Som en del av den eviga strategi som antogs i början av hans styre avser Putin att säkra ytterligare en mandatperiod och därmed lyxen att behålla obegränsad makt. Men kommer mekanismen för anpassning till ständigt föränderliga förhållanden även fortsatt fungera effektivt i ett stelnande system? Vad kan hota Putins makt?

År 2023 kan beskrivas som anpassningsåret i Ryssland. Efter chocken 2022 när Putin lanserade ett fullskaligt angreppskrig mot Ukraina anpassade sig både eliterna och samhället gradvis till de nya förhållandena – inte alla men de flesta. Tillräckligt många för att kunna upprätthålla någorlunda balans. Under krigets första månader satt Putin dock osäkert på tronen och det rådde vilsenhet på maktens topp. Plan A, att inta Kiev på tre dagar och installera en marionettregering där, fungerade inte, och Väst visade ingen benägenhet att vilja nå en överenskommelse, som efter annekteringen av Krim 2014, utan införde istället sanktioner.

Läs även: Putins hot: Kärnvapen om Nato går in i Ukraina

Därför blev det nödvändigt att skriva en plan B i all hast, delvis improviserad. Det handlade om att konsolidera, åtminstone delvis, de territoriella vinster som uppnåtts. Om att systematiskt undergräva Ukraina genom terror mot civila i Ukraina och genom att sätta stark press på myndigheterna, om att växla om ekonomin till ett krigsspå. Om att hitta sätt att kringgå västerländska sanktioner, övertyga sina egna medborgare om nödvändigheten av att föra krig – och skrämma dem som inte var övertygade till tystnad.

Genomförandet av plan B gick inte och går fortfarande inte smidigt, och den modifieras hela tiden.

Turbulensen 2022 hängde bland annat ihop med den ukrainska arméns framgångsrika sommarmotoffensiv, som resulterade i att Ukraina återtog några av de områden som hade erövrats och ockuperats av Ryssland. Putin bestämde sig då för att ta ett i det ryska samhället impopulärt steg: partiell mobilisering. Detta gav honom möjligheten att stoppa den ukrainska armén från att marschera österut, men det återintroducerade en stor portion oro i Ryssland.

Wagnergruppens revolt mot Moskva

Låt mig kort påminna om händelserna för två år sedan för att visa hur mycket atmosfären av osäkerhet spred sig, och hur antalet okända variabler i den ekvation som Putin var tvungen att lösa förändrades under det följande året, särskilt under dess andra halva.

Den viktigaste händelsen under 2023 på den ryska politiska scenen var Prigozhins och hans Wagnergrupps märkliga endagsrevolt. Händelserna i slutet av juni delade detta år både bokstavligen och symboliskt i två halvor.

Under många år agerade Yevgeny Prigozhin i Kreml som utförare av speciella uppdrag. Han och hans medarbetare utförde en stor mängd uppgifter som Putin inte ville bli sammankopplad med, och därtill var han alltid lojal. Men så i slutet av juni beordrade han plötsligt sitt manskap, bestående av vältränade krigshundar, att marschera mot Moskva. Putin drabbades av genuin rädsla när han ställdes inför detta uppror, startat av en tidigare så pålitlig medarbetare. Av många anledningar.

Hela omgivningen kunde under några timmar se illojalitetens iskalla skräck i den ryske ledarens blick. Hela Ryssland, ja hela världen, blev vittne till Putins uppenbara rädsla. Och detta var den faktor som senare fick honom att, efter att ha undertryckt upproret (utan strid, tack vare en hemlig uppgörelse), ta itu med rebellen en gång för alla.

Två månader efter upprorsförsöket kraschade det flygplan som Prigozhin och hans närmaste medarbetare färdades i, i närheten av staden Tver i Ryssland.

Putin gav en högst osannolik, och för Wagnerianerna förödmjukande, redogörelse för flygkraschen. Passagerarnas ansvarslösa beteende, berusade av vodka och droger, skulle ha lett till att en handgranat exploderade ombord. Förklaringen att planet skulle ha skjutits ner avvisades officiellt och entydigt.

