Häromdagen skrev en läsare till mig uppskattande. Men hade en invändning: ”Ibland tycker jag du överser för mycket med islam. ”

Det är likadant med några av mina vänner. När vi samtalar, diskuterar, är det oftast livgivande. Men när det kommer till religion i allmänhet och islam i synnerhet blir det en aning ”spänt”. Den generella uppfattningen är att religion är skit och framför allt islam, men om man måste välja är ändå kristendomen långt mycket bättre. Islam ses som helt oförenlig med ett sekulärt samhälle, kan aldrig reformeras eftersom den till skillnad från kristendomen består av lagtexter – sharia.

Islam beskrivs ofta som att den ÄR, något fast, beständigt, oföränderligt.

Läs även: Sandström: Pk dödar det öppna politiska samtalet

Om nu någon inbillar sig att jag är något slags försvarare av religioner generellt och inte vågar kritisera islam är det helt fel. Möjligtvis ser jag på dessa företeelser på ett annat sätt än många andra. Jag konstaterar att religion är något som följt människan så länge hon funnits på jorden och att en förkrossande majoritet än i dag bekänner sig till någon form av tro.

Ibland hör jag människor säga: om vi bara blev av med religionen skulle det bli fred på jorden. Fanatiska religiösa övertygelser är orsaken till så mycket elände, ja, till de flesta krig.

Om man tror det saknar man insikt om människan och hennes natur. Människan är häftad vid metafysiska föreställningar, med eller utan Gud, det är vår lott. Jag tror på vetenskapen, är en sådan. Eller jag tror på alla människors lika värde och på de mänskliga rättigheterna.

Menar jag då att Upplysningen inte var en väg framåt? Tillskriver jag inte Copernicus, Galilei, Hume, Stuart Mill, Montesquieu och de andra upplysningstänkarnas livsgärning värde? De bröt mot kyrkans dogmer, släppte tanken lös i strid med vad religionen förespråkade så att vi på sikt kunde frigöra oss från kyrkans makt, skapa sekulära stater med fria individer.

Jo, de gjorde något fantastiskt. Men vad folk glömmer är att dessa män agerade i en kristen värld, levde och tänkte kristet och de flesta av dem trodde på Gud och gick i kyrkan. Men av någon anledning kunde och vågade de, trots hårt motstånd, gå i strid med kyrkans uppfattningar och dogmer.

Frågan är varför.

Och nästa fråga är: varför har inte den muslimska världen genomgått samma process? Beror inte det på att islam är något fundamentalt annorlunda, inte minst genom anspråket på att de troendes hela liv ska genomsyras av islam och på deras rättssystem. Något sådant går inte att hitta i kristendomen.

Jaså…?

Jag tror att vi som lever i Väst i dag lägger för mycket vikt vid både kristendomens och islams teologiska trossatser och föreställningar om en Gud som man ska bekänna sig till för att vi vid livets slut ska få tillbringa evigheten i det himmelska paradiset. Både kristendomen och islam var lika mycket ett försök att svara på frågan om hur man ska få människor att kunna leva sida vid sida, hur man ska organisera samhället och lösa konflikter. Idéer om liberalism, socialism, nationalstat, kodifierade lagar, rättsstat hade ännu inte på allvar uppstått i mänsklighetens historia. Det var religionen man utgick ifrån.

Både islam och kristendomens respektive urkunder – bibeln och koranen – är viktiga dokument. Men allt för ofullständiga för att med deras hjälp organisera ett samhälle. Det håller de båda religionernas anhängare inte med om. Skrifterna betraktas som guds uppenbarelse, fullkomliga. Men rent konkret, i praktiken, visade de sig bara utgöra en grund. Sharia finns inte primärt i koranen. Det var århundradena efter profetens uppenbarelse som rättslärda försökte tolka profetens ord och därur utveckla en rättslära. Dessa tecknade man ner i haditherna, islams andra källa. Man tror alltså på koranen och sunna.

