När Mona Sahlin var nationell samordnare mot våldsbejakande extremism sa hon: ”Ingen människa föds till extremist.”

Det har hon naturligtvis rätt i.

På samma sätt kan man säga att ingen föds till demokrat. De principer och värderingar som följer med ett demokratiskt statsskick är något som man lär sig. Det krävs träning genom uppfostran från demokratiskt skolade föräldrar, fortsatt socialisering i förskola, grundskola, gymnasium. Det sker genom mötet med transparenta institutioner och tillgång till nyhets- och kunskapsförmedling via litteratur och mediala kanaler som förmedlar i enlighet med demokratiska principer.

Läs även: Ahmed: Israels och Gazas oändligt dystra krig

Utan en sådan uppfostrings- och bildningsresa blir det svårt att tänka och agera demokratiskt.

Det motsägelsefulla, för att inte säga tragikomiska, är att när socialiseringen är lyckad är den så inkorporerad i ens väsen, så självklar att man sällan funderar över varför sakernas tillstånd ser ut som de gör.

FN har erkänt 195 stater i världen. Endast 34 länder, varav Sverige är ett, kan enligt demokratiinstitutet V–Dem:s definition betraktas som liberala demokratier om än i varierande grad. Det är bara drygt 17 procent av jordens länder. Det innebär att en övervägande majoritet av jordens befolkningar lever i en annan typ av samhällen än svenskar.

Definitionen av en liberal demokrati som institutet använder fångar institutionella och formaliserade funktioner i ett samhälle. Alla samhällen präglas därutöver av ”tysta” normer och kulturyttringar som med tiden har blivit så självklara – ”det är bara så man gör” – att de har blivit osynliga för den egna befolkningen. De är så omfattande och så djupt impregnerade hos svenskarna, tidigare ett av världens mest homogena folk, att det inom flera områden vare sig krävts specifik lagstiftning eller kontrollsystem.

Insikten om att ingen människa föds till demokrat och att det krävs en kraftfull socialisering in i det ”tänket” borde ha manat till reflektion och eftertanke. Vad skulle kunna hända, rent hypotetiskt, om ett stort antal människor utan en enda dags erfarenhet av demokrati kommer till vårt land?

Men sådana frågor ställdes sällan av makthavare. Snarare uppvisades ett monumentalt ointresse för de livsvillkor och strukturer som olika etniska grupper som emigrerat hit kommer ifrån. Det avhände möjligheten att tyda, avkoda och förstå de kulturkrockar som obönhörligt uppstår när människor kommer från skilda språkliga, socioekonomiska, religiösa, kulturella och organisatoriska sfärer.

Reflektioner kring att människor skulle komma till Sverige med en vana av att organisera livet bortanför en demokratisk stat, med egna ekonomiska transaktionssystem, rättssystem, andra värderingar och starka lojalitetsband till sin utvidgade familj och därför en ovana vid, ibland en ovilja till, att utsträcka dessa lojalitetsband till något så abstrakt som en stat med opersonliga myndigheter, gjordes inte.

Inte bara ointresse uppvisades. Okunskap upphöjdes till norm och ideal. Fokus lades på individen, att alla människor är just bara människor och att vi alla i grunden är lika, vilket accentuerats med det återkommande; ”alla människor är en resurs”.

All världens sociologiska forskning kastades i sjön.

Läs även: Gästkrönika: Landet konsensus och konflikterna

På så vis lyckades Sverige på alldeles egen hand och utan någon annans förskyllan frånsäga sig möjligheten att avkoda ”konstigheter” som hederskultur- och mord, parallell rättskipning, tystnadskultur, islamism, uppfostringsresor, tvångsäktenskap, könsstympning och plötsligt utbrett utnyttjande och missbruk av ”det gemensamma”, och varför det blivit allt vanligare med infiltration i domstolar, myndigheter och kommunala verksamheter.

På så sätt nedvärderades de under lång tid uppbyggda demokratiska institutionerna som fostrat svenskarna in i det sociala kontraktet med staten till vilken vi hyst sådan tilltro.

På så vis påbörjades eroderingen av den unika höga tilliten till det socialförsäkringssystem som uttrycks i att man ska arbeta och göra rätt för sig och inte ligga andra till last, en organisatorisk teknisk konstruktion men som vilar på mjuka värden, en kulturellt förankrad norm.

Inte kunde man tänka sig att talesättet från den sydliga italienska regionen där maffiaorganisationen ’Ndrangheta härjar skulle få fäste här med sitt ”Den som inte stjäl från staten hamnar i helvetet”.

I en explosion av nyheter denna höst tycks ändå något ha hänt och de tidigare helt skilda verklighetsbeskrivningarna har närmat sig varandra, och viss självrannsakan kan här och där skönjas. Sent, men förhoppningsvis inte för sent.

För att citera Tage Danielsson:

Först när helvetet gör stjärten stekhet kommer eftertankens kranka blekhet.

Läs även: Brinkemo: Palestina och Israel mellan klan och stat