Facebook noscript imageLidström: Korankravaller i landet som inte kan
Erik Lidström
Krönikörer
Lidström: Korankravaller i landet som inte kan
En polisbuss stacks i brand i samband med ett upplopp i Örebro i fredags. Foto: Pavel Koubek/TT
En polisbuss stacks i brand i samband med ett upplopp i Örebro i fredags. Foto: Pavel Koubek/TT

Sverige tycks oförmöget att dra självklara slutsatser av sitt integrationshaveri. I kölvattnet av de senaste dagarnas upplopp listar Erik Lidström ett antal åtgärder – från polisrekrytering och bidragspolitik till medborgarskapsförfarande – som borde upp på agendan.

Det är lite svårt att veta var man ska börja med anledning av upploppen i Linköping, Norrköping och Örebro. Det är misslyckanden över hela linjen, oförmåga över hela linjen, okunnighet eller feghet över hela linjen. Polisen, rättsväsendet, migrationspolitiken, integrationen och det politiska styret har alla misslyckats.

Det är inte så att alla lösningar och svar på vad som bör göras är trevliga och/eller lätta att genomföra. Samtidigt borde de vara tämligen uppenbara. De baseras alla på hundratals eller tusentals år av välkänd mänsklig erfarenhet.

För att börja någonstans har nu Sverige en polisutbildning till vilken vad som tidigare ansågs vara olämpliga kandidater tas in. Inte bara var kraven tidigare hårdare, de män som blev poliser hade också gjort värnplikt. De hade dels, till exempel som skyttesoldater, under 10–12 månader verkat i en extremt manlig miljö, likt den de möter inte bara under kravaller utan också i övrigt under den polisiära gärningen; den helt övervägande andelen kriminella är män. Dels hade de intensivt hanterat AK4, kulspruta, pansarskott och granatgevär.

Vi hade inte förr poliser som knäböjer för en demonstration eller som uttalar att de har ”sjukt svårt för vapen”. Eller som i fallet när den förståndshandikappade Eric Torell sköts ihjäl, en polis som fick panik, och utifrån träffbilden förefaller ha blundat när hon tömde sitt magasin. Självklart behöver vi kvinnliga poliser, men inte av denna låga kaliber. Antagningskraven för polis borde inte sänkas från 4 (av 9) till 3. Vill man att yrket ska återfå sin status så snarare höjer man kravet till 5, kräver genomförd (beväpnad) värnplikt och höjer dessutom lönen. För att ett yrke ska vara attraktivt ska det vara exklusivt, det ska ha hög status.

Läs även: Efter kravaller i två dagar – nu svarar justitieministern efter kritiken

Jag läser att en del poliser nu inte önskar använda sina vapen eftersom det bara är egendom som förstörs. Som skattebetalare önskar jag tvärtom att de gör vad de kan för att inte egendom ska förstöras. Polisen ska inte vika en tum. Vad är nästa ”bara egendom” efter polisbilar? Mordbrand? Givetvis borde polisen ha rikligt med vattenkanoner, gummikulor och tårgas så att de har annat än dödligt våld att tillgå, men de själva och alla andra ska veta att svensk polis kan skjuta och är beredd att skjuta om så krävs. I annat fall är det bara för polisen att avskaffa alla pistoler och också alla förstärkningsvapen.

De flesta poliser i dag är såvitt jag vet trots allt högt kompetenta, men oavsett kompetens så förbjuds de att ingripa av sina chefer. Vi ska inte ha ministerstyre i Sverige, men tyvärr litar jag varken på motiven eller på kompetensen hos chefer i en myndighet som polisen, som har haft den äntligen halvt avpolletterade socialdemokraten Dan Eliasson som chef. De lägre cheferna inom polisen har alla tillsatts eller accepterats av Dan Eliasson och av hans underlydande.

Jag kanske har helt fel här i mitt intryck, men som medborgare har jag rätt att förvänta mig att chefer för våra myndigheter inte bara ska vara kompetenta och oväldiga utan också utåt ska visa prov på att de är kompetenta och oväldiga.

Vad jag som medborgare förväntar mig vid upplopp av denna sort är att polisen skyndsamt lagför alla stenkastare, alla som bränner polisbilar eller förstör annan egendom eller på annat sätt bryter mot lagen.

