Jag tror han hade rätt, Jerzy Sarnecki.

Från slutet av 1950-talet ökade ungdomsbrottsligheten i Sverige. Stölderna blev fler, våldsbrottsligheten ökade och fler och fler missbrukade alkohol och narkotika.

Vad berodde det på?
Det var efterkrigstid.
Återuppbyggnaden av Europa var i full gång.

Sverige hade en fördel eftersom vi inte varit direkt inblandade i andra världskriget. Industrierna gick på högvarv, ekonomin sköt i höjden, allt fler fick det bättre. Progressiva idéer hade börjat få fäste, det gamla auktoritära samhället monterades ned. En samhällsomdaning var på gång och framtiden såg ljusare ut än på länge.

Jerzy Sarnecki var en ung man på 1970-talet, nybakad kriminolog. Han försökte förstå det paradoxala i att ungdomsbrottsligheten ökade trots allt bättre livsförutsättningar för det stora flertalet.

Han berättade nyligen om detta i söndagsintervjun i P1.

Jag hajade till.
Vad berodde det på att allt fler ungdomar i en tid av ”den ljusnande framtid är vår” hamnade vid sidan om och kriminalvården hade fullt sjå att hänga med?

Jag tror vår tid kan lära av hans svar.

Läs även: Brinkemo: Ny taktik för att relativisera hederskultur

Det var 1977 som Jerzy Sarnecki lanserade en hypotes om varför ungdomsbrottsligheten ökat under de senaste decennierna. Utvecklingen var, sa han, ett utslag av –Modernitetens pris.

Barn och unga hade inte längre samma roll i familjerna. När samhället moderniserades behövdes de inte längre i produktionen. De lämnades i stället till det offentliga utbildningssystemet som utövade betydligt mindre social kontroll än familjen hemma på gården en gång hade gjort. Där hade alla varit tvungna att hjälpas åt för familjens ekonomiska försörjning.

Det handlade alltså om förändringar i den sociala kontrollen. Ungdomen blev i allt högre grad konsumenter, snarare än producenter. Ett okänt frihetens fält låg framför ungdomen som lämnade ett stort spelrum.

Jag tror att Jerzy Sarnecki var något stort på spåret. Sverige och västvärlden befann sig i ett gigantiskt skifte. Det var på många sätt en slags kulturrevolution. Framåt låg otrampad mark, något nytt och outforskat som de unga hade att navigera utan äldre generationers tydliga vägledning och livserfarenhet.

Det är ingen slump att det under denna tid uppstod olika proteströrelser och därtill en rad skiftande ungdomskulturer. Pop- och rock’n’roll-musiken hade slagit igenom brett. Ungdomsrörelser formerades, det var flower power och hippies, mods och rockare, raggare och knuttar, en rad olika protest- och frihetskulturer som inte sällan hamnade i konflikt med varandra.

I dessa var ungdomarna inte kontrollerade, de kunde plötsligt tillåta sig göra saker som de tidigare inte kunnat. Det var en nyvunnen frihet, möjliggjord genom sociala, politiska, kulturella och ekonomiska förändringar.

Men latent låg också en frihet till destruktiva beteenden.

Ingen tidigare generation någonstans i världen och i en sådan omfattning hade varit med om något liknande. Många klarade inte att hantera den nyvunna friheten.

Kriminaliteten ökade lavinartat.

Läs även: Brinkemo: Ordspråk, ordets makt och integration

Det är omöjligt att inte dra paralleller in i vår tid. Konsekvenserna av den demografiska chock som Sverige var varit med om de senaste decennierna läser vi dagligen om i media.

Precis som den nyvunna friheten på 1950-1970-talen var en välsignelse för det stora flertalet svenskar ungdomar gäller detsamma för många av dem som har invandrat till Sverige. Men de möter inte bara plötsligt moderniteten. Det möter ett omvälvande kulturskifte. Det är ofta en rejäl chock.

Hur gravt underskattade är inte de enorma politiska, religiösa, sociala och kulturella skiften det innebär för dem som kommer från auktoritära, patriarkala, kollektivistiska, traditionella samhällen genomsyrade av religion.

Snacka om monumentala skiften på multipla plan.

Det är det här jag menar, och tjatar om, senast i två krönikor i Bulletin: hur fattigt, enkelspårigt, otillräckligt, för att inte säga korkat, det är att alltid och i alla lägen enbart anlägga socioekonomiska förklaringsmodeller på det stora utanförskapet bland invandrare.

Man måste ha fler förklaringsmodeller, och inte minst förstå bråddjupet i kulturskiftet.

Frihet lockar. Många omfamnar den. Men underskatta inte, precis som Jerzy Sarnecki sa på 1970-talet om Sverige, om den monumentala förändringen i den sociala kontrollen som uppstod i mötet med moderniteten. Föräldrar som inte lär sig svenska kan inte guida sina unga, som lätt tappar respekten för sina lågutbildade och kulturellt vilsna föräldrar.

Bilbränder, stenkastning, skjutningar och sprängningar skulle aldrig skett under Khadaffis tid i Tripoli.

I Mogadishu hade de ungdomar dödats som bildade gäng för att råna butiksägare. Unga män i Bagdad hade kunnat räkna sina sista sekunder om de gruppvåldtagit en kvinna i en park.

Den sociala kontrollen är i sådana länder monumental och sanktionerna benhårda.

Frihet är fantastisk. Men den kan vara svår att hantera också när den uppstår bland människor som delar språk, kulturarv, historiska referenser, religiöst tankegods och gemensam grundläggande förståelse för samhällsstrukturerna.

Om inte bara den sociala kontrollen förändras utan man dessutom ska navigera i ett nytt land, med främmande institutioner, värderingar och sedvänjor på ett nytt språk…

Herregud, skulle det inte spela någon roll!?

Läs även: Brinkemo: Var kommer du ifrån?

Migranter som i hemlandet använt en hel by för att uppfostra barnen möter svenskar som från födseln socialiserats in i den svenska samhällsordningen, en befolkning som lärt sig navigera i landet, som har ärvt ett socialt kapital från sina föräldrar, där män såväl som kvinnor uppfostrar barnen, barn som dessutom från ett års ålder sätts på institution.

Det är ett under att så många familjer klarar kulturkrocken.
De som inte gör det är de som säljer knark, skjuter, spränger, hotar, misshandlar.

Detta är migrationens pris.