Förundrade vandrar vi runt i ett nytt land bland nytillkomna invånare som på fullt allvar tror på Gud, och som tar in och angriper verkligheten via begrepp som mestadels varit frånvarande från Sverige i generationer. Gud måtte med intresse se ner på när världens mest sekulära folk försöker lära sig handskas med och förstå diverse religiösa begrepp på arabiska, skriver Per Brinkemo.
Det ligger något ironiskt i att världens mest sekulariserade folk på kort tid blivit grannar med befolkningsgrupper vars liv präglas av djupgående religiösa levnadsmönster och värderingar. Det är inte svårt att se det tragikomiska i att jordens mest progressiva land i ett nu hyser människor från länder med starkt traditionella värderingar, patriarkala strukturer och trosföreställningar som sedan länge övergetts av de flesta i Sverige.
Läs även: Brinkemo: Har Gud partipolitiska sympatier?
Jag undrar om inte Gud blickar ner från sin himmel och nyfiket undrar hur det ska gå när religiösa noviser ska navigera utan karta och kompass i denna okända terräng.
Det folk som inte ens vet skillnaden mellan de olika svenska frikyrkotraditionerna och ofta inte kan skilja på katolska och lutherska kyrkan hör plötsligt talas om olika islamiska riktningar: sufism, sunni, shia och ahmadiyya. Därtill om andra mindre etniska tillhörigheter och trossystem: yazidisk, drusisk, mandeisk och olika östortodoxa kyrkoriktningar.
Arabisk vokabulär, för några årtionden sedan helt okända ord för de flesta, har börjat tränga in i det svenska språket; halal, haram, inshallah, wallah, zakat, hadjj, jihad, mashallah, kufr, sharia, samtliga en del av ett muslimskt språkbruk.
Det finns numera knappt en sektor i samhället som inte påverkas av den demografiska förändringen och som tvingar det sekulära Sverige till avväganden med religiös klangbotten. Skolledningar ska ta ställning i frågor om vilken mat som ska serveras i skolor, halal eller haram, och om det är godtagbart för elever att avstå undervisning i simning eller sex och samlevnad på religiös grund.
Skolor, universitet och en del arbetsgivare ställs inför frågan om de bör ställa ett rum till förfogande för bön. Lagstiftaren inför frågan om slöjan är acceptabel eller inte på skolbarn och om somliga muslimers krav på särlagstiftning i familjerättsliga frågor är rimliga eller inte. Och polisen ska plötsligt fatta beslut i frågor som motiveras med ord ur koranen, om tillstånd eller inte för böneutrop och Säpo jaga islamistiska extremister beredda att dö för sin tro.
Det är ett gigantiskt skifte på kort tid. Till och med det vardagliga språket påverkas. Ordet kränkt användes för bara några årtionden sedan ytterst sparsmakat, heder hade en helt annan betydelse och aldrig någonsin sa en elev på skolgården att jag ska knulla din mamma.
I denna omdaning av samhället ska progressiva sekulära kultur- och ledarskribenter, journalister och politiker navigera.
Läs även: Shiaislamismen i Iran och dess nätverk i Sverige
Jag tänker tillbaka på min uppväxt i en frikyrka – Pingst. Jag minns alla kritiska rapporteringar om kristna i allmänhet och Pingströrelsen i synnerhet; hånet, föraktet, hur man skrev att pingstvänner var religiösa fanatiker, att pingstvänner blev så extatiska när de talade i tungor att de svingade sig i takkronor och klättrade på väggarna. Jo, det skrevs faktiskt så. Den rörelse som jag kom att lämna anklagades för att vara värdekonservativ och en fara för den progressiva samhällsutvecklingen, framför allt sedan KDS (idag KD) bildades 1964. Politik på judisk-kristen etisk grund sågs med misstänksamhet och var haram, för att använda ett arabiskt/muslimskt ord.
Under 1980-talet skiftade det mediala fokuset från Pingst till Livets Ord och oändligt många kritiska reportage gjordes. När denna rörelse gav sig in i friskolesektorn och startade både grund- och gymnasieskola beskrevs de som indoktrineringscentraler som hjärntvättade elever med vidskepligheter. Oförståelsen för människors tro var obefintlig och om och om igen citerades Karl Marx diktum att ”religionen är ett opium för folket”.
Med min bakgrund i ett trossamfund är det fascinerande att blicka tillbaka och jämföra dåtidens skriverier om religion med dagens. I stort uppvisar medierna en valhänthet i rapporteringen kring alla ”nya” religioner. Trots att den största av dem, islam, oftast företräds av människor som är mer traditionella, värdekonservativa och fundamentalistiska än vilken frikyrka som helst, och trots att muslimska friskolor startats och i återkommande fall inte följt skollagen, könssegregerat eleverna, i flera fall brustit i ekonomisk redovisning, till och med förskingrat pengar, haft kopplingar till våldsbejakande islamistisk extremism och anställt skolpersonal som återvänt från IS i Syrien, har religionskritiken lyst med sin frånvaro.
Likadant överslätande från politiken. Den riktning som under större delen av min livstid varit mest kritisk mot organiserad religion, vänstern i bred mening, har på ett märkligt sätt fridlyst islam. I trots mot nästan alla heliga principer om jämställdhet, barns och sexuella minoriteters rättigheter, yttrandefrihet och antisemitism och den tidigare övertygelsen om religion som opium för folket, är det många som antingen varit tysta när det handlat om islam eller kallat kritiker för islamofober.
På ett sätt är det förståeligt. Det är svårt att navigera i ett nytt landskap. De som ändå tog sig fram i den nya terrängen fick veta att de lever.
Per Gudmundson gick i bräschen för en granskning av det som brukar kallas för islamism/jihadism långt innan de flesta visste vad det var. Han fick utstå oerhört stark kritik och blev så klart kallad för islamofob. Stiftelsen Doku som specialiserat sig på granskning av islamistiska miljöer ligger långt före mainstreammedia, går på djupet, sakligt, fördomsfritt. Ändå ses de av många som rasister, islamofober eller som av Jan Guillou, fanatiker.
Kristendomen då behandlades på ett sätt. Religioner nu, som islam, på ett annat. Principlösheten är total, måttstockarna flerdubbla.
Var det fel att granska frikyrkan? Absolut inte, även om jag fortfarande anser att det gjordes på ett ganska fördomsfullt och ytligt sätt.
Journalistiskt ska allting granskas. Särskilt sådant som sker i strid med djupt liggande gemenskapsskapande normer, lagstiftning och dess intentioner och som motarbetar ett lands intressen. De är inte bara legitimt, oavsett i vilken guds namn det sker, det är snarare en plikt.
Vår sekulära stat är något att vara rädd om. Men sekularismen, trots dess många fördelar, riskerar att ge upphov till en blind fläck i mötet med dem som har en religiös övertygelse. De är många, en övervägande majoritet i världen bekänner sig till någon form av tro.
Vi lever de facto i ett nytt Sverige. Från ett homogent, sekulärt och progressivt land med stark likhetsnorm bor det numera många människor här med helt skilda föreställningsvärldar, gudar, ideal, värderingar och uppfattningar om vad som utgör ett gott samhälle.
Det liksom sticker åt alla håll, samtidigt.
Det är oroligt, rörigt, ganska turbulent.
Inte minst svårnavigerat.
Man kan förstå Guds intresse för hur det ska gå.
