Det finns inget område där kulturkrocken är så monumental som när det kommer till socialtjänstens möte med (somliga) migranter. Uppdrag Granskning har i tre avsnitt under titeln –”Dom tar våra barn” skildrat bakgrunden till socialtjänstupproret som spreds viralt över världen till hundratals miljoner människor och som bidrog till förhöjt terrorhot mot Sverige.

Läs även: Sjölander: Politik kan inte göra oss lyckliga

Vi får möta dem som går till storms mot socialtjänsten, föräldrar som anser sig orättvist behandlade, mammor och pappor som fruktar att deras barn ska kidnappas och tvingas att bli kristna, imamer som uppmanar att inte berätta för ”socialen” att de slagit sina barn: ”Säg att barnet ramlade utomhus, om du säger att du slagit honom kan det få allvarliga konsekvenser”. Det är imamer i moskéer som till dels är finansierade med skattepengar.

Samtidigt får vi möta socialsekreterare, oftast kvinnor, som vrider ut och in på sig för att klara sitt uppdrag att skydda barn och hjälpa föräldrar. Det är en yrkeskategori som i allt högre grad erfar hot och våld, sex av tio det senaste året, enligt fackförbundet Visions undersökning 2022.

Några av citaten ur den framtagna rapporten:

”Hot att någon ska döda mig i mitt hem”. ”Ensam med klient som tog fram fem förskärare”. ”Hotat att ringa min yngsta son på nätterna, tagit reda på hans namn.”

Det är naturligtvis, för att citera en tidigare statsminister – ”inte ok”.

Men samtidigt knappast förvånande eftersom Sverige som tidigare var ett av världens mest homogena länder på några få decennier bytte skepnad och gjorde sig till Västvärldens mest utpräglade invandrarland. Detta i kombination med att uppvisa ett närmast totalt ointresse för de livsvillkor och strukturer som de olika etniska grupperna kom ifrån.

Det har därför inte funnits någon som helst beredskap för att hantera de kulturkrockar som skulle kunna uppstå när människor från skilda språkliga, socioekonomiska, religiösa, kulturella och organisatoriska sfärer kommer hit.

Sverige brukar stolt framhålla att vi var det första landet i världen som förbjöd aga i uppfostringssyfte. Om nu Sverige såpass sent som 1979 var första det första landet med en sådan lag innebär ju det att andra länder inte hade sådana förbud. De flesta länder på jorden har ännu idag inte någon sådan lagstiftning, varken Irak, Syrien, Somalia, Palestina eller Afghanistan för att nämna några av de vanligaste länder som människor lämnat för att komma till Sverige. I de allra flesta av de asylsökandes länder är det tvärtom norm att använda någon form av fysiskt eller psykiskt våld i uppfostran av barn.

FN-organet Unicef berättar att i Mellanöstern och Nordafrika utsätts 85 procent av alla barn mellan två och 14 år för någon form av fysiskt våld i hemmet av föräldrarna i uppfostringssyfte. Inte mindre än 30 procent för kraftfullt våld. I de flesta av dessa regioners länder är det tillåtet också i skolan att använda fysisk bestraffning – i pedagogiskt syfte.

Läs även: Gästkrönika: Valet i Ryssland och Putins slalom

Som om det inte vore nog i sig för att riskera att leda till problem finns det i dessa länder ingen socialtjänst som kommer och ”lägger sig i”. Barnuppfostran är helt och hållet familjens och släktens angelägenhet. Att komma från denna typ av länder innebär alltså inte bara att förhålla sig till andra normer och annan lagstiftning, det innebär också att förhålla sig till andra organisatoriska funktioner – som socialtjänsten.

Det innebär att man ska förstå vad en ”orosanmälan” är trots att man, som många av de intervjuade i Uppdrag Granskning uppvisade, talar en extremt bristfällig svenska. Det innebär att man på ett språk som man inte har erövrat ska förstå vitsen med att sitta på möte med en ”Karin Lundberg” eller en ”Sven Rosenkvist” med titlarna socialsekreterare, att de inte är poliser utan har en stöttande och hjälpande funktion.

De i sin tur är visserligen professionella, de kan lagstiftningen på sina fem fingrar, talar god svenska och besitter kulturell förståelse, men bara så länge det handlar om Sverige. De har oftast en stor kunskapslucka på grund av en bristfällig utbildning, eftersom Socialhögskolan utgår från att alla på jorden egentligen är svenskar med svenska erfarenheter och längtar efter att äntligen få leva i den svenska kulturen, följa de svenska normerna och skörda frukterna av svensk lagstiftning och svenska institutioner och myndigheter.

Nog borde vem som helst kunnat räkna ut att även om man är optimist och uppskattar att endast tio procent från exempelvis Mellanöstern inte är superflexibla och töjbara i sina kulturella normer och värderingar, ideal och uppfostringsmetoder, skulle det, åtminstone rent principiellt, kunna leda till vissa problem. Men nej, den tanken tänktes inte av vare sig politiker, universiteten eller andra. Beredskapen fanns därför inte.

Den arbetsplats socialsekreterare en gång längtade till, som de förberedde sig för genom mångåriga studier och skuldsättning hos CSN, som de drömde om att nå, blev för många en kraschad dröm.

Så står nu en hel yrkesgrupp upp till halsen ansatt av en internationell förtalskampanj, tillhör en kår där fler än hälften utsätts för hot och våld.

Det är inte svårt att förstå dem som nu väljer att hoppa av sina jobb inom socialtjänsten. Eller som gör som en god vän till mig, byter till ett mindre ”utsatt” område.

”Det är som ett annat jobb, så fruktansvärt skönt att inte längre vara hotad och stundtals rädd på jobbet.”

Det är svårt att klandra hennes val.

Läs även: Brinkemo: En rödluvemyndighet som målar fan på väggen