Den brottsling som med sänkt huvud lommar med polisen vid gripandet skiljer sig från den som hotar åklagaren inför sittande rätt. Den förstnämnda förstår att lagarna genererar en gemensamhet som även är hans, medan den sistnämnde spottar oss alla i ansiktet, skriver Per Brinkemo.
Du har försovit dig och är stressad på väg till jobbet och det inbokade mötet och trycker en aning för hårt på gasen. Det har du gjort flera gånger förut, men just denna morgon stoppas du av polisen i en fartkontroll. Du har kört 13 kilometer snabbare än den angivna hastigheten och därför brutit mot trafiklagen precis som så många andra någon gång, också jag. Du stannar bilen och två poliser kommer fram och ber dig visa körkortet. Det är snöpligt, lite genant och så klart dumt att köra för fort. Men har man begått ett brott får man ta sitt straff.
Läs även: Sandström: Klimataktivistiska domare vränger lagen
Eller… tänk om du steg ut ur bilen och fullkomligt rasade mot poliserna, hotade dem och sa att de var svin som inte har ett enda bevis och att de är ute efter just dig. När polisen hänvisar till fartkameran säger du; ”Vadå fartkamera? Jag skiter väl i fartkameran, jag höll hastigheten!”. Du ljuger med en sådan kraft att du nästan övertygar dig själv.
Så klart gör du inte så.
De flesta av oss har begått lagöverträdelser vid något tillfälle. Men också den som begår ett sådant har generellt en grundläggande respekt för såväl lagen som den myndighet som är satt att upprätthålla den.
När man stoppas av polisen efter en fortkörning är det irriterande och en aning jobbigt, men själva fenomenet som sådant, att några människor med uniform har mandat att stoppa dig är inget man egentligen funderar så mycket över. Det är så det är, det upplevs som självklart, naturligt, en ordning som det råder konsensus om.
Vad är egentligen en lag? Ja, en samling regler för att reglera samspelet mellan människor. Men den är något mer. Lagen skapar en samhällelig struktur. Genom den får samhället en gestaltning som nog är ganska förbisedd, i alla fall föga reflekterad över. En lag som har legitimitet hos befolkningen upprätthåller den inre sammanhållningen, är ett vapen mot anarki. Även om man kan vara kritisk till vissa lagar, krävs det på det stora hela att befolkningen hyser tilltro till dem.
Den är därtill utformad i en specifik kontext. Det är därför man inte bara kan överföra kinesisk lag till Sverige lika lite som Sharia enligt ett ”lag som lag, det kvittar väl?”. Ett folk måste kunna känna igen sig i lagen och lita på att de som är satta att verkställa den delar samma grundläggande normer och kultur, inte minst genom språket.
Sveriges rikes lag är vår. Denna gemensamma lag binder oss människor mer samman är vad vi nog oftast inser.
Eller som rättshistorikern Harold J. Bernman uttrycker det:
Lagen är inte bara en samling regler; det är människor som lagstiftar, dömer, administrerar, förhandlar – det är en levande process som fördelar rättigheter och skyldigheter och därigenom löser konflikter och skapar samarbetskanaler.
Den tvinnar tunna, nästan osynliga, trådar mellan oss. Den skapar ett ”vi”, där även den kriminelle ingår. Men då krävs det att också brottslingen tillskriver lagen legitimitet och erkänner att den brutit mot den.
En som skrivit intressant om detta är den erfarne chefsåklagaren Thomas Ahlstrand. Han jämförde 2016 den gamla tidens brottslingar med dem som han på senare tid allt oftare mötte. I den svenska traditionen sågs den kriminelle som en del av ”oss”, de laglydiga, men på grund av socioekonomiska faktorer som arbetslöshet, fattigdom, dåliga framtidsutsikter, påverkan från andra och/eller missbruk – hade den fallit in i ett kriminellt levnadssätt.
Hela åtgärdsprogrammet riggades för skyddsåtgärder, övervakning och terapi för den kriminelle vars familj inte sällan var involverade i rehabiliteringen. Grundtanken var att den kriminelle var en person som egentligen delade majoritetssamhällets värderingar, moral och syn på lagen, samhället med dess funktioner, men som av olika anledningar hade hamnat snett. Men många av de kriminella som rättsväsendet möter i dag är något annat och uppvisar ett helt annat förhållningssätt.
De har inte kommit snett. De har inget missbruk. De delar helt enkelt inte våra normer, och de har absolut ingen lojalitet eller ens vilja till lojalitet gentemot samhället. En dom till fängelse är ingen skam, den är ett besvär, något obekvämt, något att undvika för att det är opraktiskt och långtråkigt att sitta inne. Lojaliteten är däremot oerhört stark när det gäller gänget, kompisarna, familjen, klanen, kvarteret; och den är dubbelriktad. Vi kan inte alltid involvera deras familjer när vi vill behandla dem för kriminalitet; för familjerna kan tycka att grabben är bra, han drar hem pengar. Den ofta oreserverade kärleken till mamman och respekten för pappan motsvaras inte sällan av en fullständig, och i bästa fall blind, lojalitet tillbaka.
Det är väl därför man blir så ohyggligt provocerad när man tittar på det ena YouTube-klippet efter det andra där unga gängkriminella förolämpar uniformerade poliser å det grövsta. Som i denna:
Ey mannen… din fitta mannen… om jag hör en gång till mannen du går och säger nånting sånt mannen till grabbarna… jag pepprar ditt hem samma dag, din lilla horunge, fattar du!
Att lyssna på skiten är som att bli översköljd av hot och förolämpningar mot en själv. De facto är det inte jag som drabbas, det är en polisman som jag aldrig har träffat, som jag inte vet vem det är. Men. Ändå är det som ett angrepp på mig själv.
Dessa känslor är inte konstiga eftersom du och jag, vi alla, oavsett om vi är jurister eller inte, ändå är en del av något fundamentalt som knyter oss samman – lagen och dess verkställande makt.
Det är inte bara den nya tidens kriminalitet som är provocerande. Det är att dessa unga mäns uppträdande med all önskvärd tydlighet visar på att de inte accepterar själva grundkonceptet. De ger fingret åt både normer, lagen och den verkställande makten, hela det system som format ett samhälle som gett möjligheter till människor i en aldrig tidigare skådad omfattning i människans historia.
Men det skiter dessa unga i.
De utnyttjar systemets svaghet, de mjuka kanterna, välviljan, tron på människan. De medverkar inte i rättsprocessen, de tiger inför frågorna, de hånar och uppvisar ett förakt för hela rättsstaten.
”Land ska med lag byggas”, lyder ett talesätt från kung Magnus Ladulås.
Men vad göra om allt fler inte tillskriver denna lag någon legitimitet?
Läs även: Brinkemo: Romani kris, sedvanerätt och likhet inför lagen
