Det är inte bara svårt att förstå människans tanke- och känslovindlingar. Det är också svårt att förstå något så komplext som ett samhälle, ett stort antal människor förenade i ett nätverk både geografiskt, kulturellt och genom gemensamma traditioner och institutioner.

Som tur är har människan inte nöjt sig med att hon är obegriplig för sig själv och alla andra som ingår i kollektivet. Om än människan är svår att helt och fullt förstå vet vi ändå en hel del om henne som individ och som spelare i en grupp. Man kan med säkerhet säga att människan oftast inte nöjer sig med sin bristande kunskap.

Läs även: Altstadt: Postkolonialism, badkarsrelativism och dödsskjutningar

För att råda bot på ignorans och nå bättre och högre insikter om sitt eget väsen och samhället hon verkar i har människan inrättat något som kallas för universitet. Ordet härstammar från latin och betyder helhet, samfund. Det är ett säte för högre utbildning och forskning. På universiteten kan man bland annat fördjupa sig i studier om människan på den humanistiska fakulteten, i ämnen som psykologi, pedagogik och antropologi.

Inom samhällsvetenskapen forskas det i ämnen som sociologi, juridik, statsvetenskap, nationalekonomi, internationella relationer och migration.

Människan söker ständigt ny kunskap, det gör vi dagligen. Men de flesta kan inte ägna sig professionellt åt systematiskt kunskapsinsamlande på ett universitet. Om alla gjorde det skulle samhällena inte överleva länge.

Vi har därför anförtrott ett visst antal människor att söka ny och fördjupad kunskap. Dessa människor, som vi kallar forskare, får lön för att ägna sina liv åt att förstå mer, bättre, klarare, djupare. Hela idén med universiteten är att fördomsfritt, nyfiket och prövande tolka och förstå vad som sker i och bland människor i samhället.

En vunnen insikt om människan är att hon i högre grad än vad hon som individ själv uppfattar är en gruppvarelse. Hon är präglad av det samhälle, den kultur och de värderingar som hon socialiserats in i. Vare sig man är professionell kunskapsletare eller en nyfiken ”amatör” tenderar människan att i hög grad göra och agera som alla andra. På vetenskapsspråk heter det att man tänker enligt det rådande paradigmet.

Det var fysikern och vetenskapshistorikern Thomas Kuhn som myntade begreppet för att beskriva hur forskarvärlden fungerar. Varje ny forskare ”ärver” ett perspektiv av äldre kollegor på till exempel ett visst samhällsfenomen. Alla rör sig på så vis inom vad han kallar normalvetenskapen. Detta styr vilka frågor som skall ställas och inte ställas, vilka svar som är relevanta (vilka resultat som kan förväntas) och hur experiment ska utföras.

När man väl fastnat i ett tankemönster är det svårt att ta sig ur det, ens när det i samhället uppstår fenomen som de invanda frågeställningarna inte längre kan förklara eller besvara. Överordnat är själva perspektivet. Man är så fast i sin ”sanning” att man inte ser att det bara blir mer och mer som motsäger den.

Kuhn kallar det för en anomali, som betyder ”avvikelse från det normala”: Plötsligt uppstår en kris inom forskarsamhället, en vag men ändå allt starkare uppfattning om att ”vi ställer ju fel frågor, vi kan inte förklara vad som nu händer”. Det börjar oftast med att någon enskild har modet att bryta det kollektiva tankemönstret. De flesta inom kollektivet reagerar då med att försvara gamla tankebanor eftersom de känner sig hotade. De har ju under åratal investerat i den etablerade sanningen. Men till slut kommer hela kollektivet efter i en rörelseriktning som bara för ett kort tag sedan framstått som otänkbar. En vetenskaplig revolution inträffar. Ett paradigmskifte äger rum. Som i sin tur riskerar bli normalvetenskap, den sanning som inte får ifrågasättas.

