Nationalstater uppstår inte ur tomma intet utan ur långvariga kulturella och politiska vågrörelser, de är frukterna av områdenas historia. Så kanske borde man släppa drömmen om nationalstaten Palestina, och i stället se till Förenade Arabemiraten som föredöme och modell, skriver Per Brinkemo.
När man stångat huvudet i väggen tillräckligt länge kan det vara bra att sätta sig ner, andas djupt och försöka hitta lugnet. Då kan det gå som för den hungriga apan som i experimentet sattes i en bur med en utgång. Strax utanför buren, på motsatt sida om öppningen, låg en klase bananer. Apan såg inget annat än bananerna och gjorde allt för att nå dem. Adrenalinet och kortisolen sprutade i kroppen och den stackars apan blev sönderstressad, till slut aggressiv, när den trots alla ansträngningar för att nå de åtråvärda bananerna misslyckades.
Apan gav upp, satte sig ned, andades. Till synes från ingenstans, när det sympatiska nervsystemets stresshormoner kyldes ner och det parasympatiska kickade in med oxytocin tittade sig apan omkring: Men herregud, där fanns ju en öppning!
Jag läste om experimentet som ung. Sedan dess har det funnits med mig men än starkare just denna höst när jag följer den till vansinne upphettade debatten om Israel och Palestina. Tänk om det finns en öppning i ”buren” som ingen ser? Ingen kan med säkerhet veta men låt mig i alla fall pröva en tanke.
Låt oss för en stund lägga konflikten mellan Israel och Palestina åt sidan och enbart ägna oss åt palestiniernas interna splittring som är långt större än gemene man nog förstår. Precis som i hela regionen präglas det palestinska samhället av klaner. Sådana har haft en historisk funktion, varit ett skydd åt både individen och familjen, en förutsättning för överlevnad.
En klan, hamula, består av flera utökade familjer, a’ila, som gör anspråk på gemensam härkomst, länkade genom faderns manliga linje. De kan bestå av allt mellan ett sjuttiotal till ett tusental individer. Där stater är starka försvagas klaner, där stater är svaga stärks klanerna. Det sker av nödvändighet. Under israelisk ockupation, och än mer när den palestinska myndigheten allt mer havererade, har de blomstrat.
För att säkra överlevnaden i svåra tider utgör klanen också en egen ekonomisk enhet, nu för tiden ofta med bistånd från medlemmar i exil. Det är ett pålitligt socialt nätverk, inte minst när det kommer till äktenskap. Fler än hälften gifter sig med en kusin. Ett familjeöverhuvud har betydande inflytande, lokalt, men inte nationellt. I Jerusalem dominerar vissa klaner, i Nablus andra, i Hebron och Ramallah åter andra.
Någonstans här kan man börja ana att uttrycket ”den palestinska frågan” inte säger så mycket. Det är inte bara skillnad mellan Västbankens officiella representant – den palestinska myndigheten – och Hamas på Gaza, de separata delarna blir bara till en enhet i den gemensamma vreden över Israel.
En nykter blick på världen visar att det är extremt svårt att få till vettiga fungerande nationalstater. Tittar man på det muslimska Mellanöstern blir man lätt deprimerad. Länder som Irak, Syrien, Libyen, Libanon, Algeriet, Sudan, Jemen är vad man på engelska kallar ”failed states”.
Men det finns exempel också i denna muslimska region som uppvisar något annat, som inger hopp. Det kräver å andra sidan att man överger den koloniala blicken liksom den imperialistiska ambitionen att alla länder ska vara likadana som i Väst – liberala demokratier, jämställda och med progressiv sexualpolitik.
En plats som allt fler besöker och fascineras av är Dubai. Det är ett ”land”, eller ett emirat, som ingår i en konfederation med sex andra emirat som tillsammans utgör Förenade Arabemiraten, bildat 1971. Det är ingen demokrati utan en enväldig monarki med sju monarker, en för varje emirat. Eftersom denna del av världen är djupt präglad av klaner och islam, är emiratet byggt med hänsyn till dessa förutsättningar. De sju emiraten är förutom Dubai, Abu Dhabi, Sharjah, Ras Al Khaimah, Ajman, Umm Al Quwain och Fujairah. Var och en av dessa styrs av respektive stam/klan med sina olika överhuvuden – shejker – i toppen. De har ett gemensamt federalt råd som väljer en gemensam president vart femte år.
