En gång i tiden var Sverige den sociala ingenjörskonsten och förutsägbarhetens förlovade land, tråkigt och tryggt. Idag tycks vi ha förlorat mycket av det, och verkar stå en smula handfallna inför planering och framtid. Men schemat i Almedalen verkar hålla än så länge, skriver Per Brinkemo.
Det var 1968 och Olof Palme, nyutnämnd utbildningsminister, klev upp på en liten mobil scen och höll ett improviserat tal och svarade på publikfrågor i sällskap med näringsminister Krister Wickman. Det fanns då ingen utstuderad plan om att permanenta en politikervecka för samtliga partier. Det bara blev så, många år efter Palmes död.
Det fanns ingen på förhand utarbetad plan om att Gotland skulle ligga i Östersjön och vara en svensk ö när den bildades för sisådär 430 miljoner år sen. Den uppstod genom organismer av skal och skelettdelar i ett grunt tropiskt hav, söder om ekvatorn. Miljontals år senare, genom kontinentaldriften, tryckes den mot norr, steg upp ur vattnet i Östersjön när inlandsisen smälte.
Och där hamnade Almedalsveckan.
Det bara blev så.
Läs även: Brinkemo: Almedalen som en bild av det svenska kynnet
Man vet så lite om processer, varför det blir som det blir. Det är väl därför vi har uttryck som: ”Det står skrivet i stjärnorna”, ”Människan spår, Gud rår” eller om man så vill, Inshallah – om Gud vill. Det är kapitulationens språk inför det vi inte tycks kunna råda över och som tycks vara omöjligt att med säkerhet förutse.
Vem kunde tro att Johan ”den långa mitten” Pehrson skulle bli liberalernas nya partiledare? I slaget om partiledarposten 2019 fanns tre kandidater: Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och just Pehrson. Allt fokus var på de två första. Ingen räknade med Johan Pehrson som framstod som en ganska blek, om än lång, figur i jämförelse med de båda andra.
När Ullenhag och Sabuni sen var borta ur leken och den senare misslyckats med att vinna tillbaka förlorade väljare försöker man förstå vad det är som gör att Johan Pehrson plötsligt ser ut lyckas med det ”omöjliga” uppdraget, att klara Liberalerna kvar i riksdagen. Hur gick det till att denne man som av Viktor Barth-Kron beskrivits som en ”villapappa som rusar in från grillen för att delge sin uppfattning?” i högre grad går hem hos liberala väljare?
Vem hade på förhand kunnat tro det?
Det liksom bara blev så.
Vi människor gör allt för att på förhand kunna räkna ut hur det ska bli framöver. Det är därför det finns opinionsinstitut som gör väljarundersökningar och därför vi har experter som är satta att göra konsekvensanalyser inför kommande beslut. Helt och hållet rätt prickar inte alltid analyserna. Men vi kan i alla fall försöka. Och bör. Det är i grunden en sund inställning som kännetecknar ett gott och välordnat samhälle.
En gång i tiden var Sverige mästare på planering och konsekvensanalyser och gjorde allt för att undvika en laissez faire-attityd.
Läs även: Virtuellt Almedalen lagom spännande
Idag är det annorlunda.
Jag träffade Janne Josefsson, den grävande journalistikens grand old man, här på Almedalen. Vi talade om detta, om hur så mycket av det som svenskarna varit stolta över inte längre fungerar. Uttryck som: Det går som tåget och Som ett brev på posten är idag omöjliga att använda, i alla fall i sina ursprungliga betydelser.
Det går som tåget, syftade förr på att tåget alltid kom fram i rätt tid och kunde användas för att beskriva att något, vad som helst, gick som det skulle, bra.
– Jag minns att i X2000-tågens början fick man en 100-lapp som ersättning av personalen om tåget var försenat, berättar Janne Josefsson.
Som ett brev på posten myntades på den tiden då post delades ut två gånger om dagen och en gång på lördagar. Alla kunde vänta sig att paket och brev kom fram snabbt och smidigt. Uttrycket användes i alla möjliga sammanhang men syftade till att uttrycka förutsägbarhet och punktlighet.
Läs även: Kristersson tappar i förtroende – Johan Pehrson vinner mark
Med tanke på hur både postleveranser och tågtrafik fungerar i dag betyder de, om man ens använder dem, snarare motsatsen: Det går åt helvete och ingenting är längre förutsägbart.
Det gäller att skilja mellan det vi någorlunda kan förutse och påverka och det allt för komplexa och oförutsägbara.
Den förmågan håller Sverige, på område efter område, allt mer på att tappa.
Och se där, vem kommer gående nere vid hamnen där Janne och jag sitter och pratar, om inte Johan Pehrson. Helt oförutsägbart för oss båda.
Vi håller oss till schemaläggningen här i Visby. Den ser hittills ut att hålla.