Från 1925 till 1936 handlade den svenska försvarspolitiken om nedrustning. Sedan vände det: 1936 års försvarsbeslut innebar en tioårig upprustningsplan som fick till resultat att Sveriges militära beredskap var god år 1947. Något sent, kan man tycka i efterhand.

Läs även: SR om ÖB:s och regeringens uppmaningar: ”Krigshets”

Sveriges historiska erfarenheter gjorde det naturligt att se hotet från öster som allvarligast. 1719 hade ryssarna härjat och bränt längs stora delar av ostkusten. Ett försök att också angripa Stockholm slogs tillbaka vid Baggensstäket, nära nuvarande Saltsjöbaden. När jag var liten berättade min farmor att en koloni ryssar hade blivit kvar längst ut på Vikbolandet. Det sas i bygden att de gärna åt huggorm.

1809 var det dags igen, när Ryssland förvandlade vår östra rikshalva till ett ryskt storhertigdöme.

Den 30 november 1939 bekräftades farhågorna genom Sovjetunionens anfall mot Finland. Sverige ändrade sin status i det så kallade vinterkriget från ”neutralt” till ”icke krigförande” och gav aktivt stöd till Finland i form av såväl krigsmateriel som frivilliga.

Den svenska beredskapen förstärktes genom att en arméfördelning mobiliserades vid den svensk-finska gränsen i norr, samtidigt som kustförsvaret koncentrerades österut. Ålands hav minerades för att stoppa ubåtar.

Den 9 april 1940 förändrades hotbilden radikalt genom att Tyskland anföll Danmark och Norge. Båda länderna hade ett svagt försvar – i Danmark kunde tyskarna marschera in utan nämnvärt motstånd. Norge sägs – något överdrivet – bara ha haft en kanon i Oslofjorden, som nästan stoppade invasionen. Men bara nästan. Fortsatt motstånd under en tid var inte tillräckligt för att hindra en tysk ockupation av Norge fram till krigets slut.

Sverige hade en bättre beredskap, men den var riktad åt fel håll. Anfallet mot Danmark och Norge besvarades med allmän mobilisering i Sverige. På några veckor femdubblades antalet män under vapen. Finska vinterkriget hade avslutats en knapp månad tidigare, vilket underlättade en omdisponering av det svenska försvaret söderut.

Sverige slapp dela Danmarks och Norges öde. I vilken utsträckning det berodde på den svenska begränsade upprustningen, på Sveriges eftergiftspolitik eller på att Tyskland ändå fick den svenska export man behövde utan att lägga resurser på en invasion är en öppen fråga. Kanske det aldrig var aktuellt att angripa Sverige? Ett svar på den senare frågan fick jag i början av 70-talet.

Läs även: Skogkär: Krigshotets första offer är Magdalena Anderssons omdöme

Jag jobbade då för en organisation för europeiska livsmedelsgrossister. Ett uppdrag var att guida en tysk grossist till partihandelsanläggningar i södra Sverige. Grossisten och hans hustru mötte upp i Helsingborg, och hustrun förklarade glatt att hon älskade Sverige och både förstod och talade svenska. Det hade hon fått lära sig tillsammans med andra ungdomar på ett läger vid Östersjökusten, i början av 1940. Man behöver inte vara alltför fantasifull för att gissa i vilket sammanhang deltagarna tänktes få användning för sina språkkunskaper.

Min inställning till svenskt försvar kan vara typisk för min generation. Jag minns mörkläggningsskivorna för fönstren för att hindra fientligt flyg att orientera sig. Jag minns pappa i uniform – inte inkallad men aktiv i driftvärnet för att skydda den industri där han jobbade.

Jag har gjort lumpen, deltagit i repövningar och haft en roll i det ekonomiska försvaret. Nu diskuteras den planerade upprustningen av vår beredskap. Jag kan förstå att många saknar de relationer till svenskt försvar som jag har. Men jag har samtidigt svårt att förstå en del av de föreställningar som luftas.

En är att militär upprustning i sig ökar risken för krig. Att upprustning ger en stat med ambitioner att utvidga sitt territorium – exempelvis Ryssland – bättre möjligheter att föra krig är en självklarhet. Att upprustning i Sverige skulle leda till att vi försöker lägga under oss andra länder är helt orimligt. Bara på ett sätt skulle en avsaknad av svenskt försvar kunna förhindra krig, och det är om vi låter den som så önskar marschera in i vårt land utan motstånd, ersätta regering och riksdag med sina egna funktionärer, och göra Sverige till ett lydrike.

En annan föreställning är att upprustning skulle provocera någon, exempelvis Putin. Tanken att krig eller fred beror på auktoritära ledares humör ser jag som minst sagt naiv. Finns hot om krig beror det på att en part har en avsikt, att den har ett intresse av att uppnå något. Men avsikten kan inte förverkligas om det inte också finns en förmåga. Förmågan handlar om ekonomiska resurser och om tillgången till teknik. Den handlar också om målets förmåga att göra motstånd. Ökar det tilltänkta målet förmågan till motstånd minskar samtidigt angriparens förmåga att sätta sina avsikter i verket. Det kan naturligtvis utlösa missnöje, men inte ökad krigsrisk.

Det finns också de som menar att diplomati kan ersätta militärt försvar och att upprustningen leder till konflikter som hade kunnat lösas fredligt om resurser funnits för medling och motverkande av fattigdom och orättvisor. Den synen har jag allra svårast att förstå. Att Ryssland annekterat Krim, och åtta år senare fortsatte kriget med en fullskalig invasion, kan inte rimligen skyllas på fattigdom. Inte heller på att Ryssland behandlats orättvist av Ukraina. Och hur hade medling, oavsett resurser, kunnat påverka den ryska aggressionen?

Sveriges är inte utsatt för något akut hot idag. Men skulle Ryssland få framgång i kriget mot Ukraina kan jag inte se att viljan till fortsatt expansion skulle upphöra. Då handlar det enbart om förmågan. Vill vi skydda freden måsta vi se till att det kostar mer än det smakar att försöka utmana makten över vårt territorium.

Si vis pacem, para bellum!

Läs även: Korn: Försvarsvilja uppstår inte av sig själv