”Du är inte härifrån från, va?”
Den frågan har jag fått ett otal gånger.
”Det stämmer”, svarar jag.
”Jag är från Göteborg men har bott i Lund längre än i min hemstad.”

Har jag blivit sårad över frågan?
Inte alls.
Men det finns de som tolkar människors nyfikenhet som något så illa som – rasism.

För några år sedan kom boken: ”Var kommer du ifrån, egentligen?”

Författarna skriver att det är en fråga som många svenskar med utländskt utseende regelbundet får. De ser den som ett av flera exempel på vardagsrasism.

Rasism är naturligtvis något förfärligt. Men att kategorisera en enkel fråga om härkomst som rasism är sannerligen att trivialisera ett allvarligt ämne.

Kortfilmen ”Färgblind” från biståndsorganisationen Individuell Människohjälp (IM) består av korta scener som ska illustrera hur genomsyrat det svenska samhället är av rasism. I den ses det som negativt att tilltala en person som tolkas som utlänning, på engelska.

När jag en kortare tid bodde i Spanien var jag med om samma sak fast tvärtom. Jag blev alltid tilltalad på spanska. Eftersom min spanska är mer än undermålig stod jag ofta som ett fån och såg ut som ett frågetecken.

Läs även: Makram: Den rasistiska antirasismen

I filmen kategoriseras också frågan: ”Var kommer du ifrån?” som rasistisk om den riktas till en person med mörkare hudfärg. Tankefiguren återkommer med jämna mellanrum på tidningarnas debatt- och kultursidor.

En sådan fråga kan naturligtvis ställas både klumpigt och med onda avsikter. Men det är trams att säga att den i sig skulle vara rasistisk eller säga någonting om det svenska samhället. Den är så grundläggande och överallt förekommande att om den per se vore rasistisk skulle alla människor på jorden vara rasister.

Exempel:
Jag bor i en bostadsrättsförening med det märkliga namnet Djingis Khan.

Den ligger i stadsdelen Östra Torn i Lunds kommun, en stad i Skåne län, som sedan 1645 är en av de (numera) 21 administrativa enheterna i landet Sverige.

När jag utomlands träffar en spanjor eller engelsman som undrar varifrån jag kommer är det givna svaret – Sverige.

Om jag träffar en stockholmare som undrar detsamma svarar jag Lund. Om denne händelsevis inte vet var Lund ligger svarar jag Skåne.

Om jag träffar en lundabo som undrar var jag bor är svaret på samma fråga: Djingis Khan på Östra Torn.

Olika svar på samma fråga, alltså.
Varför då?

Instinktivt förstår jag att en spanjor och en engelsman sannolikt inte har en aning om svensk geografi och var Lund ligger. Än mindre sannolikt är att de skulle ha kännedom om namnen på de olika bostadsrätterna i Sverige. Den stora enheten däremot, landet, känner de troligtvis till, särskilt sedan vi gemensamt ingår i en ännu större enhet – EU.

Men varför ställs ens frågan om varifrån man kommer? Vad spelar bostadsort och ursprungsland för roll, vare sig någon vill ha ett specifikt svar - Djingis Khan – eller ett mer övergripande – Sverige?

Frågan kan naturligtvis upplevas tröttsam och tjatig om man får den ofta, men man måste vara konspiratoriskt lagd för att tro att den per automatik syftar till att exkludera.

Den kan lika gärna ses som uttryck för nyfikenhet och en vilja till inkludering. Jag har valt att tolka det så, alla de gånger jag här i Skåne hör människor säga att jag väl inte är född här.

Läs även: Lindén: När antirasismen blir rasistisk

Men det är skillnad på att vara född i Sverige och gång efter annan tas för invandrare för att man har en annan hudfärg, hävdar någon. Som om det vore något fult att vara invandrad. Att fråga var någon egentligen kommer ifrån är väl bara ett sätt att undra om personens geografiska rötter. Frågan säger ingenting om huruvida frågeställaren ser personen som svensk eller inte. Är man svensk medborgare är man.

Men visst förstår jag att det kan vara tröttsamt.
Men rasism, det är det väl inte?

Antingen människan möter ett nytt fenomen eller en främmande person uppstår ett behov av att ringa in, identifiera och försöka begripliggöra det ännu okända. Evolutionärt sett möttes främlingar med misstänksamhet och fördomar, man var tvungen att avgöra om man hade att göra med potentiell vän eller fiende.

Det kunde i det förmoderna samhället vara en fråga om liv eller död. Så är det på många otrygga platser även i dagens värld. Frågan om ursprung uppstår instinktivt, är ett sätt att påbörja ett försök till förståelse för den man möter. Den är snarare en teknik för att övervinna den fördomsfulla instinkten.

Det finns samhällen där frågan inte ställs på samma sätt. Bland nomader är frågan ”Varifrån kommer du?” meningslös. Det finns ingen given plats att ange. Där är frågan istället: Vem är du? Den som frågar vill identifiera vilken gruppering/stam/klan personen tillhör för att veta om den ska vara på sin vakt eller inte. Den fyller alltså samma syfte som de bofastas fråga.

Identifiering av en människas geografiska, kulturella och språkliga härkomst, vilken grupp den tillhör och vilket jobb den har är naturligtvis bara en trevande början på en påbörjad process att på ett djupare plan lära känna en ny bekantskap. Inte heller politisk, religiös eller släktmässig tillhörighet säger något helt igenom uttömmande. Frågan/frågorna fyller en funktion, precis som en vänlig blick och ett till synes meningslöst hej, i all sin enkelhet gör. Jämför med en människa som vare sig vill se dig i ögonen eller säga ett hej.

Läs även: Åberg: Sverige präglas av strukturell välvilja – inte strukturell rasism

Inte sällan hävdas naivt att det viktiga inte är skillnader, det enda väsentliga är att vi alla är människor. Ja, vi är alla människor. Men om det är det enda vi är blir alla vänner utbytbara och vi kan gifta oss med vilken person som helst.

Men vi är olika, det ska väl inte behöva vara så svårt att ta in.

Att enbart kategoriseras som människa ger ingen som helst information om den specifika individen. Människan är konstruerad så att hon söker information som åtminstone säger någonting om den hon möter.

För att på djupet lära känna en annan, oavsett vilken ort och vilket land en människa kommer ifrån, krävs att man stöter och blöter, umgås, lyssnar, pratar.

Det verkligt oroande är när man inte är nyfiken och låter bli att fråga och istället förblir stum och likgiltig.

Hellre en korkad fråga än ingen alls.