Som mänsklig erfarenhet visar, och som James Q Wilson och Richard J Herrnstein reder ut i boken Crime and Human Nature, bör straff vara hårdare eller åtminstone komma snabbare ju mer de som begår brott är impulsiva och tänker kortsiktigt. Vad beträffar den här typen av upplopp bör därför polisen lagföra alla de kan identifiera och dessa ska gärna dömas, som i dag i Frankrike, i jourdomstolar samma kväll. De som deltar i upploppen ska snabbt avlägsnas från dessa bostadsområden.

Med ett fungerande rättsväsende skulle kanske 250 personer just nu sitta på bussar på väg till en riksanstalt väster om Storuman eller i Övre Soppero där de kommer att avtjäna mellan 1 och 14 år i fängelse. 14 år är vad man kan få i Queensland i Australien om man ger sig på räddningspersonal.

Varför exempelvis Storuman? Därför att banden med omgivningen, både familj och gängmedlemmar i och med straffet ska brytas. Den dömde ska inte som i dag vara hjälten man besöker på anstalten en gång i veckan. Han ska istället avlägsnas från sin miljö för att inte ytterligare förgifta den.

I ett fungerande Sverige döms straff ut utan den minsta straffrabatt på grund av ålder. 15 år var fram till 1721 den gamla svenska myndighetsåldern i Sverige, och därför också vår straffmyndighetsålder, åldern för ”byxmyndighet” och den ålder vid vilken, så sent som omkring 1970, människor ansågs vara vuxna. Med största sannolikhet var det grundskolans införande som ledde till att en 15-åring nu anses vara ett barn. Är gärningsmännen under 15 år så ska deras föräldrar eller andra målsmän straffas och straffas hårt.

Det är främst de som är unga, som inte ännu lärt sig samhällets normer, som är av naturen impulsiva, som mest av alla behöver fasta regler och snabb, obönhörlig och förutsägbar tillrättavisning.

Läs även: DEBATT: ”Låt dom skjuta ihjäl varandra”

Det påstås av många historiskt obevandrade att straffen förr inte var så hårda i Sverige, att den sociala skammen i ett ”Bullerby-Sverige” till stor del skulle ha varit straff nog. Tvärtom, innan reformatörer tog över det svenska rättsväsendet, bort från oss medborgare, så var de svenska straffen mycket hårda, det existerade ingen straffrabatt, och det fanns heller knappt någon process för straffutmätning.

Lagens bokstav angav förr till stor del också straffet. Hög som låg, gammal som ung, fick samma straff för samma brott, till största delen oavsett omständigheter. Detta kan verka hårt, men det är samtidigt en förutsättning för att ett land ska ha en rättsstat. I en rättsstat ska en vanlig medborgare, med god förutsägbarhet, i förväg kunna avgöra hur staten kommer att agera i varje enskilt fall. Att en för medborgaren obegriplig, eller åtminstone okänd process för straffutmätning läggs till i rättsprocessen bidrar till att den blir oförutsägbar.

En del av oförutsägbarheten beror av den så kallade asperationsprincipen, den mängdrabatt som delas ut av svenska domstolar. Det är också en princip som gör många medborgare djupt upprörda. Har du i dag mördat och våldtagit, eller begått 20 villainbrott, så får du sedan ofta inget straff alls för ytterligare 200 eller 1 000 villainbrott. Lagen gäller bland annat därför inte lika för alla i Sverige.

Det behövs många tusen nya fängelseplatser i Sverige. Både de nya och de existerande fängelserna måste dock vara kostnadseffektiva. Idag kostar svenska fängelseplatser sex gånger genomsnittet i Europa; näst dyrast per plats efter San Marino, men San Marino hade 2014 endast en fånge. Sverige behöver alltså sänka kostnaderna rejält. Varför inte visa lite ambition och ta ner kostnaden per fängelseplats till en tiondel av vad de idag är? Det finns här de som anser att Sverige ska hyra in fängelseplatser i utlandet. Jag måste säga att jag finner denna tanke djupt ovärdig. Vi ska inte acceptera vårt lands oförmåga till den graden.

En del säger att vi bör reformera vårt rättsväsende, att vi bör skaffa oss ett som är ”anpassat till dagens värld”. Men Sverige hade förr ett sådant rättsväsende. Om vi med små förändringar anammade det vi hade säg 1925, med lagtext, straff, polisens beteende, domstolarnas beteenden, praxis på alla nivåer, så skulle det fungera galant. Problemet är att Sverige sedan 1960-talet infört ett rättsväsende som inte är anpassat till någon tid, något land, någon kultur.

