Tillit är ett vanligt ämne i dagens samhällsdebatt. Det talas ständig om fejknyheter, desinformation, alternativa fakta och förrädiska sociala medier. Tydligen kan man inte lita på någon nuförtiden. Förutom möjligtvis de som påstår att man inte kan lita på någon. Men folk är inte bara lättlurade – de tvivlar också. De tvivlar på vad de borde lita på. Exempelvis myndigheter, experter, aktivister, eller vad ”jag” säger till dem. Vi har alltså två motsatta problem – att folk litar när de bör tvivla, och tvivlar när de bör lita.

Läs även: Edwardsson: Svensk exceptionalism och amerikansk – och dess pris

Men vi kan inte ha tillit utan tvivel. Detta eftersom tvivlet skyddar oss från att bli lurade. En person som trodde på allt skulle inte bli långlivad. Men detsamma gäller för en person som inte trodde på något. Det gäller alltså att placera oss mellan dessa ytterligheter. Detta är den gyllene medelvägen, eller, för att vara riktigt svensk, ”lagom.” Vi skulle kunna ha rätt i allt genom att acceptera allt – men det skulle betyda att vi samtidigt hade fel i mycket. På samma sätt skulle vi kunna undvika alla fel genom att förkasta allt – men vi skulle då missa mycket som var rätt. Tillit och tvivel är två sidor på samma mynt, och tillsammans upprätthåller de balansen.

Ofta är verkligheten helt enkelt osäker. Vi har inte informationen som krävs för att fatta perfekta beslut, och varken tid eller ork eller ens möjlighet att skaffa oss den. Det finns gott om olösliga gåtor, och världen är inte rättvis. Vi måste acceptera detta och anpassa oss. Detta har den märkliga effekten att det blir viktigt att våga tro på sådant vi inte är helt säkra på. Det mesta av vad vi tror faller trots allt i denna kategori. Alternativet vore total skepticism, och ”analys paralys.” Men på samma vis måste vi även förkasta mycket av det som kan vara sant, eftersom nästan allt kan vara sant. Vi människor har utvecklats att både tvivla och tro lagom mycket.

Läs även: Lidström: Vad familjepolitiken kostar och förstör

Men det kanske viktigaste skälet att tvivla är att tvivlet skapar tillit. En lättlurad person kommer att stöta på fler lurendrejare än en mer skeptisk person, åtminstone om det blir allmänt känt att den lättlurade är just lättlurad. Tvivlet håller våra medmänniskor i schack. Tvivel är vaksamhet. Ju mer godtrogna människor är, desto mer kommer lögnare undan med. Ju mer klentrogna, desto mindre. Det gäller att vara försiktig. Men det bästa sättet att hantera tvivel är att göra sig förtjänt av tillit.

Det är just att de vet att folk tvivlar som håller världens lögnare i schack. Men kanske ännu viktigare är att tvivlet även håller oss hederliga människor i schack. Skälet till att detta är viktigare är att vi de hederliga är långt fler än lögnarna. De flesta gör så gott vi kan. Men eftersom vi bara är människor så räcker det inte alltid. Felaktigheter är vanligare än lögner. Vi lurar sällan avsiktligt våra medmänniskor, utan börjar med att lura oss själva.

Tvivlet skyddar oss från att falla in i denna synd. Vi vet att folk kommer att granska det vi säger, vilket gör oss försiktiga. För även när vi tror på det vi står för så vet vi att vi kommer att få kritik, både befogad och obefogad sådan. Båda är bra. Man bör kunna möta även orättvisa och dumma argument. Om de faktiskt är orättvisa och dumma så borde de vara lättbemötta. Tvivlare håller den farligaste formen av tillit i schack – självtilliten. Det är denna överdrivna självtillit som frestar oss att tvinga andra att lita på oss.

Låt oss tvivla. Tvivel är trygghet, och den mylla varur tilliten växer.

Läs även: Brinkemo: Maffians blodsband och klanernas