Detta var en varning till samhället i övrigt: Den som följer Wagnerledarens exempel och lyckas sätta skräck i den store ledaren kommer att elimineras. Varningen visade sig vara effektiv. Några efterföljare till Prigozhin har ännu inte dykt upp.

Efter den här krisen kunde Putin andas ut, och fick relativt snart åter vind i seglen. Inga spår från osäkerheten från 2022 syns längre. Tillbaka kom arrogansen och den tvärsäkra övertygelsen att bara styrka räknas.

En autokrats önskedrömmar

Förra årets anpassningar och konsoliderandet av erövrade territorier, utan att kunna komma vidare vare sig diplomatiskt eller vid fronten, väcker mer obehag än tillfredsställelse hos den ryska regimen, och tillfredsställer inte på långa vägar Putins aptit. Han vill ha hämnd för alla sina misslyckanden. Först och främst vill han förödmjuka Ukraina. Det är därför han fortsätter med attackerna mot dess territorium med missiler och drönare.

Avsikten är att försvaga ukrainarnas moral och undergräva dess myndigheters auktoritet, och att med alla tillgängliga metoder störa de utländska krafter som stöder Ukraina, då han räknar med en vändning i de västerländska samhällenas sympatier och stöd för det militära biståndet till Ukraina. Med krigströtthet helt enkelt. Och slutligen hoppas han på en gynnsam förändring i Vita huset.

Enligt Putins beräkningar skulle Donald Trumps återkomst på presidentposten åtminstone betyda ett tillbakadragande av USA:s aktiva bistånd till Kiev, och i bästa fall också en försvagning av försvarskapaciteten i hela Europa, särskilt på Natos östra flank.

Hämndlystnaden tar dock inte slut med själva Ukraina – i Putins drömscenario besegrar han först Ukraina, varefter han med våld och hot lyckas pressa Europas ledare att resa till Moskva för att med vädjan i blicken skaka hans hand. Men detta är en autokrats drömmar. Hur ser det ut med verkligheten?

Läs även: Gustavsson: Konservativa måste göra upp med putinismen

Den hårda verkligheten för Putin

För närvarande är resultaten av krigsäventyret inte gynnsamma för Putin. Som statsvetaren Dmitrij Oreshkin säger i en intervju den ryskråkiga tidningen Nowoje Wremja, har regimens geopolitiska manöverutrymme krympt:

Att inta Kiev visade sig vara ett omöjligt mål, liksom att skapa en korridor till Odessa och Transnistrien. Putin kunde inte ens erövra hela territoriet av de så kallade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk. Nato expanderar, den ortodoxa kyrkan, som tjänar Putins intressen, tappar flera av sina fästen. Trots vapenindustrins expansion saknar den ryska armén utrustning och ammunition: Ryssland köper missiler från Nordkorea. Allt detta betyder att Putin sannolikt inte kommer att vinna kapprustningen.

Hittills har de krig som Putin initierat hjälpt honom att hålla sig fast vid makten – de har räddat honom genom att ge en vitamininjektion när hans stöd varit sjunkande. Detta var fallet med det andra tjetjenska kriget, som för honom öppnade vägen till Kreml, liksom med kriget i Georgien 2008, som gjorde det möjligt för honom att under en tid hålla tillbaka de pro-europeiska och pro-NATO-ambitioner som fanns bland många postsovjetiska länder. Och det var fallet med annekteringen av Krim 2014.

Men dessa konflikter var mindre i omfattning, liksom kortare, och slutade med att de uttalade målen uppnåddes. När det kom till anfallet mot Ukraina blev det annorlunda och drömmen om ett ”litet segerkrig” grusades redan i inledningen av invasionen. Istället fick man en utdragen konflikt som genererar inte bara oönskade och ständigt ökande kostnader, utan också nya risker. Om vi ska använda oss av det sportlingo som Putin är så förtjust i, så kör han för närvarande slalom – han svänger akrobatiskt mellan portarna, men vid varje port riskerar han att åka av banan.

Putinismen och riskhanteringen

Hur hanterar Putinismen dessa hot? De vanliga verktygen är fortfarande användbara: att eskalera konflikten när målet inte uppnåddes i föregående skede, att skrämma dem som just nu hjälper Ukraina med återkommande hot om kärnvapen eller antydningar att Ryssland har för avsikt att utöka konflikten, liksom i övrigt utfall mot Natoländerna – och det numer välkända och framgångsrikt använda bluffandet.

