Vi ser en parlamentariker som har ordet i kammaren. En skur av buanden, hånskratt och högljudda kommentarer väller fram från oppositionen.

”Order!” skriker talmannen. ”Order, please!”
Sonen gapar. Sen kommer skrattet – gapskrattet.

Buandena fortsätter och den som har ordet måste höja rösten för att tränga igenom en kakafoni av läten från den politiska motståndarsidan. Talmannen bankar ännu hårdare med klubban, reser sig upp och skriker åt parlamentarikerna: ”Order! Order!”

Chockad frågar sonen om de verkligen får bua, håna och skrika på det där viset? Det är ju en folkvald församling, landets politiska elit.

I det brittiska parlamentets regler står det att debatten ska föras civiliserat, att man ska buga för talmannen och att man kan nekas talartid om man inte visar respekt för ”the house” i både klädsel, uppförande och tal.

”Får och får”, svarar jag. ”Det är deras politiska kultur.”
”Vad hade hänt om svenska politiker betett sig så i riksdagen?” frågar han.

Vad ska jag svara? Jag prövar att föreställa mig talmannen Andreas Norlén som försöker tämja en uppskruvad stämning i riksdagen när Ulf Kristersson talar om den nya kriminalpolitiken. Socialdemokrater och miljöpartister hånskrattar och vrålar åt statsministern. Den annars så timide Norlén ställer sig upp, slår klubban i bordet och skriker: ”Tyst! Skärp er!” Men varken Kristerssons vildsint jublande åsiktsfränder eller vänsteroppositionen lyssnar. Magdalena Andersson gör tvärtom en tratt av händerna mot munnen och buar och Strandhäll och Ygeman gör demonstrativt ”tummen ner”.

Det är så klart en helt otänkbar scen.

”Varför då?” frågar sonen.
Ja, varför?
”Det är det där med kultur”, försöker jag.

Det hade blivit skandal om riksdagsledamöter betett sig som brittiska parlamentariker. Det som är norm här är inte norm där och vice versa.

Läs även: Gustavsson: Liz Truss var inte den järnlady Storbritannien behöver

I myriader av situationer styrs vi av osynliga och sällan artikulerade normer. Att bete sig normalt kan betyda helt olika saker beroende på kulturell kontext. Uppmaningen ”Var dig själv” till en blond svensk kvinna på besök i en bergsby i Afghanistan hos människor med traditionella värderingar och talibansympatier skulle kunna få förödande konsekvenser. I vissa avseenden kan hon naturligtvis vara sig själv, men hon måste läsa av situationen och anpassa klädsel och hur hon interagerar med männen.

Nu är den här kvinnan bara på tillfälligt besök varför situationen inte kräver särskilt mycket ansträngning. Men om hon gift sig och flyttat till bergsbyn hade hon tvingats ändra en rad beteenden och vanor. Hon hade, för att passa in och fungera, varit tvungen att acceptera normer som hon sannolikt kommer att få svårigheter att förstå och integrera.

I regeringsformens första paragraf står: Den offentliga makten utövas under lagarna. Eller som redan landskapslagarna fastslog: Land ska med lag byggas. Det är sant. Men ett land byggs inte bara på lagen. Det byggs också på kultur. Lagen uttrycker och speglar kulturen med dess normer.

Bäraren av normer får oftast bara syn på dem när de bryts. I ett land som under århundraden varit en enhetskultur finns mycket som aldrig har behövt fästas i lagtext, just för att det finns en konsensus, en norm, kring hur saker och ting ska gå till. Alla vet vad som gäller ändå.

Det finns ingen lag om att ta i hand när man hälsar. Det är bara så man gör i Sverige. Det är först när allt fler inte hälsar på samma sätt som det blir synligt att det funnits en tyst överenskommelse om vad som är hälsningsnormen. Det finns ingen lag mot att pruta när man köper kläder på Hennes & Mauritz. Men normen är att man inte gör så. I andra länder är det kutym att förhandla om priset, vilket den ovane oftast upplever som pinsamt och genant.

Det finns ingen lag som tvingar bilföraren att applicera blixtlåsprincipen när det är tät trafik och två körfält smalnar av till ett. Men normen stipulerar att bilisterna samspelar och släpper fram varannan bil. Åtminstone har det varit så, men den normen har försvagats.

De finns heller ingen lag mot klanröstning. En gigantisk släkt kan därför komma överens om vem som ska kandidera till ett parti och uppmana de övriga att personkryssa denne utan att det är lagbrott. Däremot ett normbrott.

Det finns inget förbud mot att en präst eller imam i ett religiöst samfund uppmanar församlingen att rösta på ett visst parti. Det strider mot normen men inte mot svensk lag. Det enda vallagen säger är att det måste säkras att den som röstar är ensam bakom valskärmen så att ingen otillbörlig påverkan sker inne i vallokalen.

Det finns heller ingen lag som förbjuder en stor grupp unga män att vara högljudda på bussen eller uppta trottoaren med att gå i bredd eller stirra på unga kvinnor. Dominansbeteende i det offentliga rummet är inte förbjudet men normbrytande.

Det är inte bara en ny form av brottslighet som har fått fäste i Sverige.

Normbrytande beteende, som inte kan lagföras, har också ökat utan att möta nämnvärt motstånd. Tvärtom har idéer om normkritik och intersektionalitet på myndigheter, lärosäten och i politiken uppmuntrats.

Men gemensamma normer finns av ett skäl – för trygghet och förutsägbarhet – grundläggande behov hos människan. Men i en iver att framstå som öppna, fria och progressiva har allt för många blundat för konsekvenserna av rent destruktiva normbrott.

Land ska med lag byggas, ja, men det finns något bortanför juridiken som är nog så viktigt. En förståelse för kultur och rådande normer.

Läs även: Altstadt: SD vann på vänsterns traditionella recept: Vi:et