Den fria forskningen är inte alltid så fri som man kanske föreställer sig. Den internationellt erkände statsvetaren Bo Rothstein berättade i Kvartals Fredagsintervjun att det ämne han ägnat så mycket uppmärksamhet – korruption – var tabu när han var ung forskare. Det fanns en dominerande idé, sa han, om att inte ”blame the victim” eftersom det var i fattiga länder som korruptionen var störst.

Läs även: Gustavsson: Konservativa måste göra upp med putinismen

Idag är det frågor om gängkriminalitet och klanvälde som är tabu.

I flera artiklar har Bo Rothstein kritiserat samhällsvetenskapen för att delvis svika sitt uppdrag. ”Det finns en hel bataljon av IMER-forskare (Internationell Migration och Etniska Relationer) med stora forskaranslag som av ideologiska skäl har undvikit frågorna. Det är ju pinsamt för forskarsamhället att det är två journalister som lagt frågan om klan på bordet”, sa han i intervjun.

Det är ju egentligen helt otroligt. Samhällsvetare har som jobb att förstå samhällen i världen. Ibland undrar jag om inte ingenjörer är bättre skickade.

Så tänker jag när jag läser den numera pensionerade väg- och vatteningenjören Dag Veggers bok ”Med världen som arbetsplats” med undertiteln ”Om att förstå världen genom att verka i den”. Han har under sitt liv lett infrastrukturprojekt i 22 länder, finansierade av EU, FN, Världsbanken och varit rådgivare åt exempelvis transportministeriet i Kenya.

Han skriver med emfas om att man måste se verkligheten för vad den är. Det är till och med nödvändigt att öppet möta, förstå och beskriva kulturer för att framgångsrikt kunna genomföra avancerade projekt. Man kommer inom hans disciplin inte undan med abstrakta tankemodeller, mumbojumbo-teorier och verklighetsförnekelse när man ska bygga broar och vägar i vitt skilda kulturer på tre kontinenter, från Östtimor, Japan och Pakistan till Tanzania och Kenya.

Dag Vegger skriver om att alla människor i grunden är lika men att scenen, det kulturella ramverk som människor verkar inom, ofta radikalt skiljer sig åt: ”Ett samhälle fungerar inte irrationellt för att människorna är irrationella, utan för de har ett irrationellt system att förhålla sig till. Det är fullständigt rationellt att en individ inom en klan i Afghanistan följer sin grupps regler och normer för att trygga sig bästa möjliga liv.”

Läs även: Törnvall: Jakten på jägarnas legala vapen

I västerlänningens ögon framstår det som irrationellt eftersom vi är kulturellt präglade av vad vi anser är rationella demokratiska principer. Men oviljan och oförmågan att sätta sig in i andra kulturer leder till att vi står helt frågande inför kulturkrockar. Det är inte en fråga om att relativisera. Men ingenting blir bättre av att vi inte försöker förstå ”den inre logiken” i det system som gäller hos människor präglade av klankultur. Framför allt inte att förneka att klanstrukturer i stora delar av världen fortfarande existerar.

Eller som Dag Vegger skrev i en tweet när han anlände till ett vandrarhem i Tanzania:

Att göra en analys om i vilket sammanhang man ska bygga broar och vägar är helt avgörande, skriver Dag Vegger. I ett land som Sverige präglas befolkningen av lag- och regellydnad. Han kontrasterar det mot Indien: ”Det är ett samhälle där det är dygd att hitta kreativa lösningar som ofta utmanar regler och auktoriteter. […] Om jag inte förstår dessa variationer trampar jag lätt fel.”

I flera av de länder som Dag Vegger har arbetat i är tilltron till staten svag eftersom institutionerna är så dysfunktionella. ”Det skapar en kultur där mutor och kontakter överskuggar de lagliga rättigheter och skyldigheter en människa har. Följaktligen armbågar sig folk fram bäst de kan.”

Som rådgivare åt Transportministeriet i Kenya upptäckte han omfattande dysfunktionalitet inom landets vägmyndighet. Där vägar hade planerats hade människor i strid mot lagen uppfört försäljningsstånd och byggnader. Ständiga marktvister på grund av oklara ägarförhållanden uppstod om och om igen och det blev uppenbart för honom att människorna inte såg tjänstemän på myndigheter som några som tog till vara deras intressen. ”I brist på institutionell trygghet blir gemenskap för de flesta fattiga kenyaner snarare gemenskap med familj, stam, klan eller de lokala nätverk som de identifierar sig med.”

Dag Vegger, som jag först upptäckte på twitter genom kloka perspektivvidgande inlägg, borde i den bästa av världar bjudas in till lärosäten där man studerar ämnen som kulturantropologi, sociologi, religionsvetenskap och ekonomi. Vilken välgärning det vore att låta unga studenter få pröva teoretiska modeller mot hans vardagligt handfasta och konkreta erfarenheter från skilda hörn av världen.

Just nu har han avbrutit pensionärslivet för en månads gästspel i Iraks huvudstad Bagdad. På uppdrag av infrastrukturföretaget Sweroad inspekterar han vägbyggen, finansierade av Världsbanken.

Därefter bär det av till Afrika igen där han cyklar sig genom olika länder varifrån han rapporterar på sin reseblogg – Dagsresa, liksom på twitter.

Såvida inte något svenskt universitet hör av sig.

Läs även: Brinkemo: Kunskapen om klaner är ett paradigmskifte