Få människor älskar hela mänskligheten.

Den största lojaliteten och tillgivenheten har människan alltid haft med den närmsta kretsen: familj, vänner, byn, stammen.

Men de senaste århundradena har denna krets utvidgats till en ännu större enhet som man kan känna spontan tillgivenhet för – nationalstaten.

Men oftast uttrycks den inte.
Särskilt inte i Sverige.
Staten verkar i en mening utan att synas.

Vi inser oftast inte hur denna gemenskapsenhet drastiskt har minskat vårt beroende av tidigare självklara kretsar.

Den där stora kolossen – staten – av sociologen Max Weber definierad som ”ett legitimt maktmonopol över ett definierat territorium”, frigör individen på ett historiskt unikt sätt. Åtminstone när vi talar om liberala demokratiska stater.

I en nyligen publicerad essä argumenterar statsvetaren Francis Fukuyama för att liberala värden bara kan överleva i och genom nationalstaten. Det är den enda enhet som kan säkerställa tolerans för olikheter, respekt för individuella rättigheter och rättsstatens principer. Det är den som möjliggör individualism. Liberala rättigheter är meningslösa om det inte finns en stat som kan upprätthålla och säkra dem.

Är då detta någonting att hysa varma känslor för?

Tja, man kan i vilket fall som helst inte kommendera fram kärlek. Det vet var och en som hamnat i en slentrianmässig relation.

Men en insikt är att många vid risk för separation börjar inse vad som håller på att gå förlorat.

DN-journalisten Niklas Orrenius mottog 2015 Torgny Segerstedt-priset.
Han var väl förtjänt av priset.
Förutom att han är en god berättare har han en förmåga att gå ut och in i olika frågeställningar, byta perspektiv och angreppsvinklar.

I sitt tacktal lyfte Niklas Orrenius en frågeställning som jag burit på sedan dess:
Bör journalistiken ha en nationalistisk grund?

Det är en fråga sällan diskuterad men som igen gör sig påmind, inte minst efter Rysslands invasion av Ukraina och hot mot Sverige.

Niklas Orrenius svar på sin egen fråga löd:
Nationalism är en usel grund för en nyfiken och kritisk publicistik. Bra journalistik känner inga nationsgränser.

Jag förstår vad Orrenius menade men ämnet rymmer så många djup. Åtminstone i mitt huvud uppstod frågor och reflektioner om begrepp som nationalstat, gemenskap, lojalitet och journalistikens grundläggande uppdrag och huruvida dessa förändras beroende på om det är krig eller fred.

När man lever i en demokrati med yttrande- och pressfrihet är en ickenationalistisk hållning den enda rimliga. I alla fall i så måtto som att journalister ska granska staten, regeringens styre och riksdagens lagstiftning, liksom de olika partiernas politik.

I någon mån handlar journalistik om att visa på sprickor i den svenska nationalstatens demokratiska bygge, oavsett vilka konsekvenser det får.

Det ytterst märkliga, för att inte säga paradoxala, är att det är just för att vi lever i en demokratisk nationalstat som media kan tillåta sig en journalistisk som inte är nationalistisk.

Utan Sveriges grundlagsskyddade press- och yttrandefrihet hade journalister riskerat fängelsestraff och i värsta fall sina liv för att de granskar makten.

Bra eller dåligt?

Den ickenationalistiska principen som Orrenius talade om gäller också när det kommer till frågor som eventuellt skulle kunna framställa nationalstaten Sverige i dålig dager internationellt. Sanna och relevanta nyheter ska rapporteras. Punkt.

Det är en fin princip som finns tack vare det land som man kanske inte alltid hyser så starka känslor inför.

Läs även: Ahmed: Sverige har blivit ett allemansland

Niklas Orrenius skrev sitt tal när den svenska gränsen passerades av 10 000 asylsökande i veckan. Systemen pressades hårt. Diskussionens vågor gick höga. Vad vägde tyngst, flyktingens behov eller upprätthållandet av reglerad och kontrollerad invandring? Varför skulle inte Sverige kunna vara ett helt öppet land? Behövs egentligen landsgränser? Ingen människa föds ju illegal.

Å andra sidan, vad händer om en nationalstat tappar greppet, inte vet vilka som kommer in i landet? När myndigheter som Migrationsverket, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Polisen, skolan, socialtjänsten – inte klarar logistiken utan börjar fallera i sina uppdrag?

Riskerar då inte Sverige att bli som de länder människor flyr ifrån, som kännetecknas av dysfunktionella institutioner?

Liberalismen har problem med gränsdragningar eftersom den bygger på universalism, en universalism formulerad i FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter: ”Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter”. Nationalstaten blir obekväm för många.

Varför skulle bara svenskar ha tillgång till våra rättigheter? De är ju universella.

För att hantera denna motsättning spelas det vi har och inte sällan tar för givet ner i ett försök att framstå som inkluderande:

Vad är Sverige, egentligen?
Har vi ens någon kultur?
Vi har inget särskilt att försvara.

Läs även: Altstadt: Kajsa Ekis Ekmans antiimperialistiska skygglappar

Men föreställ dig nu att Sverige invaderas av ryska styrkor.

Stockholm, Haparanda, Kalmar och Gävle har fallit och statsledningen sitter i en bunker… ingen vet var.

Försörjningslinjerna av livsmedel är kraftigt avskurna varför butikshyllorna gapar tomma och kölden biter invånarna när elförsörjningen strypts.

Formellt är Sverige fortfarande en nationalstat med befintlig lagstiftning, men i ett nu är allas våra liv inte bara fysiskt hotade. Hela idén om vad det innebär att leva och bo i en liberal demokratisk rättsstat som med sin auktoritet värnar medborgarens fri- och rättigheter, yttrande- och pressfrihet, hänger i en ytterst skör tråd.

Vi hade ställts inför många ytterst obekväma frågor:

Är det rätt att försvara sitt land genom att döda? Vad händer i så fall med principen om alla människors lika värdighet?

Bör nyhetsrapporteringen fortsatt sträva efter opartiskhet?

Om Magdalena Andersson intervjuas i sin bunker och förtalar Vladimir Putin, hade reportern också då sagt: ”Nu är inte Putin här för att försvara sig…”

Läs även: Norell: Ukrainakriget ödesfråga för den liberala demokratin

Är någon form av nationalism, eller hellre patriotism, fortsatt en usel grund för en nyfiken och kritisk publicistik?
Går det att upprätthålla liberala värderingar utan en stat?

Vi har alla mycket att fundera över.