I detta spända politiska läge måste Tidöpartierna lära sig att kroka arm och uppvisa enad front mot den hetsande politiska oppositionen. Detta gäller synnerligen Liberalerna och deras partiledare Johan Pehrson, men också SD till viss del – båda partier som befinner sig i en krånglig opinionsmässig situation.

Läs även: Brinkemo: Klanvåld, gängvåld och mordstatistik i världen

I början på månaden skrev Jimmie Åkesson en uppmärksammad debattartikel om Sveriges förhållande till EU. Han beskrev den pågående maktförskjutningen från medlemsländerna till Bryssel, och tog upp EU:s nyligen genomröstade migrationspakt som exempel. Den blocköverskridande överenskommelse han kritiserade syftar till att desarmera migrationen som politisk knäckfråga medlemsländerna emellan. Intentionerna må vara nobla, men tillvägagångssättet för att uppnå migrationspolitisk harmoni i Europa – toppstyrning och påtvingad lösare asyllagstiftning – förtjänar all kritik den kan få.

Andra områden där EU-kommissionen har som ambition att frånta medlemsländerna deras beslutsrätt är skattepolitiken och våra digitala sekretessregler. Coronafonden som skyndades igenom under pandemiåret 2020 för att lyfta Sydeuropa ur ekonomisk recession gör övertramp på svenska folkets hundratals år långa rätt att beskatta sig själva och skuldsätter framtida generationer. Samtidigt skulle EU-förslaget Chat Control, om det klubbas igenom, innebära att ett slags digitalt centrum ges rätten att granska alla medborgares meddelanden med “barns trygghet” som svepskäl.

SD-ledaren har väljarna i ryggen när han skildrar EU:s demokratiska underskott. Varje seriös nationalist höjer ett ögonbryn när utländska makthavare, vars förordnande svenska folket inte har inflytande över, ges rätten att ta beslut åt oss. Småskaliga beslut som enbart omfattar oss. Jimmie Åkessons påstående att flertalet kommunala dagordningspunkter påverkas av lagar på europeisk nivå är lika korrekt som det är häpnadsväckande. Det är dock inte bara nationalister som oroas över utvecklingen, utan en majoritet av svenskarna som motsätter sig intensifierad EU-integration.

Å andra sidan visar samma undersökning att en förkrossande majoritet stödjer det svenska medlemskapet. Denna inställning reflekteras också i Sverigedemokraternas attityd till EU: i debattartikeln benämns det som “den enda realistiska europeiska samarbetsformen”. Jimmie Åkesson ger uttryck för en konstruktiv attityd och eftersöker enbart en objektiv utvärdering av EU:s agerande i nutid – partiet har ända sedan dess Nato-vändning insett vikten av ett sammansvetsat Europa och kommer aldrig att verka för att försvaga vår kontinents viktiga roll i världen.

I sak har både SD:s förståelse för EU:s nödvändighet och partiets skepsis folklig uppbackning. Syftet med artikeln var dock inte bara att opinionsbilda, utan att påverka de klimatpolitiska förhandlingarna – ytterst i frågan om reduktionsplikten. Vi såg resultatet av detta under SVT:s partiledardebatt, där Tidöpartierna tillkännagav att man hade enats om en kraftig sänkning. Den slutgiltiga nivån på några få procent var långt under klimatminister Romina Pourmokhtaris (L) spekulationer om 12–16 procent och var en entydig sakpolitisk vinst för resten av Tidölägret, som i stort sett var eniga under valrörelsen.

Läs även: Altstadt: Politiska kvinnoparodier på bibblan

I debatter om internationellt samarbete, såväl som i frågor rörande kultur, tar Liberalernas Johan Pehrson gärna fighten med regeringsunderlagets största parti, nu troligtvis med förnyat förtroende efter att liberale utbildningsministern Mats Persson lyckades med att tvinga ut den kontroversiella klimatdebattören Elsa Widding ur Tidölägret med en mycket starkt formulerad tweet. Visst kan man ha viss förståelse för att L känner ett behov av att hävda sig när partiets opinionssiffror återigen ligger runt riksdagsspärren.

Sverigedemokraternas läge är mer besynnerligt. Partiet har satt en uppsjö av konservativ politik i rullning, senast vad gäller kraven för att få medborgarskap, och varje gång Regeringskansliet kallar till pressträff för att tillkännage nya förslag kopplade till Tidöavtalet, hänger en sverigedemokrat med. Man syns också ofta i media och nämns konstant av oppositionen. Samtidigt har partiet tappat mest i procentantal i jämförelse med de andra partierna sedan valet.

För ett parti som är vant vid att öka i stöd för varje val kan det svida ordentligt, och denna limboposition som SD tyngs av kan leda till ibland onödiga, ryckiga utspel som anspelar för mycket på konfliktlinjen mellan SD och L, vilket riskerar att äventyra Tidösamarbetet. Ett exempel på detta är när partiet anklagar L-ledaren för att vilja se barn bära slöja.

Men “förrädiskt” beteende gentemot koalitionspartier är det mest Liberalerna som gjort sig skyldiga till. Att som utbildningsministern anklaga en dåvarande företrädare för ett Tidöparti för att visa “prov på kunskapsförakt” på sociala medier, inför öppen ridå, höjer tonläget onödigt och kan bryta mot Tidöavtalets externa kommunikationsklausul.

I SVT:s partiledardebatt i tidigare i maj gick plötsligt Johan Pehrson till anfall mot SD-ledaren och förlöjligade hans legitima kritik mot förekomsten av översexualiserade gäster under sagostunder för barn på vårt lands bibliotek. Ett huvudlöst “Vi kan gå dit ihop!” senare och Tidöpartierna grillas av oppositionen för påfallande oenighet.

I frågor som “armlängds avstånd”, EU:s kompetenser och Sveriges klimatmål ägnar sig Sverigedemokraterna åt respektfull opinionsbildning utan specifika partier i skottgluggen. I detta läge väljer Liberalerna att stundvis äventyra Tidösamarbetets enade front mot landets historiskt högljudda opposition.

Låt oss inte sprida en alltför negativ bild av Tidöpartiernas samarbete, vilket i det stora hela går mycket bra. Imponerande enighet uppvisas just nu kring förslaget att förbjuda partipolitiska lotterier, vilket åtnjuter det bredaste stödet från alla delar av Tidölägret sedan denna regering tillträdde; den skarpaste udden någonsin riktas i detta nu mot den socialdemokratiska oppositionen.

Från regeringssidan uppvisar man också i och med sidbytet i frågan om EU:s migrationspakt en pragmatisk samarbetsvillighet inom sakpolitiken som bådar gott inför denna mandatperiod. Borta är dagarna då den före detta finansministern Andersson (S) kallade statsbudgeten för “sossepolitik när den är som bäst” medan koalitionspartnern Annie Lööf (C) tyckte sig se “klassisk, borgerlig politik”.

Tyvärr är inte svansföringen alltid lika högklassig, och då bör vikten av att värna detta samarbete i ord och handling understrykas, med särskild betoning på det första. Det innebär att man väljer att hålla till godo med ett internt, icke-offentligt klagomål istället för att ge sig på varandra inför öppen ridå – även om man har rätt i sak, vilket både Mats Persson och Jimmie Åkesson har i de ovan nämnda exemplen. Man ror bäst om alla sitter ner i båten.

Läs även: Gustavsson: Ny syn på EU kräver omvärdering av Brexit