”Du är så modig”, får jag ibland höra.

Jag håller inte med. Jag är en fegis. Skulle aldrig hoppa bungyjump, fallskärm eller dyka från tio meter.
Inte ens från fem.
Det sistnämnda kan hänga ihop med att jag aldrig lärt mig dyka.

Men jag tror nog att jag vet vad de menar. De syftar nog på det där med att tänka eljest, ett norrländskt ord för ”utanför boxen” – och att uttrycka det.

Jag håller ändå inte med.
Och skulle det nu stämma var det knappast ett val.

Så här i efterhand kan jag se att jag tidigt uppvisade tendenser. Hade så förtvivlat svårt att låta mig förföras och förlora mig i gruppen.

Jag ville, försökte, men oftast gick det inte. En och annan fotbollsmatch, som när Blåvitt vann mot Barcelona i UEFA-cupen, Sverige mot Rumänien på straffar i VM, fick mig att flyga upp ur soffan och vråla.

I min barndoms kyrka kunde pastorn säga: ”Räck upp handen om du känner guds närvaro.” Jag stirrade åt höger, vänster, händer i luften, men inte mina, inte spontant. Tvehågset lyfte jag ena handen en aning medan pannvecken skrynklades: ”Känner guds närvaro…? Gör jag? Vad menas?” tänkte jag.

Läs även: Lekander: Punkälvor, blasfeminism och Nato

Eriksbergsvarvet 1990. Rolling Stones på scen. Var det 50 000 eller 60 000 i publiken?

Hemskt.

Inte musiken. Publiken. Eller, det var inget fel på den, men jag fick panik när kroppar blev en massa likt miljontals vattendroppar som flyter samman och blir ett hav. Jag försökte göra Stones Start me up till min men lämnade publikhavet, satte mig längst bak, vilade ryggen mot ett stängsel och nynnade deras låt ”As tears go by”.

Med orden: ”I sit and watch.”

Fördelen med svårigheten att ”dras med” är att man ser saker utifrån och därför till viss del, ibland, lägger märke till annat än de som är ”inne i matchen”. Har man väl sett något är det inte så konstigt att man vill berätta för dem som kanske inte sett det man själv har uppmärksammat. Ett inre tryck skapas som man vill lätta på. Det har inte så mycket med mod att göra.

Mod på riktigt är att inte våga, men ändå göra det.

Motsatsen, att i tid och otid, utan reflektion kasta ur sig vad helst som far genom huvudet är knappast mod. Det är snarare dumdristighet, ett sätt att straffa ut sig från den sociala gemenskapen.

Alla människor har en grundton att förhålla sig till som inte är så mycket att göra åt. Men vi är inte i alla avseenden ödesbestämda. Det finns områden att erövra och utveckla. Alla, även den mer spontana typen, har en latent förmåga att lära sig att tänka analytiskt. En del har lättare för det. Andra svårare. Lär man sig det blir man mer självständig i tanken. Gemensamt för alla är att det krävs träning.

Därtill kommer anpassningen till de spelregler som gäller i ett samhälle. De måste man lära sig för att kunna navigera. De kan vara bättre eller sämre, men navigera måste man.

Å andra sidan måste det i varje samhälle finnas de som tänjer på gränserna och säger det som andra inte vågar. Men det gäller att man har underbyggda argument. För när flocken inte sett det man själv fått syn på blir den orolig och går lätt till attack. Det är därför det krävs analytiskt förmåga.

Tänk efter: Om människor investerat i tankegods, särskilt om det skett offentligt, och någon inte bara ropar att kejsaren är naken, utan dessutom även lägger ut texten på ett ovant sätt, kan man räkna med kölhalning och anklagelser om ren och skär ondska. För minns: den otänkta tanken är mer skrämmande och hotfull än vi ofta föreställer oss.

Läs även: Lidström: Korankravaller i landet som inte kan

Jag minns att jag i en yngre version tänkte att ett land som Sverige med ofattbara trygghetssystem, socialförsäkringar, a-kassa och en skyddande rättsstat, där ingen helt och hållet riskerar att falla ur skyddsnäten, var den perfekta jordmånen för människor att utveckla originalitet och egenheter.

I ett land med långtgående yttrande- och pressfrihet borde självständigt tänkande människor och whistleblowers, de intellektuella samtalen och konsten blomma i en omfattning som mänskligheten aldrig tidigare skådat. I ett land där man inte riskerar livet för sina åsikter borde ordet ängslighet snart försvinna ur ordboken.

Så fel jag hade.

Enligt World Value Survey är Sverige världens mest individualistiska land. Jag tror det stämmer.

På mikronivå.

Läs även: Brinkemo: Kommunikationens irrvägar och labyrinter

På makronivå är vi sannolikt ett av världens mest kollektivistiska folk. Vi säger att vi gillar olika när vi har en likhetsnorm som är påfallande i jämförelse med de flesta länder på jorden. Vi marscherar på rad och stirrar ilsket på dem som inte håller takten. Tills kontraorder ges.

Någon från den politiska ledningen, som oftast är sossar, säger med ens och utan förklaring, det motsatta.

Folket lyder.

Kanske är jag ändå lite modig.