Ingen människa kan peka och säga: där är Gud. Trots det tolkar den troende verkligheten genom gudslinsen, likt ärkebiskopen som ser solnedgången som ett mirakel från gud. Den troende har lärt sig se gud i naturen, i kärleken, i omtanken om medmänniskan, kanske som en osynlig deltagare i sorgen och smärtan.

Läs även: Göranson: Sverige måste rusta för fred!

Ingen människa kan heller peka och säga: Där är Staten. Vadå? säger skeptikern, staten finns ju, dess existens kan bevisas till skillnad från guds. Nej, staten finns inte som sådan. Staten är precis som Gud – en abstraktion. Vare sig Skatteverket, polisen, Försäkringskassan eller räddningstjänsten är i sig staten. De är manifestationer eller gestaltningar av abstraktionen stat. Staten är summan av alla (stat i bred bemärkelse; offentligfinansierade) institutioner. Ungefär som kärleken och naturen för den troende är manifestationer eller gestaltningar av Gud.

Vi ”tror” på staten för att vi har lärt oss göra det. Vi har lärt oss vad vi menar med stat, en liberal demokratisk, och hur vi ska förhålla oss till den. Staten är ett begrepp som symboliserar en samhällsorganisation, byggd på institutioner som styrs av lagar och upprätthålls av opersonliga, neutrala, oväldiga tjänstemän som har att göra enligt lag och förordningar. Det lagbundna systemet kan upplevas som stelt och lite tråkigt, men det är effektivt och förutsägbart. Det utgör grunden och förutsättningen för både trygghet och välstånd.

Från barnsben socialiseras vi in i att följa den demokratiska nationalstatens lagar och det leder till att våra sinnen blir förstatligade. Vi tar denna ordning så till den milda grad för given att vi inte ens kan föreställa oss att människor inte agerar och är som vi. I många samhällen har man inte en aning om vad en sådan stat är även om många använder ordet stat ungefär som en ateist kan tala om gud utan att tro på någon.

I min förra krönika skrev jag om det arabiska ordet wasta som betyder förbindelse/inflytande, ett bärande koncept i stora delar av Mellanöstern, som också skulle kunna översättas med nepotism eller korruption. Inte nödvändigtvis korruption som innebär att man mutar någon med pengar, men har man nära släkt- eller vänskapsband med någon som exempelvis har en strategisk position på en myndighet, har man god wasta och kan få fördelar.

God wasta trumfar den lagbundna ordningen och möjliggör att man kan ”gå före i kön”. Wasta i Mellanöstern är invävd i kulturen och kallas i folkmun för ”Vitamin W”. Sådana här kulturella koncept finns överallt där befolkningens sinnen inte är förstatligade. I exempelvis Afghanistan, berättar min vän Hamid Zafar, stavas wasta snarlikt – wasita. Som han berättar:

Den är så vanlig och utbredd att lokalbefolkningen inte ens reagerar på när wasita nyttjas. Tvärtom är wasita en social norm i samhället. Det är oftast bara den utomstående som lägger märke till att den existerar. Wasita används för att få snabbare och bättre tillgång till skolor, universitet, sjukhusvård och jobb men också för att snabba på pappersarbeten hos myndigheter.

Låt mig exemplifiera hur det kan fungera, men från en annan del av världen – Somaliland.

Jag reste dit för min dåvarande arbetsplats räkning, Somalilandföreningen i Malmö. Tillsammans med en svenskskomalisk kollega och vän skulle vi sondera terrängen för att eventuellt starta ett mottagandecenter för dem som önskade återvända till hemlandet. Innan vi reste frågade jag mina kollegor om det krävdes något visum. ”Nej, ditt pass räcker”, svarade de.

Vi flög via Djibouti till regionhuvudstaden Hargeisa. Min vän gick smidigt förbi säkerhetskontrollen och gränspolisen medan jag blev stoppad. Jag hade inget visum, vilket utlänningar måste ha. Mina kollegor hemma i Malmö hade aldrig reflekterat över att visum krävdes för såna som jag eftersom de själva inte behövt något. Jag skulle bli tvungen att flyga tillbaka till Djibouti för att köpa visum.

Jag blev helt knäckt, men då sa min vän; ”vänta.” Hans pappa är en krigshjälte i landet, den första stridspiloten i Somalias historia. Min vän ringde sin högstatuspappa som i sin tur ringde en minister i regeringen. När gränspersonalen någon timme senare hörde ministern ge order om att släppa in mig i landet kunde jag se hur mitt värde steg i deras ögon.

Vips var det inget problem att jag saknade visum och de bad om ursäkt för att jag, som uppenbarligen måste vara en väldigt viktig person med kontakter in i regeringen, hade fått vänta. Jag kunde ”snylta” på min väns goda wasta, för att använda det arabiska ordet. Det behövdes inget kuvert med pengar för att jag skulle få vad jag önskade.

Läs även: Sjölander: Att leverera el med häst och vagn

Jag drar mig till minnes en annan händelse, i Lund, som i sin tur illustrerar det motsatta, hur det statsmarinerade sinnet agerar. Lund hade fått en spårvagnslinje och jag köpte biljett med mobilen till jungfruresan och steg på. Då kom en kontrollant, alltså en offentliganställd. Jag visade biljetten men han bad mig att jag i framtiden blippar koden så att de kan göra beräkningar för hur många resande de har för att bättre planera avgångsfrekvensen.

Sedan dess missar jag aldrig att blippa trots att det inte finns ett krav på det. Varför skiter jag inte i vad en främmande människa som går runt i jacka med skylten ”Skånetrafikens kontrollant” säger?

Enkelt, mitt sinne är förstatligat. Jag inser att det kommer mig till gagn att spårvagnarna beräknas efter hur många som reser vid olika tidpunkter. Mycket folk, fler avgångar. Fler avgångar, mindre trångt i vagnarna. Mindre trångt, mer bekvämt.

Jag hör ihop med något större, jag ingår i en samhällsgemenskap med någon som jag varken förr eller senare har träffat. Han och jag hör ändå samman i någon mening, ingår i ett slags, som statsvetaren Benedict Anderson kallar det, föreställd gemenskap, som paradoxalt nog är ytterst påtaglig.

Ingen av oss som delar landyta i Sverige känner mer än någon tiondels promille av befolkningen. Ändå talar vi om ”vårt land”, ”vi svenskar”, ”vår riksdag”, ”vårt landslag”. Språket, lagen, kulturen, referenser, historien binder oss samman på ett närmast mirakulöst sätt och kan förstås som ett slags sekulär trosgemenskap.

Det är fullt möjligt att komma utifrån och upptas i denna föreställda gemenskap eftersom den inte bygger på ethnos utan demos. Det finns det hundratusentals exempel på. Men det krävs att språket erövras för däri ligger kulturen, referenserna och historien. Det krävs att lagen internaliseras. Det krävs ett mer eller mindre förstatligat sinne.

Läs även: Brinkemo: Upplysningen måste hela tiden återerövras