Emiratet har på mindre än ett halvsekel genomgått en osannolik förändring, från en avkrok i ett otillgängligt ökenlandskap med fattiga fiskebyar, dadelodlare och boskapsskötande nomader till en ”modern” stat med en levnadsstandard som är få länder förunnat. Med hjälp av oljeintäkterna har landet byggt ut vården, utbildningssystemet och infrastrukturen. För att reducera beroendet av oljesektorn har emiratet satsat på att bygga ut finans-, turism- och industrisektorerna.
Islam är statsreligion och det präglar juridiken. Men inte så som man i förstone kan tro. Man har gjort sig av med kroppsstraffen som sharia påbjuder och juridiken är en hybrid av både västliknande lagar, sharia och klanjustis. Det är ett tryggt land med mycket låg kriminalitet, men emiratet ligger dåligt till i alla demokratiindex och det är stor skillnad mellan medborgarnas inkomster och gästarbetarnas.
Emiratet har blivit allt västvänligare men måste betraktas som ett mycket konservativt land. Samtidigt har avdelningar i matbutiker öppnats för icke-muslimer där man kan köpa fläskkött och alkohol finns att tillgå för den som inte är muslim. Det finns dessutom gott om kristna kyrkor och 2019 höll påven mässa inför 135 000 besökare på ”Zayed Sports City Stadium” i emiratets huvudstad Abu Dhabi. I början av 2003 invigdes i samma stad det ”Det Abrahamitiska familjehuset” för att främja interreligiös dialog. Byggnaden består av både en moské, synagoga och kyrka.
Med västerlänningens mått mätt uppfyller inte emiratet våra krav på en vettig stat. Men om vi utgår från att grundförutsättningen, att det verkligt svåra, är att alls få till en stabil nationalstat, kan man inte börja ställa krav på hur den ska utformas och vad den ska innehålla. Det är som att kräva att ett hus ska ha spis, kylskåp och frys, värmekälla, toalett och dusch innan man ens har byggt ett.
Dessutom måste varje land utgå från sin egen särart, sin kultur, från de religiösa, socioekonomiska, juridiska och legala strukturer som det sedan urminnes tider varit präglat av. Olje- och gasfyndigheter har hjälpt Förenade Arabemiraten på fötter men poängen här är stabiliteten. Länder som exempelvis Irak, Libyen, Sudan är också oljeproducerande länder, men de präglas av instabilitet, interna splittringar och dysfunktionella institutioner.
Irak är inte bara multietniskt, det är dessutom multireligiöst och därutöver finns det 72 olika stammar. Identifikationen ligger främst i etnicitets- och religionstillhörighet, eller vilken klan man tillhör. Inte nationen.
Förenade Arabemiraten skapades på den grund som fanns tillgänglig. Genidraget var att låta varje stor klan i sitt område bli ledare av ett emirat för att sen ingå i samarbete, en koalition med övriga där islam var överideologin, den gemensam nämnaren och kittet.
De har påbörjat en resa som vi omöjligt kan veta var den slutar. Men när jag tänker på detta märkliga men framgångsrika emirat och samtidigt på Palestina är det som att lämna apans bur och med ens börja tro på att det eftersträvansvärda är åtkomligt.
De sociologiska, ekonomiska och juridiska strukturerna på Västbanken och Gaza näst intill omöjliggör ett gemensamt fungerande statsbygge, med eller utan Israel. Men om man börjar med små stadsstater som Singapore och San Marino idag, som förr de grekiska stadsstaterna Aten och Sparta, de feniciska Byblos och Sidon eller de tidigare europeiska – Venedig, Bremen och Danzig – kan man hitta vägen framåt.
Nablus, Betlehem, Jeriko, Hebron, Gaza och Jenin blir självständiga emirat som i lugn och ro kan börja verka för sin befolknings bästa.
Och kanske går de samman i en federation för att bli – Förenade Palestinska Emiratet. Det skulle i alla fall vara en början, en öppning i buren.
Läs även: Brinkemo: Palestina och Israel mellan klan och stat