Det kan betinga ett högt pris att vara först ut. Forskare som tidigt uppfattade anomalierna och kritiserade ”normalvetenskapen” har stötts ut, fått sina karriärvägar begränsade eller helt enkelt kastats ut ur den akademiska gemenskapen. Med dagens språk heter det att de tänkt och talat utanför åsiktskorridoren.

Frågan är om inte samhällsvetenskapen befinner sig i ett läge just nu där anomalierna blivit så många och störande att vi ser förstadiet till ett verkligt paradigmskifte.

Det är inte bara på lärosäten som det fungerar så här. Också politiken, myndigheter och journalistiken hamnar lätt i tankemönster som är svåra att ta sig ur. På senare år har vi sett ett skifte i perspektiv, ett ifrågasättande av gamla sanningar. Plötsligt är det möjligt att ställa frågor och inta ståndpunkter som för en kort tid sen var omöjliga. Det är ett slags pågående revolution men utan vapenvåld.

Det märkliga är att det är forskare, alltså de som har betalt för att ligga i framkant och som uppbär lön från det offentliga för att tänka, ifrågasätta, pröva, som på många sätt ofta är sist på bollen. En förklaring till senfärdigheten är den allt starkare politiska styrningen av universiteten som gjort det svårare för forskare att tänka nytt. Men vi ser ändå tecken på ett begynnande paradigmskifte också inom akademien. Tunga företrädare har allt mer och oftare börjat fjärma sig från kollektivets uppfattningar och offentligt börjat kritisera lärosätena.

Läs även: Lidström: Det är Svenssons fel att Sverige faller samman – inte invandrarnas

Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, har i sin forskning, i debattartiklar och i antologin ”Skör demokrati” påtalat att universiteten har lagt sig platt för politisk styrning av vilka perspektiv som ska lyftas. I Expressen skriver han att ”samtalsfrihet och forskningsfrihet begränsas allvarligt av politisk normstyrning, cancelkultur och mobbning i sociala medier, kunskapsförakt, självcensur och identitetspolitik”.

Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, har i SvD uppmanat regeringen att sluta påtvinga akademien vilken forskning som ska bedrivas. Han hänvisar till en debattartikel i DN där statsvetarprofessorerna Bo Rothstein och Peter Esaiasson kritiserat svensk forskning om migration för att det inte bedrivits någon sådan om klanstrukturer.

Under de senaste sju åren hade det inom forskningsfältet migration publicerats över 200 doktorsavhandlingar, böcker, rapporter och artiklar. Men ingenting om ”släktbaserade nätverk som genom hot om våld och trakasserier utövar stor makt i invandrartäta förortsområden och genom detta allvarligt förhindrar integration”. Integrationsproblemen har i stället förklarats med majoritetssamhällets diskriminering, trots den uppenbara, för att återgå till Thomas Kuhns terminologi, anomalin.

De båda statsvetarprofessorerna kom häromdagen med ännu mer skarp kritik mot forskarsamhället. Nu i tidskriften Kvartal och tillsammans med statsvetaren och docenten Carina Gunnarson, expert på klanbaserad maffia i södra Italien. De menar att det finns skriande och angelägna problem i samhället som det behövs mera kunskap om men som forskarna väljer att blunda för.

De skriver att det ”inte var de många IMER-forskarna (IMER = internationell migration och etniska minoriteter) som pekade ut problemet med familjebaserade kriminella klaner som dominerar vissa utsatta områden, utan det har gjorts av journalister”.

Om jag får gissa har vi om sisådär tio år en omfattande forskning i flera ämnen som fram till nyligen varit otänkbara. Ett av dem kommer att handla om klanen som organisationsform, historiskt och globalt, och vad som händer när klan emigrerar och möter ett statsmarinerat folk. Snart är den vetenskapliga revolutionen här.

Läs även: Brinkemo: Stenarna ingen vänder på trots att kulorna viner