Putin har är en mästare i bluffandets konst och kan ledigt linda in sina misstag i en tjock slöja av lögner som upprepas av en lydig propagandaapparat. På den inhemska fronten räcker detta fortfarande för att hålla samhället i schack. En välbetald armé av propagandister och troll håller ryssarna i schack och upprepar falska mantran som än så länge når ryssarnas hjärtan.

I det officiella språkbruket för den ryska armén inte ett imperialistiskt krig mot ett grannland, utan försvarar bara hemlandet mot invasionen från en främmande västerländsk civilisation. I denna berättelse vill västvärlden splittra Ryssland för att lägga beslag på dess naturresurser och förstöra de traditionella värderingar som det ryska folket håller högt. Ukrainare och ryssar är en och samma nation, en rysk soldat begår aldrig några brott, han strävar aldrig efter annat än ädla mål.

Om man tror på denna ideologiska magma sover man gott om nätterna, behöver inte göra uppror och kan fortsätta stödja Putin, som säkert vet vad han gör, han har trots allt suttit vid makten i 24 år.

En snabb och segerrik offensiv mot Kiev och Ukraina som avbrutit landets närmande till Väst var avsett att utgöra bränsle nog att hålla Putin vid makten livet ut. Han skulle åter kunna kläs i segrarens härlighet, som hjälten som återförenade de splittrade ryska länderna, som inte skulle behöva bevisa något mer eller infria fler löften. Han skulle fortsätta inneha ämbetet och folket skulle älska honom för hans mod och klokhet. Misslyckandet tvingar dock Putin att leta efter andra sätt att säkerställa segern. Om han inte kan vinna kriget kan han åtminstone vinna ”valet”.

Operation ”återvälja Putin”

Så den byråkratiska maskinen startades upp för operation “Putins val”. Citattecknen är nödvändiga. Dessa ”val” är nämligen inga val, och ingen politiker som skulle kunna utgöra ett alternativ till Putin, ingen med ett fredsinriktat program, kommer att delta. Ingen får dyka upp på scenen och konkurrera. Putin ska få 80 procent av rösterna, de övriga får nöja sig med högst några procent.

Tjänstemännen i Kreml som ansvarar för att genomföra ”valet” föredrar att spela säkert och i tid rensa för eventuella överraskningar. Ingen får komma och ställa pinsamma frågor eller störa valhelgens goda atmosfär. De som Kreml tillåter att delta i spektaklet kommer att utgöra en medioker samling, där för att utföra en pluralistisk charad, inget mer.

Ett Ryssland som inte nåtts av kriget

Hur kan detta pågå i Ryssland efter två års krig, bara en vecka före ”valet”? Krig sätter ju sina spår. I årets budget avsätter regeringen över 30 procent av medlen för militära ändamål. För vad exakt är oklart. Nästan en tredjedel av de dekret som Putin undertecknade förra året hemligstämplades, det kan antas att dessa hemliga dekret beskriver de syften som pengarna som tagits från den civila sektorn kommer att användas till.

För invånarna i Moskva, S:t Petersburg och andra storstäder, som lever sina liv i något av en bubbla, har kriget hittills inte haft någon större betydelse. Det har inte möblerat om deras liv, tagit deras jobb, inkomst eller underhållning ifrån dem. Det är för dem uthärdligt. De som inte ville till fronten åkte utomlands. En del människor engagerar sig i politiken på myndigheternas sida, ser det som en karriärväg, ytterst få har modet att protestera mot kriget, laglösheten och våldet och riskera att malas ner i våldsapparatens kvarnar.

Putins system av icke-rättvisa dömer de upproriska till hårda fängelsestraff. De flesta undviker således politik och föredrar att inte märka av krig och växande despotism. Som journalisten Kirill Nabutov skriver – från “Patriki”, ett elegant distrikt i centrala Moskva, tvingas ingen gå ut i krig. Och således behöver ingen i Patriki oroa sig, det är som om kriget inte pågick alls.

