Jag visste inte då att jag föddes rakt in i en kulturrevolution. Men 60-talet gav oss inte bara p-piller och svensk synd, utan även en hybris som fick oss att utplåna våra organiskt framvuxna stadskärnor och ersätta dem med stenöknar. Och lämna ett hål i vår kulturförståelse, skriver Per Brinkemo.
Jag föddes i en tid av mental uppbrottsstämning, rätt in i en pågående kulturrevolution. Men hur skulle jag kunna veta något om det som barn? När jag nu blickar tillbaka på detta decennium – 1960-talet – inser jag hur formerande det var, inte bara för mig som individ, men för landet som helhet.
Efter andra världskriget låg stora delar av Europas städer i ruiner. Eftersom Sverige inte varit direkt inblandat var våra intakta. Vi hade fått ett ekonomiskt försprång och industrierna gick på högvarv. Ekonomin sköt i höjden och allt fler fick det materiellt bättre. Det fanns så mycket jobb att det inte gick att hitta arbetskraft. Redan på 60-talet hade Sverige lockat hit runt 400 000 människor som gick rätt in i produktionen, framför allt från Finland men också Italien, Grekland och Turkiet.
Progressiva idéer hade på allvar börjat få fäste, det traditionella samhället med sina ”gammalmodiga” värderingar och traditioner var på väg att monteras ned. Ungdomskulturer hade växt fram; hippies, raggare, mods i en plötsligt materialistisk värld, parallellt med vänsterpolitiska idéströmningar som med ett växande globalt engagemang demonstrerade mot det kapitalistiska ”förtrycket.”
Det var under detta decennium som kristendomen togs bort som kärnämne i skolan och tilltalet mellan människor ändrades i det som kom att kallas ”Du-reformen”, P-pillret legaliserades, den sexuella frigörelsen gav upphov till den omtalade ” svenska synden” och mellanölet släpptes fritt.
Tidigare hade statens uppgift framför allt handlat om de mest basala behoven hos befolkningen, att skydda från fattigdom, sjukdom och arbetslöshet. I takt med ökat välstånd växte befolkningens förväntningar. Den socialdemokratiska regeringen, allt mer synonym med staten, tog på sig uppgiften att tillgodose dem.
Det tidigare starka civila samhället och egenorganiseringen förlorade i kraft. I stället ställdes den enskilde medborgaren i direkt relation till staten som ville ge medborgarna allt större livsmöjligheter, ökad personlig frihet och tillfredsställa vad den uppfattade som rättmätiga krav på allt ifrån egen bil till modernare kök, bättre trygghetssystem, utbildning och rymligare bostäder.
Förändringen gick i en rasande takt. Mycket var bra, annat katastrofalt.
Mellan 1960 och 1970 raserades, precis som i Europa under andra världskriget, byggnationen i stadskärnorna. Inte genom fallande bomber från fiender, men av svenskarna själva. Berusade av framgång störtade politiker fartblint framåt och nästan häften av de svenska städernas äldsta bostäder revs. Bort med det gamla, in med det nya, var devisen. Rationalitet, modernitet, nytt och fräsch var vad som gällde.
Det gamla var just bara omodernt och sunkigt. Mellan 30 000 och 40 000 hus som var byggda på 1800-talet och över 100 000 lägenheter i hus byggda före 1901 föll offer för en sällan skådad brutal och egenhändigt utförd radering av ett kulturarv.
Läs även: Henriksson: Svarthandeln med rysk olja riskerar apokalyps i Medelhavet
Då som nu använde politiker propagandaretorik för att motivera kulturmordet. Förvandlingen av svenska städer beskrevs med ordet – Stadssanering – ett ord som ger sken av att det var en fråga om att rätta till något osunt, smutsigt och omöjligt att återställa. Skenet från framtiden var så lockande att stora delar av svenska städers kulturarv och historia lades i ruiner. Ur dessa växte moderna bostäder fram, bland annat miljonprogramsområdena.
