Såväl islamister som deras mest enkelspåriga motståndare har svårt att acceptera att det finns fler än en tolkning av koranens religion. Utöver det är det värt att fråga sig vad som är religionen i sig, och vad som egentligen hör till förislamiska klanföreställningar om blodsband, heder och hämnd när det kommer till attackerna mot poliser i våras, skriver Per Brinkemo.
Religion är svårhanterbar materia, inte minst islam.
Men glöm det där med att religion är en fast entitet, en monolit, som en stenstod. Det går inte att säga att islam är si och så, lika lite som det går att hävda att kristendomen är på exakt samma sätt överallt och hela tiden. 1200-talets kristna hade sannolikt chockats svårt och i ren förskräckelse segnat till marken om de besökt nutidens Svenska Kyrkan.
Läs även: Skogkär: Så vilseledde SVT om Ebba Busch och korankravallerna
Islam är precis som alla religioner beroende av tolkning, och kan användas för att legitimera en stat men även för att motarbeta den. Samma religiösa urkund kan motivera isolation från samhället eller uppmana anhängarna att ge sig in i politiken för att förändra den i enlighet med den egna tolkningen.
Begrunda den preussiske generalen Carl von Clausewitz bevingade ord att ”Kriget är blott en fortsättning på politiken med andra medel”.
Byt ut ”kriget” mot ”religionen.”
Vad händer?
”Religionen är blott en fortsättning på politiken men med andra medel.”
Inte sällan är det ett väldigt effektivt medel. Det räcker med att se hur nationalstaterna i Europa växte fram i symbios med och tack vare den romerskkatolska kyrkan.
I Sverige används inte kristendomen längre på det viset, även om mindre grupper tafatt försöker. Hur chockerande är det inte då för ett folk som det sekulariserade svenska att möta människor med en politisk islamisk agenda? Jag tänker naturligtvis på den upprördhet som Sameh Egyptson och hans doktorsavhandling om Islamiska Förbundets kopplingar till Muslimska Brödraskapet väckt. De senare har som strategi att via etablerade politiska partier verka för ett världsomspännande kalifat.
Sannolikt har en del läsare redan fått spel så här långt i texten. Men försök i alla fall att inse att IS-varianten av islam och den som styrde det spanska kalifatet Córdoba (år 929–1031), där världens första universitet grundades, bygger på radikalt olika tolkningar av islam. Nej, jag är inte en försvarare av vare sig inblandning av religion i staten eller någon form av särlagstiftning för muslimer eller kristna. Men det finns ett värde i att sätta sig in lite mer i både religioners väsen och människan och hennes natur.
Hur ska man till exempel förstå det återkommande talet från vissa muslimer om att man absolut inte får kränka islam och hans profet? Hur kan man så till den milda grad bli upprörd över en koranbränning att man kan ge sig på poliser i syfte att döda, som under påskkravallerna? Det faller liksom utanför våra referensramar. Lustigt nog försöker ändå en del icketroende svenskar visa förståelse. ”Det är klart att man inte ska kränka något som är heligt för andra”, säger sekulariserade religiösa noviser. Medan andra svär, förbannar och skriker: ”Ut med dem!”
Hur ska man förstå den upprördhet som vissa muslimer visar medan andra rycker på axlarna. Vad skiljer dem åt?
Läs även: Lidström: Korankravaller i landet som inte kan
Den pakistansk-amerikanske islamologen och antropologen Akbar S. Ahmed har skrivit flera böcker om tribal islam.
I Mellanöstern, Nordafrika och Centralasien, där utbildningsnivån generellt är låg, har klanen som organisationsform varit central för människor i många tusen år, långt före islams uppkomst. Trots att stater bildats har varken moderniteten eller ett ”förstatligat sinne” slagit rot i dessa samhällen. Klanens kodex om gästfrihet, heder och blodshämnd har fortsatt vara centrala element. Koranen läses med klanglasögon och präglar tolkningen av islam, menar Akbar S. Ahmed och denna skiljer sig radikalt från de intellektuella ortodoxa muslimernas förståelse av islam.
Han tar hedersmord och könsstympning som exempel. De är förislamiska sedvänjor som fortsatt praktiseras men legitimeras med att de är en del av muslimsk tro.
”Blodsfejden, där en klan eller familjegrupp hämnas för en attack mot en av dess medlemmar genom att attackera angriparens grupp, är också icke-islamisk”, skriver Ahmed S. Akbar. ”Denna cykel av hämnd och mothämnd är skyldig till mycket av våldet i den muslimska världen under kriget mot terrorismen, särskilt när stammarna blir involverade i statliga eller utländska väpnade styrkor.”
Den svenske författaren och journalisten Nathan Shachar är på samma linje som Akbar i sitt bidrag till antologin ”Klanen”. I sin text tar han flera exempel på hur ”Klanen övertrumfar koranen”, som också är rubriken på hans kapitel.
Men frågan kvarstår, varför ge sig på polisen för att deras profet blivit kränkt?
Att kunna härleda sina förfäder många hundratals år bakåt i tiden är centralt för alla klansamhällen. Helst ska man vara släkt med Mohammed. Nästan undantagslöst hävdar härskare över stater i Mellanöstern och Nordafrika att de i rakt nedstigande led är ättlingar till profeten, alla från Libyens kung Idris till dagens kungahus i exempelvis Jordanien. Det är naturligtvis ett sätt att skapa legitimitet för sitt styre. Men denna vilja att härleda sin släkt till profeten finns inte bara hos härskare.
Pashtunerna, den största stammen i Afghanistan, hävdar att deras gemensamma förfader, Qais Abdur Rashid, konverterades av profeten. Somalierna menar att deras stamfader, Samale, ska ha kommit från Jemen på 800-talet och härstamma från Quraysh Aqil Abu Talibof, son till Abu Talib som var kusin till profeten och bror av Ali själv.
Upploppen förra påsken och liknande händelser har sannolikt att göra med en kombination av religiös glöd och en tribalistisk form av islam där man hävdar släktskap med sin religionsgrundare. Dessa föreställda blodsband gör följarna intensivt lojala med honom. Ett angrepp på profeten blir ett angrepp på en själv enligt den kollektivistiska principen i klansamhället och dess kod kräver – hämnd.
Man kan säga att hederskulturen där varje kränkning måste tas på blodigaste allvar här får en överförd betydelse. Religionen och dess grundare måste skyddas och hämnas. Det är att skydda och hämnas sig själv och sin grupp.
Om det bara ligger minsta sanning i Ahmed S. Akbars tes, vilket jag tror att det gör, har vi åtminstone en nyckel till en förklaring till det de flesta västerlänningar uppfattar som obegripligt.
Nu är, som jag skrivit tidigare, det här med att förstå och förklara inte samma sak som att försvara. Men åtminstone jag är intresserad av att förstå något av alla de bottnar som finns, både hos människan som varelse, i vårt samhälle och i olika religioner och dess skiljaktiga tolkningar.
Det sorgliga är att många saboterat debatten genom att i förment godhet låtsats förstå händelser som påskupploppet på ett sätt som ligger farligt nära just ett försvar. I avsaknad av kunskap, reflektion och konsekvenstänkande ligger det i farans riktning att dessa utan att inse det ger det öppna samhällets fiender ammunition för att ge sig på grundläggande friheter.
Som yttrandefriheten.