Kriget finns däremot i små städer och i byar i provinserna – det är därifrån folk går ut i krig, för annars har de ingen möjlighet att försörja sig. För dessa fattigare delar av landet blev kriget en chans att resa sig från botten. De tar värvning i armén, riskerar liv och hälsa i hopp om att kunna förbättra sina liv. Staten garanterar ersättning till familjerna till fallna soldater.

Detta är ytterligare en post i budgeten som leder till ökade utgifter, förlustsiffrorna är dock hemligstämplade. Uppskattningar från västerländska underrättelsetjänster, som ibland läcker till pressen, säger 300–400 000 dödade och sårade ryska soldater.

Läs även: Gustavsson: Putinlögnerna om Natos expansion

Den ryska ekonomins anpassning

Men de välbeställda delarna av befolkningen fortsätter att tjäna tjänar pengar och de rikaste lever ett liv i lyx. Under 2023 ökade de rikaste ryssarnas förmögenheter med över 50 miljarder dollar. Stöder de kriget och Putin? Retorisk fråga. I början av invasionen diskuterades ivrigt i världens media om det bland de ryska eliterna skulle uppstå en konspiration mot Putin, eftersom han hade saboterat deras blomstrande verksamheter med sitt beslut att gå i krig.

Men det har inte uppstått någon sådan sammansvärjning än så länge. Eliterna lyckades anpassa sig till de nya förhållandena. Även förlustbringande företag, som Gazprom som förlorade sin europeiska marknad, står kvar på Putins sida trots krisen. Den ryska ekonomin, även om den är i gungning och ständigt hamnar i turbulens, fortsätter att förse Putin med medlen att föra krig. Frågan är: hur länge till?

Västerländska sanktioner tar ut sin rätt och begränsar handlingsutrymmet kraftigt, vilket är skälet till att det ibland skickas upp ryska testballonger om att det är dags att börja prata om fred. De ryska myndigheterna, liksom dess sovjetiska föregångare, älskar att posera som fredsduvor samtidigt som de drar åt de militära tumskruvarna. Om Putin talar om fred så är det bara på Moskvas villkor, med minimikravet att få behålla de territoriella vinsterna och en försäkran om att Ukraina inte går med i Nato. Och detta är villkor som Kiev inte kommer att gå med på.

Det ryska valet och framtiden

Det stundande ”valet” syftar till att ge legitimitet åt Putins maktinnehav. Och här uppstår frågan om det kommer att fungera. Hans maktinnehav har redan förlängts i strid med grundlagen, och manövern att ”återställa” nedräkningen och börja om från början är ett uppenbart missbruk.

Även om den centrala valkommissionen ”lyfter upp” Putins stöd till 80 procent, kommer Putin att förbli en usurpator, i likhet med sin belarusiske vän Lukasjenko. Kommer världen att erkänna detta ”val” som legitimt?

Till sist några ord om framtidsutsikterna för Putinismen som system, som i dagsläget är samma sak som personen Putin. Ja, detta är den enkla sanningen – så länge Putin är vid liv och fungerar som en av de bärande väggarna i den djupa staten, en grundbult därtill för dess förmånstagare. Om systemet beslutar att Putin gör mer skada än nytta, kan spelare som konkurrerar om arvet försöka förändra det. Maktväxlingar öppnar alltid nya möjligheter, och utgör ögonblick av svaghet för systemet.

Om maktväxlingen – och den är oundviklig i framtiden oavsett om den sker om en månad, om ett år eller om fem år – genomförs utan större turbulens, så kommer systemet att bestå och återfödas. Om det uppstår turbulens, till exempel ett försök till social revolution, eller oligarkins sönderfall – kan systemet rasa ihop eller genomgå långtgående modifieringar, inte nödvändigtvis i demokratisk eller liberal riktning, enligt den europeiska förståelsen av dessa begrepp.

Fram till idag har dock Putin fört en effektiv valkampanj och försäkrat väljarna att han är frisk och full av energi, och redo att fortsätta vid maktens roder.

Läs även: FOKUS: Ukrainas soldatbrist och nya rekryteringsmetoder

Anna Łabuszewska

Journalist och Rysslandsexpert, under åren 1992-2019 knuten till Center for Eastern Studies i Warszawa.