Hur väl denna propaganda fungerade visar sig än i dag. När jag ibland surmulet muttrar över hur tråkiga de flesta svenska städer är med få gamla vackra hus kvar, mest bestående av charmlösa lådor, är det alltid någon som hävdar; ”Bostäderna var omoderna, eftersatta, utan avlopp- och vatten, omöjliga att renovera.”
Det stämmer inte.
Regeringens utredare, arkitekturhistorikern Bengt O.H Johansson, som 1995 kom med rapporten ”Den stora stadsomvandlingen. Erfarenheter från ett kulturmord” konstaterade; ”Av dem som någorlunda klarade sig undan förödelsen vet vi att de i själva verket kunde vara mycket utvecklingsdugliga”, Han beskriver rivningen av svenska städer som ”en katastrof utan motstycke för svensk byggnadsvård.”
De byggnader från förr som trots allt bevarades är de som är mest populära – och de dyraste.
Det är ingen slump att det är så attraktivt att bo i Majorna i Göteborg där det finns rester kvar av de karaktäristiska Landshövdingehusen, byggda mellan 1875 och 1947 med en bottenvåning anlagd i sten och övriga byggda i trä och med spröjsade fönster.
Det är ingen slump att det är så populärt att bo i Nöden i Lund, på 1800-talet fattigmansbostäder med judisk befolkning, idag charmiga upprustade gatuhus med mysiga innergårdar.
Det är ingen slump att de dyraste lägenheterna i Stockholm (och Sverige) ligger på Östermalm där de allra flesta husen är gamla med fina detaljer som öppen spis, stuckatur i taken, trägolv och spegeldörrar.
Hur var det möjligt att politiker kunde skövla ett sådant kulturarv? Antagligen för att protesterna var för få och för senfärdiga. Tilltron till att politiker ”vet väl vad dom gör” var antagligen för stor. Både ”vanligt” folk och politiker drogs med i och förfördes av idén om det moderna projektet. Jag undrar om det inte är en av förklaringarna till att så många svenska politiker tycks vara så avklippta från, för att inte säga okunniga om, den svenska historien och vad svensk kultur är.
Om ett land utan eftertanke kan massförstöra historiska kulturbyggnader är steget inte långt till att förneka att det finns något svenskt överhuvudtaget. Bara i ett land där styrande inte har en aning om vare sig sin egen eller asylsökandes kultur kan mångkulturalism som bärande idé för samhällsbygget uppstå.
Redan 1968 skrev den amerikanske journalister David Jenkins boken Sweden and the price of progress. Där kan man läsa att ”Sverige förändras snabbt, så snabbt att jag hade varit orolig för att om jag inte skrev färdigt den här boken snabbt skulle det inte finnas något kvar att klaga på.”
Naturligtvis har förändringarna som Sverige genomgått sedan 1960-talet varit bra på många vis. Men när man rusar in i framtiden utan reflektion, fixerad vid att ständigt ligga i framkant, vara framtidsorienterad utan någon blick i backspegeln, är risken stor att man orsakar irreparabla skador.
När jag med sorg i sinnet tänker på de förlorade stadskärnorna dyker alltid Mustafa Alayan upp ur minnet, en libanesisk man som kom till Sverige när rivningsvågen pågick som värst i staden han hamnat i – Malmö. Han hade blivit helt fascinerad av kakelugnen, den så vackra och kraftfulla värmekällan. Mustafa kunde inte förstå hur fina gamla hus med sina kakelugnar bara demolerades och kastades bort.
Han gick runt till rivningsarbetarna och frågade om han fick köpa dem. ”Ta skiten bara”, löd svaret, ”men du får montera ned och bära ut dem själv.”
Han slet och han bar och räddade många hundra kakelugnar. Han lärde sig att montera ihop dem och förvarade dem på ett lager. När väl eftertänksamhetens bleka krankhet drabbat svenskarna och tidsandan svängt sålde han dem dyrt.
Hur ironiskt är det inte att en libanes kom att rädda åtminstone en liten del av svenskt kulturarv.
I så måtto hade Sverige behövt fler Mustafor.
Läs även: Brinkemo: Upplysningen måste hela tiden återerövras
