Framtiden är lurig. Delvis eftersom vi kan få rätt i mycket och ändå gå vilse. Mitt favoritexempel är Henry Flad, hedersordförande för det amerikanska civilingenjörsförbundet, och hans idéer om elektrifieringen från 1888:

Tiden är inte långt borta då vi kommer att ha vagnar som kör runt med fat och burkar med lagrad elektricitet, precis som vi har mjölk- och brödvagnar idag. Framtidens hus kommer konstrueras för att innehålla elektriska apparater för ljus, kraft, och matlagningssyften. Arrangemangen kommer att vara av sådan karaktär att husen kan förses med tillräckligt med lagrad elektricitet för tjugofyra timmar. Allt mannen med fatet behöver göra kommer att vara att köra upp till bakdörren, lossa fatet som lämnades dagen före, byta ut det mot ett nytt, and sedan gå vidare till nästa hus och göra detsamma.

Läs även: Hjort: När verkligheten kommer ikapp den gröna drömmen

Henry Flad hade rätt i att elektrifieringen var framtiden. Kanske var det till och med så att han underskattade dess potential. Men samtidigt hade hans vision uppenbara begränsningar. Han såg framtiden ur det bekantas synvinkel på så vis att han kombinerade den kommande elektrifieringen med det alldagliga, nämligen de hästar och vagnar som dominerade hans samtid.

Idag är det lätt att se problemen med Flads idé, och det är en självklarhet att elektricitet transporteras i ledningar i marken. Men det var det inte 1888. Kablar är svåra att producera, speciellt om de ska räcka i flera kilometer och inte kortsluta sig med dödsolyckor som följd. Och det är jobbigt att gräva. De stora problemen med att lagra elektricitet i ”fat och burkar” var inte heller välförstådda på Flads tid. Än idag ställer dessa begränsningar till problem för våra drömmar om vindkraft och grön el.

Men Flads idéer var inte dumma. Bara felaktiga. Vi bör alltså inte lura i oss att Flad var en idiot. Om han var en idiot så kunde vi inte lära oss något av honom. Det är dumt att tro andra dumma. Om dumhet faktiskt var orsaken så behöver vi inte undersöka vidare. Men om vi istället utgår ifrån att de som gjorde misstaget var ungefär lika kompetenta som vi själva så är det tydligt att vi riskerar att göra samma sak. Detta uppmuntrar förhoppningsvis till försiktighet.

Läs även: Törnvall: ”Gröna investeringar” hotar pensionerna

Vad kan vi lära oss av detta? Jo, att det inte räcker att ha nästan rätt. Små skillnader mellan vår vision och den faktiska framtiden kan ha stora konsekvenser. Detta är ofta harmlöst, men vad hade hänt om Henry Flad investerat i el på burk? Han kunde ha ruinerats. Men det hade åtminstone varit Flads egna pengar. Vad hade hänt om staten gått in med pengar? Mer specifikt, skattebetalarnas pengar?

På Henry Flads tid hade en sådan statlig investering varit ganska osannolik, eller åtminstone liten. På artonhundratalet satt staten och kapitalet ännu inte i samma båt. Idag gör de det. Nu skulle en ansökan om statsstöd varit steg ett i liknande projekt. Ta till exempel de krav vi hör på investeringar i AI, elbilar, och grön energi. Sådana satsningar är sällan lönsamma.

Om de hade varit det så hade inget statsstöd behövts, eftersom näringslivet gärna hade gått in med pengar. Staten, eller de byråkrater och politiker som sköter den, är ofta mer generösa med skattebetalarnas pengar än vad affärsmän är med sina egna pengar.

Detta kan vara bra att ha i bakhuvudet när vår egen tids stora framtidsprojekt och den nya tidens elektrifiering diskuteras.

Läs även: Skogkär: Bidrag, guld och gröna bubblor