Jag tappar gång efter annan fokus i läsningen, tidningens namn till trots. Inte för att texten är dålig, tvärtom, men den gör mig så upprörd att jag gång efter annan får läsa om och hämta andan.

I åratal har jag hört rykten om ”konstigheter” på en av våra största statliga myndigheter – Migrationsverket. Inte minst sedan jag i nästan två decennier läst vittnesmål på Merit Wagers blogg där anonyma röster inifrån ”verket” berättat om hur det står och går till på denna statliga myndighet.

Läs även: Sjölander: Migrationen som diktaturernas säkerhetsventil

I det längsta vill människor inte tro att sådant som påståtts är sant, att det är överdrifter eller till och med hittepå av ansiktslösa människor med illvilliga, rent av rasistiska, motiv. Jag kan förstå den inställningen med tanke på hur debattklimatet sett ut.

Det som framkommer i reportaget av Henrik Sjögren i nyhetsmagasinet Fokus bekräftar sådant jag tidigare fruktat, saker jag anat var sant. Det är en skräckläsning för alla som hyllar den oväldige tjänstemannen, ordning och reda, den lagbundenhet som den svenska förvaltningarnas fader – Axel Oxenstierna – skapade på 1600-talet och som under flera hundra år varit vägledande för anställda inom statsförvaltningen.

I reportaget berättas om felaktigt beviljade uppehållstillstånd, om avsaknaden av eller bristfälliga bakgrundskontroller av anställda och om personal som knappt kan göra sig förstådda på svenska. Det berättas om denna statliga myndighet som ett löpande band där antalet avgjorda ärenden är överordnat kvaliteten på dem och där kulturen präglas av pinnjakt.

Ur texten:

Internrapporten, som gjordes 2017 visar hur asylutredningarna ofta var bristfälliga. Runt hälften av Migrationsverkets beslut kan ha fattats baserade på otillräckliga utredningar, samt att den rättsliga kvaliteten var undermålig. Dessutom framkom att uppemot 40 procent av besluten inte ens gick att begripa.

– Det kom människor som kallade sig syrier från världens alla hörn, säger Anna Högberg, som tidigare arbetade som beslutsfattare på Migrationsverket, till Fokus.

Hon fortsätter:

– I efterhand har vi kunnat notera att många som påstod sig vara syrier, inte alls var det. Konsekvenserna för samhället är enorma, vi vet egentligen inte bakgrunden på många som vi har beviljat uppehållstillstånd.

Eftersom alla sedan 2013 fick permanent uppehållstillstånd passade människor på. Man uppgav att man var från Syrien men bodde i själva verket i länder som Förenade Arabemiraten, i Libanon, Egypten, Grekland…

Media har sällan granskat Migrationsverket eller följt upp vad en så tung instans som Riksrevisionsverket kommit fram till i sina granskningar. De har bland annat visat att under den mest intensiva flyktingvågen skedde en anställningsboom för klara av den stora tillströmningen av ärenden. Det i sin tur ledde till att rekryteringsprocesserna inte höll tillbörlig kvalitet. Eller som en anställd på verket säger:

Det var panik. Vi behövde människor på alla möjliga områden för att ta hand om det växande antalet asylärenden, och några gedigna bakgrundskollar gjordes inte.

Mellan 2016–2020 fattades 91 procent av Migrationsverkets beslut om medborgarskap av en ensam, icke säkerhetsklassad person, berättar Fokus. Det är uppseendeväckande med tanke på att uppskattningsvis hälften av alla anställda har rötter utanför Sverige och Migrationsverket är en ”känslig” myndighet med tanke på risken för flyktingspionage. Först hösten 2021, efter en krönika av Merit Wager i Bulletin, meddelade Migrationsverket att man ska säkerhetsklassa personal som fattar beslut i medborgarskapsärenden och endast tillåta svenska medborgare i dessa befattningar.

Läs även: Migrationsverket sänker prognosen för antal asylsökande

Reportaget i Fokus frammanar bilden av den mest mångkulturella myndigheten i Sverige. I fikarummen och korridorerna talas farsi, somaliska, arabiska och traditionell och religiöst kodad klädsel är välkommen. När reportern Henrik Sjögren frågar om det kan vara ett problem att det talas utländska språk på en svensk statlig myndighet får han som svar från en tidigare regionchef:

– Så ser det nog ut på de flesta arbetsplatser med etnisk spridning, även på stora företag som Volvo.

När samma fråga ställs till generaldirektör Mikael Ribbenvik säger han:

– Jag vet egentligen inte varför jag svarar på frågan. Det känns som om du insinuerar något annat med den?

Och tillägger när Henrik Sjögren återupprepar frågan:

– Om det skulle finnas bias, eller någon form av lojalitet gentemot landsmän? Det skulle ju falla utanför statstjänstemannarollen och då vore det ju naturligtvis ett problem. Men skulle just utomeuropeiska språk vara ett problem.

Om tidsmaskiner fanns skulle jag genast göra en SOS-resa till 1600-talet och be Axel Oxenstierna följa med mig till nutiden för att värdera utvecklingen. Han skulle inte känna till bilföretaget Volvo, men jag skulle fråga honom om han anser att man kan jämföra ett privat (bil-)företag med en stat. Och jag skulle fråga mannen under vars ledning Sverige 1634 fick sin första regeringsform, som skapade ”kollegier”, eller departementen, om vad han menade när han sa att ”kollegierna ska räcka varandra handen” och att det på myndigheter inte ska hållas på med ”en hop excuser och argumenta”.

Jag skulle fråga vad det innebär att agera för rikets bästa. Och om han tycker att nutida svenska myndigheter gör det.

Läs även: Ahmed: Rekryten och invandraren som oskrivna blad