Kapitalismen framstår som det enda möjliga samhällsystemet, och därför förlorar folk hoppet och blir deprimerade. Denna idé kallar Mark Fisher för ”Capitalist Realism” och han presenterar den i sin bok med samma namn.

Det finns inte mycket i boken som jag håller med om. För det första har folk inga problem att föreställa sig alternativa samhällssystem – boken i sig är ett sökande efter ett sådant. Om folk på allvar trodde att det inte fanns några alternativ så hade det inte funnits anledning att ägna sig åt politik, vare sig för högern eller vänster. På båda sidor finns det dock medvetenhet om alternativ – fruktan, längtan, hopp, entusiasm. Detta försvann inte, som Fisher påstår, med Sovjets fall.

Läs även: Gästkrönika: Vänsterns vindlande väg till terrorromantiken

Men det intressanta med boken är inte dess tvivelaktiga påståenden om verkligheten, utan vad den påstår om kapitalismens koppling till mental ohälsa. För det verkar faktiskt som om denna ohälsa har ökat de senaste åren, särskilt bland unga. Vi lider ingen brist på förklaringar – klimat, skärmar, corona. Kanske Fisher har rätt om att det är kapitalismen?

Notera att Fisher inte påstår att det är fattigdom som är problemet. Kapitalismen förser oss med vad vi behöver, och mer därtill. Folk har det materiellt bättre ställt än någonsin, vilket Fisher inte erkänner men åtminstone inte förnekar. Istället är hans klagomål att samhället är deprimerande, och att då kapitalismen ses som det enda samhällssystemet, så har vi inte ens hoppet om något bättre kvar. Hopplösheten framstår som ett värre problem än den kapitalistiska verkligheten.

Kapitalismens framgång ger oss tid att tänka. Tyvärr. Tänkande är sällan hälsosamt. Vi tittar på det överflöd som våra förfäders kungar hade sett som magi och undrar: Varför? Vi uppskattar bara hur bra vi har det när vi inte har det. Det är här politiken kommer in. Den viskar i våra öron att saker faktiskt inte är bra. Eftersom vi inte är lyckliga med det vi har så är det lätt att övertyga oss om att vi behöver mer, att det är något fel på samhället. Härav uppmaningen till kamp och revolution, och sökandet efter millimeterrättvisa.

Men för att kämpa behöver vi finna något att kämpa för. Detta är svårt i ett så välfungerande samhälle som vårt eget. Lösningen blir att hitta på och överdriva. Detta kan handla om rasism, sexism, miljöproblem, och de fattigas påstått hårda lott. Påhittade problem har dessutom den fördelen att de aldrig behöver ta slut, så det finns ingen risk att man som aktivist skulle bli arbetslös. Kampen kan således fortsätta i all evighet, då målen aldrig kan uppnås.

Det finns flera problem med detta. För det första så skulle inte ens en framgångsrik kamp göra någon lycklig. Ett berömt exempel är John Stuart Mill. Denne artonhundratalsekonom och filosof hade fått en extremt strikt uppfostran av sin radikale fader och var menad att uppfylla dennes samhällsvision. Men när han var tjugo år gammal så genomlevde han en livskris när han insåg att inte ens den totala framgången för hans politiska projekt skulle göra honom lycklig. Det hedrar honom att han insåg det.

Vi är inte olyckliga för att samhället ser ut på ett visst sätt. Vi är olyckliga för att vi är människor, för att vi är de vi är. Vårt nuvarande överflödssamhälle är både rättvist och generöst, speciellt mot de svagaste. Ändå finns det många olyckliga. Vi blir aldrig nöjda, och det enda vi alltid vill ha är mer.

Påstått priviligierade grupper i samhället, som män, vita, straighta, och rika är inte uppenbart lyckligare än kvinnor, färgade, homosexuella eller fattiga. Bara en liten del av vårt lands olyckor kommer från orättvisor – de flesta är naturliga och oundvikliga delar av att leva i verkligheten.

Läs även: Göranson: Mellanöstern har anlänt och vad gör vi nu?

Ett intressant faktum är, enligt självmordsexperten David Lester, att folk blir mer självmordsbenägna när deras yttre livskvalitet förbättras. När de yttre omständigheterna är dåliga så finns det något att skylla på. På så vis kan vi intala oss att det finns hopp bara vi får det vi önskar oss. När vi får det vi vill ha och upptäcker att det inte gör oss lyckliga så har vi inte ens hoppet kvar.

Det moderna samhället har givit oss allt vad vi vill, och vi har funnit att vi inte vill ha det. Utopiska drömmar tillåter oss att lura i oss att vi fortfarande saknar något. Det är för hemskt att erkänna att vi redan har ett bra samhälle, men att det inte gör oss lyckliga.

Denna användning av politik som sysselsättningsterapi är farlig. Faktum är att det kanske är det största hotet mot vårt samhälle. Perfektionismen är det godas fiende. Vi måste inse två obehagliga sanningar: Det är inte samhällets fel att individen är olycklig, och samhällsförändringar lär som bäst ha små positiva effekter, och sannolikt stora negativa om de vore mer radikala.

Finns det någon lösning? Ja - att folk finner mål, mening, och lycka utanför politiken. Det skulle vara sådant som familj, vänner, karriär, hobbys, konst, välgörenhet. Värdet i detta kan vara svårt att se. Detta är för att de är ödmjuka värden. Vanliga människors liv och göranden är inte episka och dramatiska som storpolitiken.

Man kan inte övertyga sig att man räddar världen när man plockar upp barnen från dagis på samma sätt som man kan när man blockerar motorvägar. Ingen kommer att bli imponerad, eller ens tacka en, och man kommer inte med i historieböckerna. Men samtidigt gör vi något som faktiskt betyder något, och man bidrar inte till rörelser som uttryckligen strävar efter att omkullkasta vårt samhälle.

Politik är för viktigt för att användas som terapi. Det är naturligt att olyckliga människor söker mål och mening där de kan finna dem, men det kan leda folk till att skada det system som förser oss med vad vi behöver för att överleva. Drömmar är bra i lagom dos, men de kan övergå mardrömmar.

Förhoppningsvis kommer aktivisterna aldrig att behöva upptäcka att det är bättre att vara olycklig i ett slott än i en koja.

Mark Fisher begick självmord 2017. Det är beklagligt, särskilt då hans bok gav intryck av en sympatisk karaktär. Men han hade inte blivit lyckligare om alla hans politiska drömmar slagit in. Men miljoner andra hade blivit olyckligare.

Läs även: Koraszewski: Barbariets progressivism och ”dagen efter”