Det är i Väst som demokratin är som starkast. Det är länder med kristna rötter. Framför allt sticker länder med ett protestantiskt arv ut från resten av världen, oavsett om det handlar om livslängd, utbildning, tillit, välstånd och den låga graden av korruption.

Det kristna arvet är en av de viktigaste förklaringarna till att demokratin växt sig stark i just västvärlden. Men frågan är vad det är i detta arv som vi skördar frukterna av.

Läs även: Lidström: Kungen som garant för ett demokratiskt rättsväsende

På senare år har kristendomen börjat användas som argument och slagträ mot människor med annan trostillhörighet. Med tvärsäkerhet slår människor som aldrig tidigare visat intresse för den kristna tron fast att ”bibeln har ett mycket bättre budskap än koranens”. Själva budskapet i den muslimska läran anses av dessa demokratins försvarare vara skälet till att vi befinner oss i en korankris och att många muslimer inte tycks omfamna demokratiska principer, exempelvis yttrandefriheten.

Men samtidens sekulära debattörer med sitt nymornade intresse för teologi har missförstått vad det är i det kyrkliga arvet som vi har att tacka för att våra samhällen blivit det de är. Trossatser är visserligen inte oväsentliga, men en avgörande förklaring till frukterna vi skördar ligger i väsentliga delar bortanför bibelverser och surors innehåll.

De flesta av oss har varit med i en förening och deltagit i medlemsmöten; i ett parti, en kyrka, bostadsrättsförening, båt- eller idrottsklubb. De följer alla samma grundläggande mönster:

Ordförande hälsar välkomna och förklarar mötet öppnat och sekreteraren noterar de som är närvarande. Ordförande frågar deltagarna om vem som ska justera protokollet, om de godkänner dagordningen och om det är någonting som ska läggas till eller tas bort. Därefter diskuteras de aktuella frågorna och omröstning sker. Allas röster väger lika tungt och majoritetens uppfattning vinner.

Det är inga upphetsande tillställningar. Demokrati är sällan det. Men det är transparent, uppmuntrar till deltagande, engagemang och ger medlemmen inflytande. Det finns dessutom, om majoriteten så önskar, möjlighet att avsätta både ordförande och kassör om oegentligheter uppdagats.

Det här är gräsrötternas vardagsdemokrati i svensk tappning. Det är så vi är fostrade att tänka och agera även om vi sällan ägnar någon djupare tanke åt vad vi gör, varför och vad det innebär i en vidare mening. Det gör man sällan när något betraktas som naturligt. Ju mer lyckad en socialisering in i en kultursfär är desto mindre funderar vi över varifrån vårt sätt att leva och organisera samhället kommer.

Jag blir alltmer övertygad om att skillnaden mellan kristna och muslimska samhällen mindre handlar om teologi än om de båda religionernas finansiering och organisation. Det räcker inte med ett vackert budskap för att det i sig ska förändra och påverka ett samhälle. Både bra och dåliga budskap är kraftlösa utan – organisering och struktur.

Det är bland annat här kristendomen tillsammans med judendom skiljer sig från islam.

Varje religion måste finansiera sina helgedomar och verksamheter. Grovt skissat finns det två sätt: alla medlemmar bidrar gemensamt eller också får någon med stora resurser stå för kalaset.

Av något skäl valde de kristna samma väg som judarna som finansierade bygget av synagogor och den religiösa verksamheten med tionde, gåvor och kollekter från medlemmarna. Kyrkan organiserades på samma vis – underifrån.Verksamheterna kom att ägas av de lokala församlingarna och exempelvis kyrkvärdar valdes av församlingsmedlemmarna själva.

Eftersom pengarna till kyrkan och de anställda kom från medlemmarna uppstod ett behov av en kontrollapparat så att inte insamlade medel försnillades av församlingens ledning. Ett ämbete instiftades som inte bara skulle kontrollera att rätt tro predikades i de olika kyrkorna. Det blev ett slags förtida finansinspektion som skulle säkerställa att medlemmarnas resurser användes korrekt. Biskopsämbetet var fött, ett ord sprunget ur det grekiska episkopos som betyder tillsyningsman.

Redan på medeltiden uppstod embryot till tre institutioner som har kommit att få enorm påverkan in i vår tid: representation, transparens och ansvarsutkrävande, funktioner som övertagits av sekulära, västliga stater och som utgör grundpelare för det demokratiska styrelseskicket. De genomsyrar hela vårt samhälle, enda in i vardagliga verksamheter i lokala fotbollsklubbar, scoutföreningar och kulturinstitutioner.

Läs även: Demokratin är verkligen hotad, men av vem?

Lika lite som det står något i Bibeln om hur kyrkobyggen ska finansieras och församlingar organiseras finns det något motsvarande i Koranen. Man kan bara konstatera att islam tidigt gick en annan väg än den kristna. I Mellanöstern har det av hävd oftast varit förmögna familjer som byggt och drivit moskéer. Det gjordes i huvudsak i en organisationsform som skiljer sig från kristna samfund – stiftelsens.

En stiftelse är i grunden en summa pengar som någon eller några har avsatt eller samlat in. Regelverket säger att pengarna ska användas till att uppfylla de syften som stadgan anger. Till skillnad från kristna medlemsbaserade församlingar som drivs som ideella föreningar och vars stadgar kan ändras vid behov har en stiftelse varken ägare eller medlemmar utan är sin egen juridiska person. Den förvaltas av en styrelse, lyder under mer förmånliga skatteregler, men är statisk till sin natur eftersom den måste fullfölja det stipulerade ändamålet.

Också här i Sverige drivs moskéer i stiftelseform. Det innebär att dessa församlingar inte har några medlemmar, bara besökare/anhängare. Dessa uppmanas att donera pengar till moskéverksamheten som ibland består av sidoverksamheter; skola, förskola, café, bokhandel, restaurang, etcetera. Men till skillnad från kristna församlingsmedlemmar har moskébesökare- och donatorer vare sig insyn i eller inflytande över verksamheten.

Stiftelseformen i sig har inneburit att det inte växt fram någon inspektionsfunktion. Det går inte att inspektera det som inte är transparent lika lite som det går att utkräva ansvar från en juridisk person som består av pengar. Moskén bli på så sätt ingen plats för demokratiutövning, bara ett ställe att motta det budskap som predikas.

För att förstå den fundamentala skillnaden mellan medlemsbaserade föreningar och stiftelser kan man titta på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Det är en myndighet där olika organisationer kan söka bidrag för olika typer av verksamheter och projekt. Myndigheten skriver att den sökande organisationen måste ha en demokratisk uppbyggnad:

”En demokratiskt uppbyggd organisation innebär en medlemsbaserad organisation. Det vill säga att organisationen har enskilda medlemmar…” Men gör ett undantag för stiftelser trots att de saknar medlemmar. ”Däremot måste stiftelser uppfylla kraven på en demokratisk verksamhet”, vad det nu är. Demokratisk verksamhet i en odemokratisk organisation?!

Demokrati kräver inskolning vare sig man är född i Sverige eller inte. De flesta som sökt asyl i Sverige har inte någon sådan träning med sig från hemlandet om än många lär sig här.

Men i moskéerna lär man sig inte demokrati. Inte i första hand på grund av teologin.

Det är finansieringen och organisationen som är boven i dramat.

Läs även: Brinkemo: Demokratins byggstenar och dess sköra grund