Facebook noscript imageBrinkemo: Sverige är mitt land som jag vill beskydda
Per Brinkemo
Krönikörer
Brinkemo: Sverige är mitt land som jag vill beskydda
Ivar Arpi och Alex Schulman har poddat om försvarsvilja. Foto: Carl-Olof Zimmerman/TT / Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT / Karl Gabor
Ivar Arpi och Alex Schulman har poddat om försvarsvilja. Foto: Carl-Olof Zimmerman/TT / Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT / Karl Gabor

När det land vi varit hemmablinda för i årtionden plötsligt tycks hotat ser vi hur oerhört mycket vi har att förlora. Många upptäcker till sin förvåning att de faktiskt är beredda att försvara landet vid invasion, skriver Per Brinkemo.

Alex Schulman som tidigare sagt att han inte bryr sig om Sverige har tänkt om. Nu när det inte längre är fullständigt otänkbart att det skulle kunna bli krig i Sverige är det första gången han på djupet inser det – Sverige är hans hem och han vill beskydda landet.

Läs även: Makram: Är du beredd att slåss för Sverige?

Till Ivar Arpi i dennes podd Rak Höger säger han:

Ta till vapen känns fortfarande otänkbart för mig, jag kan inte, har inte gjort lumpen, men jag vet nu att jag inte bara skulle sticka om Sverige blev angripet, jag skulle på nåt sätt vilja försvara landet.

Annat lät det för sex år sedan.

”Jag är inte stolt över Sverige”, basunerade han ut efter att den ena svenska politikern efter den andra i Almedalen 2016, plötsligt höll tal om vikten av att värna svenska värderingar i Sverige:

Vad är detta ”svenska” som de plötsligt pratar om? Och varför är det så viktigt att bevara? Det finns plötsligt en nationalism här, som jag aldrig sett förut i det här landet under mina 40 år i livet.

Nu var det visserligen ovanligt fåniga tal som hölls. Det var så uppenbart att dessa landets företrädare inte reflekterat över vad som konstituerar och särpräglar nationalstaten Sverige.

Men Schulmans reaktion!

Vad är detta ”svenska” som de plötsligt pratar om? Och varför är det så viktigt att bevara?

Rysslands krig i Ukraina och hot mot Sverige ställer det mesta på sin spets. Schulman och många andras omsvängning är ett uttryck för det. När samhället fungerar vet man inte att värdera det. Så länge det mesta ”är som det ska” är det bara normalt, inget att ägna särskild tacksamhet åt.

Som talesättet säger: Hälsan tiger still.
Vem ägnar en tanke åt renhållningsarbetarnas samhällsviktiga arbete?
Jo, först när de strejkar och sopbergen växer.

Det ligger nära till hands för oss människor att bli hemmablinda. Det krävs att man jobbar aktivt för att sätta sitt eget i relation till något annat.

Men med tanke på hur mycket svenskar flyger och far över världen, i den fysiska världen och den digitala, alla böcker som finns tillgängliga, är det nästan obegripligt att vi inte inser vad vi har och vilket land vi lever i. Att vi inte vet att uppskatta och känna tacksamhet.

Ju mer privilegierad desto svårare att inse, tycks det dessutom som.

Läs även: Nordling: Putin ägnar sig åt historieförfalskning

Inom etologin, läran om djurs beteenden, finns något som heter överslagshandling. Det är ett beteende som bryter fram hos djur när det blir drabbat av en konflikt mellan att utföra två olika handlingar. En hund kan drabbas av instinkterna att fly eller slåss.

I stället börjar hunden klia sig.

Är det inte också så hos människor?

Vi i Sverige vet egentligen att vi är fantastiskt privilegierade och att vi inte vill förlora det vi har. I stället för att erkänna faktum spelar vi självkritiska. Och nedvärderar gravt själva grundförutsättningen för vårt välstånd och vår trygghet – den demokratiska nationalstaten. Och inte bara nedvärderar. Vi förtalar, relativiserar. Och kallar alla som vet att uppskatta den – insinuant och nyanslöst – för ett ord som har fått en väldigt negativ klang: nationalister.

Men det är skillnad på etnonationalism och statsnationalism. Eller för att använda en synonym för det senare – patriotism. Ett land som bygger på ethnos och ett som bygger på demos är två väsensskilda storheter.

Få upplevelser i mitt liv har varit så formativa som mina år i en somalisk förening i Rosengård. Där lärde jag mig genom kloka kollegor och självstudier vad ett klansamhälle är.

Det intressanta för att inte säga oväntade hände då.

Genom klanen fick jag syn på staten. Det tog mig ur både hemmablindhet och navelskåderi.

Jag insåg vilken alldeles oerhörd konstruktion staten är. Det är svårt att skala upp många små gemenskaper – klaner – till en större enhet. Det är därför vi ser så många misslyckade försök världen över.

Men det räcker inte med en stat. En stat kan lika gärna vara förtryckande och repressiv.
Se på Ryssland, se på Syrien eller Nordkorea.

Kan man få till en liberal och demokratisk rättsstat, ett system som är lagbundet och förutsägbart, kan man skapa rimlig tillit till systemet hos medborgare och dessa emellan, då blir det landet ett land som man vill leva i.

Då bor man i ett land som är värt att försvara.
Att leva under en Putin är knappast ett lockande alternativ.
Inte när man en gång har erfarit frihet.

Läs även: Altstadt: Fredrik Strage och Calle Schulman lajvar kosmopoliter

Tacksamhet kan aldrig kommenderas fram. Men förstår man på vilka grunder vår frihet vilar och att den plötsligt är hotad, då uppkommer den spontant.

Då känner man tacksamhet och säger likt Alex Schulman:

Sverige är mitt hem som jag vill beskydda.

Per Brinkemo

Per Brinkemo är kolumnist i Bulletin. Han har en examen i religionsvetenskap och har jobbat som journalist för både tidningar och tv, t ex Uppdrag Granskning. Under fyra år var han projektledare i en somalisk förening i Rosengård. Han är också föreläsare och författare, och har bland annat skrivit om klansamhällen i de båda böckerna "Mellan klan och stat" och "Klanen".