”Nej”, sa jag till ledarskribenten, ”du är inte journalist. Du är ledarskribent. Du tycker och argumenterar. Det gör, eller ska inte, journalister göra. Det är två olika jobb.”

Hon höll inte med, sa att hon var journalist på en ledarsida, opinionsjournalist.

”Nej! inte journalist”, protesterade jag.

Det var Anna Dahlberg, politisk redaktör för Expressens ledarsida, som jag argumenterade med. Vi hade hamnat på en gemensam middagsbjudning och satt bredvid varandra. Hon gav sig inte. Inte heller jag.

Jag har tänkt på detta samtal sedan det ägde rum för några år sen.

I dag är jag beredd att backa och erkänna att Anna hade rätt. I alla fall delvis, i alla fall när det kommer till just henne som skribent… journalist… på en ledarsida.

När jag utbildades till journalist 1993 var det vattentäta skott mellan reportrar och ledarskribenter. De första rapporterade, de andra tyckte och drev opinion. De flesta visste att en ledarsida är en tyckarsida och att journalister så opartiskt som det bara går ska rapportera från verkligheten. Informera och granska.

Men sedan hände något.

Det har funnits en upplevelse av att allt fler journalister, om än inte alla, för ett antal år sedan släppte sin strävan efter opartiskhet, och att detta skapade luckor i rapporteringen. Den tycktes mer och mer sakna den konsekvensneutralitet som funnits tidigare. Uppenbara problemområden som ökat våld, hederskultur, islamism, terrorism, segregation, klanstrukturer, välfärdsfusk och migrationsfrågor förblev underrapporterade. Vissa ämnen ansågs känsliga och många journalister backade undan, säkert omedvetet.

Läs även: Sandström: Sverige är landet utanför

Då bestämde sig plötsligt en del ledarskribenter för att axla en ny roll. På en del ledarsidor gjordes plötsligt det jobb som reportrar historiskt sett haft att göra. Ett gott exempel är min kollega på denna tidning, Per Gudmundson. På egen hand gjorde han ett enormt journalistiskt arbete i att granska den våldsbejakande islamismen. Det han skrev om i SvD (där han då jobbade) och på en egen blogg – och kritiserades för – betraktas i dag som etablerad kunskap. Just att han fick kritik, väldigt hård sådan, är en rimlig förklaring till varför andra tog ett steg tillbaka och lät bli att göra ganska uppenbara granskningar. Alla pallar inte att stå där i stormen när kritiken haglar.

Det gjorde Per.

Åter till Anna Dahlberg. Låt oss jämföra henne med en annan ledarkollega. Allt som man slår fast måste ställas i relation till något annat. Man måste, som Ingmar uttryckte sig i boken och filmen Mitt liv som hund, alltid jämföra. Så låt oss ta hennes kollega på den andra kvällstidningen, den politiske chefredaktören och ledarskribenten på Aftonbladet – Anders Lindberg.

Läs även: Alexandersson: Våra problem är resultatet av politiska beslut

Är han journalist – om än på en ledarsida? Jag skulle säga nej. Anna Dahlberg söker kunskap, försöker förstå vårt samhälle, visar på brister och dysfunktionella system och kommer med förslag till förändringar. Visst jobbar hon på en oberoende liberal ledarsida. Men hon strävar efter att avtäcka verkligheten. Anders Lindberg övertäcker den, letar fel ordval, som den socialdemokratiske partifunktionär han länge varit.

No go zones?

Fel begrepp.

Så här skrev han 2017:

’No go-zon’ ger intryck av att det handlar om ett katastrofområde, ett laglöst land där myndigheterna dragit sig tillbaka och staten gett upp kontrollen. Men detta är ju inte sant… historien har sett många verkliga ’no go-zoner’. Områden där staten gett upp och anarki råder, där gängledare och krigsherrar kontrollerar människors liv och vad vi menar med ’samhälle’ slutat fungera. Men de ligger inte i Sverige. Inte i modern tid.

Vad är det för definition av no go-zoner? Det finns inga sådana som inte fungerar på vissa plan. Det finns inga sådana där total anarki råder och där staten inte har något som helst inflytande.

Anna Dahlberg använder sig ständigt av journalistiska arbetsmetoder, gör gedigen research, intervjuar människor och kollar upp statistik och utredningar. Hon försöker förstå. Anders Lindberg är mer av en propagandist och använder värdeladdade ord som Trump, Ungern, nazism, rasism också när han skriver om svensk inrikespolitik, allt för att skapa en känsla av något obehagligt.

Nu senast skrev Anna Dahlberg om en aktuell historia. Texten börjar så här: ”Vi var många som hajade till när vi läste DN-artikeln i förra veckan. Utvisas efter 20 år med jobb och skola i Sverige” (15/10). Herregud, hur är det ens möjligt?”

Vad gjorde sedan Anna Dahlberg?

Hon läste på om fallet. Och fann att viktiga aspekter var orapporterade. Hon gjorde ett gediget journalistiskt arbete och påpekade för media att de inte är tillräckligt pålästa.

I en nyligen publicerad text från Anders Lindbergs penna skriver han om inrikespolitik under rubriken ”Moderaterna driver klasskamp uppifrån. I Ulf Kristerssons Sverige ska cancersjuka återigen gå till jobbet.”

I en annan av hans senaste ledare på samma tema lyder rubriken ”Att sparka på sjuka är högerns bästa gren. Ett gott råd om du tror att M vinner: Bli inte sjuk.”

Häromsisten publicerade Expressen en text som bland annat innehöll en intervju där Anna Dahlberg samtalade med polischefen Ulf Merlander – detta i jakt på en förklaring till varför det skjuts mer i Stockholm än i Göteborg. Under artikelns rubrik, ”Polisen i Stockholm borde lära av Göteborg”, lade hon även ut texten och försökte komma med konkreta förslag till huvudstadens polis. Bortanför partipolitik.

Läs även: Nordling: Vad är poängen med jämlikhet?

Att Anders Lindberg skriver som han gör är naturligtvis helt okej i en demokrati. Han får som en skrivande politruk, det är precis vad han är, självfallet bedriva propaganda på Aftonbladet och märka ord. Den stora insikten för mig är: Anna Dahlberg hade rätt på den där middagen. Jag skulle dock vilja tillägga: Hon är i en mening inte yrkeskollega med Anders Lindberg. De två gör helt olika saker inom samma yrkesbeskrivning.

Anna är journalist som tycker till på en ledarsida. Anders Lindberg är enbart en politiker som är ledarskribent.

Att jobba på en ledarsida kan alltså innebära helt olika roller.

Jag hade inte insett det.

Du hade rätt, du är opinionsjournalist, Anna.