man aldrig glömma.

Fundamentet för ett lands förmåga till utveckling och välstånd är idag en säker energiproduktion. Alla länder har inte haft samma tur med geografin som Sverige. Här har vi kunnat utnyttja naturens resurser: vattnet i älvarna. Kompletterat med kärn- och vindkraft har vi haft en av världens bästa, billigaste, säkraste och mest förutsägbara elproduktion. Tills idén uppstod, under en överideologi om mänsklighetens förestående undergång, att man kunde lägga ner kärnkraften innan vi hade funnit och utvecklat en kompletterande energikälla.

Med ens har allting blivit dyrare: mat, el, drivmedel och räntor och kurvorna pekar kraftigt nedåt. Allt talar för en kommande lågkonjunktur samtidigt som tryggheten av många känns hotad med krig i vårt närområde, dagliga skottlossningar och briserande bomber av kriminella som primärt har rötterna i andra länder.

Demografisk chock, ökat skjutvapenvåld, oro för ekonomin och osäker elförsörjning, allt sådant skapar ängslan. Det ska tas på allvar och inte föraktas och förklenas.

Läs även: Brinkemo: Stenarna ingen vänder på trots att kulorna viner

Valresultatet visade att landsbygdens folk, från norr till söder, i hög grad övergett partier med progressiv politik, som Centerpartiet och Socialdemokraterna, för andra som i högre grad lägger fokus på grundbehoven.

Frågan är vilka som är smartast, landsbygdens folk eller den urbana eliten?