Året är 2048.

I nyhetsstudion står två partiledare som diskuterar en sakpolitisk fråga. Den ena statsminister, den andre oppositionsledare.

Debatten är hård och blottlägger stora ideologiska skillnader men med ständiga referenser till litteratur och filosofi, statsvetenskaplig forskning, sociologisk, antropologisk …

Läs även: Edwardsson: Politikens platonska plågoris

När statsministern visar en tvekan i den diskuterade frågan och säger något oklart och svamlande uppfattar nyhetsankaret det genast, bryter in och säger;

– Men du sa nyss att … Det står ju i strid med vad du hävdade för någon minut sen.

Oppositionspolitikern ser nöjd ut, nickar och säger: Det är detta jag hävdat hela tiden, resonemanget hänger inte ihop. För att citera Giacomi Leopardi: ”Säkraste sättet att dölja sin begåvning är att icke överskrida den.”

Programledaren biter ihop för att inte dra på smilbanden.

Den genomsnittlige tittaren, som själv inte är påläst i ämnets alla detaljer men som med ett slags magkänsla uppfattat de interna motsättningarna i statsministerns argumentation, sitter andäktigt och stirrar på skärmen och undrar hur statsministern ska ta sig ur denna kniviga situation.

Han svarar:

– Låt mig kontra med Bertrand Russell: ”Felet med vår värld är att de korkade är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel.” Men ok: you got me. Jag inser att detta måste tänkas över några varv till.

Programledaren säger:

– Kan man som väljare verkligen lita på en regering som uppenbarligen inte tänkt klart och som uppvisar sådana brister i resonemangen inför ett kommande lagförslag?

Oppositionspolitikern nickar.

– Det må vara så att vi i det här fallet behöver arbeta oss igenom ytterligare några tankeled. Och jag tar tacksamt emot de konsekvensanalyser som oppositionen uppenbarligen gjort för att inte riskera att sjösätta en politik som skulle kunna få skadliga verkningar på vårt land.

Jag får nog erkänna, även om det smärtar, att vi gått fram en aning för fort.

Programledaren vänder sig till oppositionsledaren med fråga på samma tema, men omvänd.

– Uppenbarligen lyssnar statsministern på dina argument. Hur ser du på det? Är det en styrka eller svaghet?

– Jag önskar att han hade gjort det tidigare och man kan undra vad departementet sysslat med. Vi har påtalat detta under lång tid. Men jag uppskattar förmågan att tänka om. Nu återstår bara att se om det finns allvar bakom orden.

Läs även: Törnvall: Karl Hedin och bananrepubliken Sverige

Debatten har pågått i nästan 20 minuter och det är dags för ett nytt ämne.

Nyhetsredaktionen har gjort ett retrospektivt inslag om hur det politiska klimatet såg ut under 2000-talets första årtionden. Arkivklipp på debatter med sedan många år avgångna och i flera fall avlidna partiledare visas.

När inslaget är slut säger programledaren:

– När vi idag tittar tillbaka på dessa politiska debatter framstår de stundtals som helt vansinniga, säger nyhetsankaret, som om de omöjligt kan vara hämtade från ett land som vårt. Vad är förklaringen till att Sverige har lyckats få fram en ny typ av politiker, sådana som ni, så olik de första decenniernas?

– Den ideologiska striden är idag kanske mer skarp än någonsin förr, säger statsministern. Men den bedrivs på ett mer intellektuellt hederligt och allvarligt vis. För egen del tror jag att vi som var unga under den eran och efterträdde dessa på många sätt dugliga politiker men fångade i den tidens anda, tvingades tänka om. Vi stod på 2020-talet i en svår situation. Våldet, korruptionen hade ökat till förskräckande nivåer och institutionerna var alltmer dysfunktionella. BNP sjönk, vi förlorade flera utländska investeringar, hade skyhög inflation och arbetslöshet. Vi hade kravaller och skjutningar och såg till och med framväxande milisgrupper. Därtill eftersatt infrastruktur, vatten och avlopp, tågen, vägarna ...

Oppositionspolitikern bryter in.

– Vår generation politiker lyckades samla sig över partigränser. Vi reformerade skolan och universiteten, organiserade om sjukvården och inte minst stärkte vi rättsstaten på ett sätt som dåtidens politiker inte tillräckligt väl lyckades förmå. Vi reformerade också partiväsendet. Ingen fick bli politiker utan minst tio års arbetslivserfarenhet, gärna också med högre utbildning.

Programledaren:

– Krävs det att ett tidigare framgångsrikt land hamnar ordentligt på dekis för att dess politiker ska inse allvaret? Vad säger statsministern?

– Låt mig lyfta en aspekt och det handlar om din yrkeskår – journalisterna, mediehusen. Jag vill inte skylla den tidigare situationen på någon annan yrkeskår men när jag tittat tillbaka kan jag bara konstatera att dåtidens nyhetsformat var … stympade. Ett nyhetsprogram som det här, jag har för mig att de hette Aktuellt och … och … hjälp mig, säger statsministern och tittar på de båda andra.

– Rapport och Nyheterna, tror jag de hette, säger oppositionsledaren.

– Just det, de var 30 minuter långa, något sådant. Vi politiker, eller dåtidens, tvingades in i format där man förväntades svara, som man sa, kort och koncist.

– Och därmed platt och ytligt, skjuter oppositionsledaren in. De fanns få möjligheter till några djupare resonemang, som idag. Det ena förstärkte det andra och innebar att vi fick för många politiker som inte var tillräckligt pålästa men bra på oneliners och som, det verkar, inte förstod på vilka grunder vår frihet vilar. Dessutom var granskningen av dåtidens politiker alldeles för svag. Till slut befann vi oss i en ond och destruktiv cirkel.

Programledaren lyssnar och nickar medan han samlar ihop sina frågemanus.

– Ja, idag har vi haft 30 minuter tillsammans här, med bara er två. Det var kanske inte så vanligt förr, en vanlig torsdagskväll. Vi sluter cirkeln för nu och tackar er båda för medverkan. Vi ska nu övergå till övriga nyheter.

Läs även: Altstadt: SD-bögar och vänsterns lämmeltåg mot stupet