Få fenomen idag förenklas så mycket idag som Upplysningen.

I Nationalencyklopedin beskrivs den som den intellektuella strömning ”som med förnuftets och vetenskapens hjälp sökte skapa en sammanhängande rationalistisk världsbild och kritiserade dogmatism och maktfullkomlighet i kyrklig eller statlig form”.

Läs även: von Seth: Kungen ska ha ökade befogenheter – inte pension

Den var på sin tid något oerhört. Upplysningsfilosofernas kritiska förhållningssätt mot den religiösa världsbildens dogmer möjliggjorde ett vetenskapligt, tekniskt och ekonomiskt uppsving av aldrig tidigare skådat slag. Utan upplysningen ingen industriell revolutionen, demokrati, mänskliga rättigheter och den modernitet som vi lever i.

Det är något att vara tacksam för.

Man förleds lätt att tro att upplysningens ideal är mer spritt än det i själva verket är. Men det är primärt i Väst och några andra länder som det fått ordentligt genomslag. I stora delar av världen skördas visserligen frukterna av det ifrågasättande av det tidigare givna som gav upphov till vetenskapliga landvinningar, alltifrån vaccinet och penicillinet över elektriciteten, bilen och flyget till internet och mobiltelefoner.

Men som vem som helst kan inse är det fullt möjligt ta del av upplysningens resultat utan att själv vare sig veta vilka upplysningens filosofer och vetenskapsmän var, vad deras bedrifter bestod i eller att ens själv använda sig av deras förhållningssätt till auktoriteter och rationalitet. Man kan till och med förakta dem och ändå använda sig av vad de gav upphov till.

Det faktum att upplysningen av de allra flesta ses som något gott och beundransvärt leder till frestelsen att alltför oreflekterad ansluta sig till den utan att förstå dess djupare innebörd. Det finns en fara med att tro att poängen med upplysningen enbart handlade om kritiken mot kyrkan. Där och då var det självklart så och jag förringar inte det minsta skiftet från en undergiven, naiv tro på religiösa dogmer till ett självständigt rationellt tänkande och experimenterande för att förstå hur naturen, människan och världen är beskaffad.

Men ju mer jag funderar på saken är det inte upproret mot kyrkans världsbild som var upplysningens essens, det var själva ifrågasättandet och metoden bort från det rådande som var poängen.

Inte sällan hör jag människor i heta diskussioner om religionen säga att de hyllar upplysningsidealet, står i dess tradition och just därför är ateister – upplysningsfilosoferna hade ju vederlagt den kristna världsbilden. Man kan mycket väl vara sekulär och ateist. Men risken är att man då reducerar upplysningen till förnuftets seger över den forna kyrkans föreställning om Gud och tillvaron.

Läs även: Göranson: En kanon för en inkluderande nationalism

Man använder på så vis upplysningens dåvarande kritik mot kristendomen som ett certifikat för att inför andra uppvisa att man är en fritt tänkande, rationell människa. Då är liksom jobbet redan gjort. Själv tror jag inte att man kan leva på andras meriter, på alla dessa modiga genier som ändå var vanliga människor, faktiskt i de flesta fall kristna, men som ändå tog gigantiska tankesteg i trots mot konventionen.

Det var då en fråga om religion eftersom tron på något transcendent varit dominerande så länge det funnits människor på jorden. Idag finns andra dogmatiska strömningar och maktfullkomliga strömningar.

De flesta av oss är inga David Hume, Isaac Newton eller John Locke eller någon av de andra som kom att förändra vår världsbild och syn på samhället trots att de levde under hotet från tankepoliser beredda att slå till med sina bannbullor.

Vi andra som inte är av samma kaliber kommer sannolikt aldrig att få samma påverkan på världs- och samhällsutvecklingen. Men rent principiellt måste vi på egen hand erövra upplysningens förhållningssätt och principer och inte låta oss skrämmas av vare sig bannbullor eller som i nutid: Att någon hotar med att ringa arbetsgivaren eller skriva en text i media om vad man egentligen är för en människa.

Vi människor är vad vi är. I bästa fall bara halvkorkade. Vi är inte mer annorlunda än de som levde på 1700-talet. Före Kristus. Vi är i grunden samma skrot och korn.

Vi bär inom oss potentialen till både ont och gott. Sanningen är att om vi förnekar vår natur blir vi lättare offer för den. Lite andra omständigheter och vi hade passat alldeles utmärkt med ett svärd i handen i ett korståg eller varit beredda att sticka en lättantändlig träflisa i brasan när häxor brändes.

Minns meetoo. Människor förlorade jobb och drevs in i döden av mobben. Av ”humanister” och ”jämställdhetsivrare”.

Det gick alldeles utmärkt utan hänvisning till vare sig Jesus, Allah eller Jahve.

Vi har en tendens att hela tiden fastna i tänkandet. Inte minst för att vi till vår natur är konformister och har en inneboende rädsla för vad andra ska tycka. Konformismen går att till dels övervinna om man erkänner den för sig själv.

Upplysningen är en tanketeknik i kombination med civilkurage. Det är inget man föds med. Upplysningen är träning i analytiskt tänkande. Upplysningen är ett prövande och ifrågasättande av det rådande paradigmet. Det är inte i första hand en fråga om Gud eller inte. Det är en fråga om vad som just nu betraktas som fastslagna sanningar som inte får ifrågasättas. De kan bära såväl profana som religiösa klädnader även om den senare är vanligast.

Vi behöver en ny Upplysning, vi behöver ständigt nya upplysningar. Särkilt när uppfattningar stelnat i formen, blivit dogmer som inte tål kritik.

Läs även: Brinkemo: Självmedvetenhetens uppvaknande är nyckeln till mognad