Det finns en sprängkraft i ämnet varför nästan ingen vågar eller vill prata om det.

Så säger speakerrösten i en nysläppt dokumentär i SVT. Det syftas på romerna, att många tycker ämnet är känsligt.

Det kunde lika gärna sägas om majoritetssamhället: forskare, politiker, journalister. Precis som med många andra ämnen har detta varit tabu. Det handlar om den parallella rättskipningen som praktiseras i vissa romanigrupper – romani kris.

Läs även: Fick 600 000 kr för att ha avskedats efter romani kris-skandalen i Malmö

I dokumentären säger kriminologen Jerzy Sarnecki att han ingenstans har sett att samhället skulle stödja att konflikter löses inom enskilda etniska grupper. ”Det beror på att i ett land måste samma lagstiftning gälla oberoende av vilken etnicitet man har.” Han har naturligtvis rätt i det sista, men bara delvis i det första.

Under många år har det, inte minst hos en del forskare och delar av rättsväsendet, funnits en kännedom om denna parallellitet. Men man har sett mellan fingrarna. Det illustreras av en annan forskare i programmet, historikern Ida Ohlsson al-Fakir: ”Det här är en utsatt grupp som har registrerats i särskilda register som är skapade, inte för att de ska få särskilda förmåner, utan för att vi ska särbehandla dem på ett negativt sätt.”

Hon berättar om hur romer genom historien har diskriminerats och säger: ”När man känner till den långa historien av register som myndigheterna har haft så kan man ha en viss förståelse för att man sköter saker på sitt eget sätt.”

Precis så har det låtit, att man måste förstå. Och det är i en mening inte så konstigt. Men skuldkänslor, vare sig de är kollektiva eller individuella, har en tendens att passivisera och göra en oförmögen att tänka klart.

Det finns väl knappast någon som förnekar att romer verkligen har behandlats illa, både i lagstiftning och i faktiskt handling. Men den stora frågan är hur man nu går vidare för att möjliggöra verklig inkludering i det svenska samhället. Är det verkligen att fortsatt se mellan fingrarna med att romer har sitt eget rättskipningssystem?

På senare tid har frågan i alla fall lyfts och fenomenet granskats. Jag har själv skrivit om ämnet i bland annat antologin ”Klanen” (2018). Och frågan fick stor uppmärksamhet med Expressens Jenny Strindlöv reportage 2021 om att en romsk våldtäktsrättegång ägt rum i Malmö Stads lokaler. I ”domstolen” satt män som var kommunalt anställda tjänstemän. Plötsligt har det tidigare ”omöjliga” ämnet blivit möjligt att granska utan att anklagas för illvilliga motiv, tvärtom prisas.

En viss nivå av parallella rättssystem klarar ett samhälle utan att det ruckar på de fundament som landet bygger på. Men någonstans finns en gräns när parallella rättskipningar blir ett hot mot rättsstaten. Den är passerad nu. Vi ser det inte minst genom att polis och åklagare får allt svårare att få människor att vittna, vilket resulterar i ett alltmer undergrävt förtroende för rättsstatens förmåga.

För man ska inte tro att det bara är den romska gruppen som, vilket framkommer i dokumentären, förbjuder människor att vända sig till utsocknes, det vill säga, polisen. I filmen sägs under ett romani kris-möte och att vända sig till icke-romer: ”Det är inte tillåtet. Då blir det ett riktigt hårt straff. Riktigt hårt… det är olagligt.”

Gör man så har man svikit gruppen och riskerar att uteslutas ur all gemenskap, vilket blir mer eller mindre en dödsdom eftersom hela ens sociala grund tas ifrån en.

Trots att romer varit i Sverige i flera hundra år så har man lyckats bibehålla sitt system. Det är ytterst rättsosäkert, diskriminerande mot kvinnor och knyter varje individ till kollektivet och leder till misstro mot majoritetssamhället. Genom romani kris underbyggs misstron mot det svenska samhället, blir en källa till odlat utanför- och offerskap.

Läs även: Blev vice ordförande i romska rådet trots dom för åldringsrån

Men få har brytt sig trots att ledorden, de högsta värdena som ständigt hyllas i ett land som Sverige, är individens frihet, jämställdhet och rättsstatens primat.

Med tanke på hur seglivat romani kris har visat sig vara kan man inte med annat än fasa föreställa sig vad som sker när andra sådana här sedvanerätter på allvar slår rot. Afghaner har sitt pashtunwali, araber ’urf, somalier sitt xeer, albaner och kosovoalbaner praktiserar kanun. Trots rötter i olika delar av världen bygger de på samma principer; de leds uteslutande av män, är inte straffande men bygger på kompensation (oftast och numera pengar), ”straffar” inte individer men kollektiv, odlar en tystnadskultur gentemot de som inte tillhör gruppen och är samtliga system som genomsyras av hedersnormer.

Dessa förstatliga rättssystem understryker vikten av att äktenskap inte ingås med individer utanför gruppen och blir på så vis konserverande och isolatoriska.

Principen om likhet inför en lag som har legitimitet i ett system som åtnjuter ett högt förtroende för rättsstatens förmåga är inte något som man kan ta för givet. Ett lands befolkning som inte är förenat i ett ”vi” under en gemensam lag och rättsstat blir i förlängningen allt svårare att styra.

Bryr man sig på riktigt om individens frihet och en stats förmåga att säkra den granskas varje avsteg. Man kan inte gömma sig bakom förment godhet och förståelse för en historiskt sett utsatt grupp om man menar allvar med de mänskliga rättigheterna, individens frihet, jämställdhet och likhet inför lagen.

Allt sådant är bara hyckleri och avslöjar att man i själva verket inte tror att dessa rättighetsideal gäller alla.

Läs även: Altstadt: Romsk hederskultur och maktens välvillighetsrasism