Läs även: Henriksson: Botkyrkas politiska vildar ett totalt haveri för sossarna

Det är av ren okunnighet som folk hävdar att kyrkan och kristendomen är befriad från religiösa lagar. I bibeln finns Moses ”tio guds bud” och i nya testamentet generella förhållningssätt till sig själv och sin nästa, men sammantaget är det otillräckligt som grund för att bygga ett samhälle. Precis som islam behövdes kompletteringar. Långt efter Jesu död tog kyrkan fram lagar och regelverk. Den romersk-katolska kyrkan skapade den kanoniska lagen, ett regelverk som dels bygger på romersk rätt, dels på uttolkning av Bibeln.

Den består inte, som många tror, bara av regler kring kyrkans organisation och trosregler. Den innehöll både civil-, straff- och processrättsliga bestämmelser liksom stats- och folkrätt. Den var ett svar på dåtidens behov av att reglera mellanmänskliga relationer. Den sågs som helig och att bryta mot den var brott mot både kyrkan och Gud.

Lagstiftningen i Väst bygger på den kanoniska rätten. Det är bara det att vårt lands nuvarande lagar inte hänvisar till Gud och den kanoniska rätten.

När den formulerades var den inte något annat än en revolution. Varför? Därför att vi, precis som muslimer, är sprungna ur sedvanerätter som inte var nedtecknade (kodifierade) och där kollektiv antingen betalade kompensation till brottsoffrets släkt eller helt enkelt praktiserade blodshämnd. Från att kollektivet straffades var det nu individen som ansågs ha egen agens, skyldighet och ansvar. Det var något revolutionerande nytt. Men också sharia syftar bort från kollektivismen och sätter individen i centrum.

Jag vågar dock påstå att kristendomen i den form som den västliga kyrkan tog sig uttryck har varit mer framgångsrik än islam i att frigöra individen från kollektivet, om än det varit en långsam och seg process. Dels genom förbud mot äktenskap mellan släktingar, så kallade kusingiften, i första upp till sjätte led. Några uppmaningar om detta hittar vi inte i Bibeln. Det är kyrkans påfund. Och kyrkan sågs som uttolkare av guds vilja. Dels genom den kanoniska rätten. På så sätts bröts de västeuropeiska blodsbandsbaserade klanerna ner. Fram trädde individen.

Jag tycker mig ana, även om det inte uttrycks exakt så, att upplysningen betraktas som ett slags år 0. Om folk bara kunde ta till sig rationella argument och börja tänka fritt hade också resten av världen förändrats och religionen förpassats till det privata. Men upplysningen hade inte kunnat uppstå i vår del av världen utan de ovan nämnda åtgärderna från kyrkan. Lägg därtill den omfattande byråkrati som kyrkan hade och som de framväxande staterna ärvde, kyrkans universitet, tryckpressen och därefter reformationen och jag tror man är något på spåret.

Något motsvarande har islam som helhet inte genomgått. Men jag vill hävda att också den på sikt kan komma att genomgå stora förändringar.

Västeuropa gick från stamsamhällen till kristna stater till sekulära. Religionen genomsyrade en gång svenskens liv, men har förpassats ut i marginalen. Men grunden i ett samhälle som det svenska är den kristna kyrkan. Inte för att det fanns en ”masterplan” med ett uttalat mål och syfte. Det var bara så här det blev och det blev ganska bra.

Det skulle gagna både oss själva och dem med annan trostillhörighet att försöka dra ut de långa linjerna för att se vad som gett vad i den utveckling som lett oss dit vi är.

En sådan insikt blir ett bättre och mer solitt verktyg för att hantera fenomen som inte hör hemma här, fenomen som oftast både av utövare själva och andra kallas för muslimska, men som har andra rötter än islam.

Läs även: Brinkemo: Islam och stiftelserna som demokratins dödgrävare