Vi skulle givetvis inte ha fått några upplopp om det inte vore för den bristfälliga integrationen i Sverige. Jag har i två tidigare krönikor diskuterat varför bidragen bör sänkas rejält, helst avskaffas, om det i Sverige, så långt det är möjligt, ska åstadkommas integration och sedan assimilering. Det är nämligen omöjligt att betala ut bidrag till människor så länge de inte är integrerade, via till exempel ett normalt, osubventionerat arbete, i syfte att få dem att skaffa sig ett normalt, osubventionerat arbete.

Marknadsekonomin tvingar människor, vare sig de vill det eller inte, att anpassa sig till andra människor av kött och blod, att ta anställning hos dem, att anställa dem, att köpa varor och tjänster från dem, att sälja dem varor och tjänster. Vi behöver, som Adam Smith diskuterade, inte alla tycka om varandra i en marknadsekonomi, men i den måste vi återigen anpassa oss till varandra och ömsesidigt tolerera varandra.

För ett okänt antal människor kommer dock ingen integration ske, även om alla bidrag avskaffas, och oavsett andra åtgärder. Mångkultur är inget oskyldigt, det är inte endast exotisk mat, det är olika kulturer, det är bland annat olika attityder till livets viktigaste frågor. Och för den som har missat det är integration per definition en del av processen för att avskaffa mångkultur. Assimilering är den främmande kulturens nästan fullständiga upphörande.

Oavsett vad vi gör är det alltså inte troligt att vi för vissa grupper kommer att lyckas varken integrera dem, än mindre uppnå assimilering. Sunnimuslimer förefaller vara den hårdaste knuten att lösa upp. Pew Research har undersökt attityderna till Sharia. 99 procent önskar se Sharia som landets lag i Afghanistan, 89 procent i de palestinska områdena, 91 procent i Irak.

Kulturer sitter lika djupt som en människas modersmål; svensk luft och svenskt vatten besitter inte magiska egenskaper. De som kommer från länder där en majoritet önskar se dödsstraff utmätas för att bränna koranen, dödsstraff för att lämna islam, dödsstraff för homosexualitet och att män ska ha rätt att slå sina hustrur, kommer till stor del inte ändra attityd när de bosätter sig i Skäggetorp eller Rosengård.

Skulle våra politiker ta till sig detta skulle Sverige ta efter Schweiz. För att bli svensk medborgare krävs det då att man tar män och kvinnor i hand med ett fast handslag och med ögonkontakt. Den som vill bli svensk medborgare måste också försörja sig själv sedan ett decennium eller mer, tala flytande svenska, behärska svensk historia och svensk geografi, ha svenska vänner och av omgivningen betraktas som kulturellt svensk. I det dagsaktuella fallet med koranbränningar krävs det att du rycker på axlarna när någon bränner din heliga bok.

Det finns annat som kan göras för att få Sverige att hänga ihop, men dessa åtgärder räcker inte i sig så länge bidrag betalas ut till den som inte är integrerad. Skulle bidragen avskaffas skulle sedan en återinförd fungerande skola bidra stort liksom återinförd värnplikt. Mellan 12 och 18 månader för alla unga män i kronans gröna kläder skulle då göra underverk.

Så varför görs ingenting av ovanstående? Och varför stod polisen till stor del passiv och tittade på när deras fordon stals, brändes upp och när de utsattes för stenkastning? För att förstå politik måste man vara cynisk. Politiker är inte änglar. De må ha Sveriges bästa som en ambition. Men man måste, oavsett om det är sant, förutsätta att de även har sitt eget bästa som övergripande mål.

Läs även: Dan Korn: Rättsstaten kräver en stark polis

Socialdemokraterna får idag 40, 50, 60 eller fler procent av rösterna i våra utanförskapsområden. Om nu polis och rättsväsende satte 250 eller 800 av dessa nya kärnväljare på anstalt i Lapplands inland för att där avtjäna mellan ett och 14 år för att de protesterade mot att någon brände en koran så är det troligt att Socialdemokraterna skulle förlora en betydande andel av sitt stöd dessa områden.

Erik Lidström

Teknologie doktor och författare till boken "Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras"