Det handlar om ungdomar i nordöstra Göteborg som hotar och skrämmer kommunens anställda, som kastar sten på fritidsgården och hotar personalen som inte vågar ta sig därifrån, om narkotika och gränslöst beteende på bibliotek och ovilja att polis- och orosanmäla. Det handlar om ungdomar från ett kriminellt så kallat släktnätverk med välkänt våldskapital och inte minst om chefer som duckar.

Inte konstigt att Ola Sandstigs reportage i Kaliber ”Den tystade staden” har väckt uppmärksamhet. Ändå känns det igen.

Hur hamnade Sverige i ett sådant här läge?

Läs även: Ahmed: Al-Malmös hotfulla Eid-bön

Låt oss blicka tio år tillbaka i tiden till då Husbykravallerna ägde rum. Under fem dagar attackerade ungdomar polis, affärslokaler och satte eld på ett hundratal bilar. Ett garage eldhärjades varför de boende i området måste evakueras. Upploppen spreds till en rad andra områden i Stockholmstrakten och pågick under fem dagar.

Händelsen skapade debatt och skulle nu förklaras. Det borde inte komma som någon överraskning, men när jag nu läser om händelserna och de efterföljande analyserna känner jag ändå ett slags häpnad, samtidigt som jag in på bara huden kommer ihåg hur det var. Det är något i intensiteten, språkbruket, de förenklade förklaringarna som får mig att undra om det här landet är riktigt klokt.

Vid den här tidpunkten fanns två organisationer som fick enorm uppmärksamhet; Pantrarna i Göteborg och Megafonen i Stockholm. De bestod av ungdomar från förorten som engagerade sig, som de sa, för social rättvisa, ordnade poesitävlingar och läxhjälp.

Engagemang och organisering på lokal nivå kan vara något positivt och främjande för demokratin. Men deras analys av sociala problem i förorterna…

Den var ett eko av den redan dominerande akademiska förklaringen till utanförskap, våld och kravaller: Att majoritetssamhället med polisen i spetsen var förtryckande och diskriminerande.

Ur Pantrarnas programförklaring:

Husen förfaller och politikerna sätter upp övervakningskameror i skolorna och behandlar oss som djur.

När tidningen ljuger om orten är det Pantrarna som kickar in till stan, hotar att ockupera redaktionen.

I Aftonbladet med rubriken ”Vi startar inga bränder”, la Megafonen ansvaret för kravallerna på polisen:

Vi ser polisens brutalitet och trakasserier i våra områden. Vi ser verbala rasistiska kränkningar. Knytnävsslag mot ansikten. Grov misshandel med batonger. Vi ser poliser rikta sina tjänstevapen mot ungdomar och skrika: ’Jag skjuter!’.

En av Pantrarnas grundare, Yassin Ben Salah, skrev 2012 att politiker, polis och media svartmålar förorten som: ”…segregeras, kriminaliseras, avhumaniseras och slutligen isoleras i vad som blivit en utomhusanstalt, separerad från resten av samhället. Man producerar brottslingar. Förorten blir en otrygg plats där folk beter sig som djur och främlingsfientliga krafter får vind i seglen.”

Denne unge man kom strax efter debattartikeln att ansluta sig till IS och dog 2013 som ”martyr” i Syrien.

Läs även: Lidström: Den svenska vanärans botten

Genom de två högröstade organisationerna förstärktes den allt igenom dominerande samhällsanalys som redan var rådande inom en stor del av politiken, förvaltningarna och svensk akademi: Upplopp, bilbränder, kravaller, skjutningar, sprängningar, allt är ”samhällets fel” och beror på fattigdom och diskriminering. Organisationernas ungdomar rättade helt enkelt bara in sig i ledet och sa det alla redan ”visste” och gärna ville höra igen, men i än mer vulgär form än samhällsvetarnas.

Överallt lovordades de, av Svenska Kyrkan, politiker och i media. I SvD hyllades de av tio forskare som därtill skrev att det ”så kallade utanförskapet” berodde på hyreshöjningar, sänkta bidrag, nyliberalism, strukturell diskriminering och fastslog att ”ökad polisnärvaro är kontraproduktiv.”

I ett samhälls- och debattklimat där dessa åsikter var totalt dominerande krävdes mod att nyansera och säga emot. Så snart någon lyfte faktorer som demografiförändringar, volymfrågor, kulturkrockar, religion, neuropsykiatriska diagnoser, svag eller ingen utbildning, bristande språkkunskaper, socialt kapital och tillit kunde man kallt räkna med skambeläggning.

En sådan person blev aldrig ifrågasatt med sakliga argument utan drabbades av anklagelser om att genom sina åsikter illustrera rasismen och den privilegierades okänslighet för ”den utsatte och svage”.

Man ska inte inbilla sig att offentliganställda var och är opåverkade av den samhällsanalys som varit så allt igenom dominerande under decennier. Vilken offentliganställd vågar rakryggat och kraftfullt agera och säga ifrån när den har att göra med en socioekonomiskt utsatt person som inte sällan använder sig av sitt offerskap för att rättfärdiga sin dysfunktion?

Medan både samhälle och stat stått passiva har sociala strukturer satt sig så djupt att ett parallellt våldskapital rustats upp i fred. Det är på sina håll så kraftfullt att det inte alltid krävs att det utnyttjas. Det räcker med själva varumärket, ryktet, att alla vet vad exempelvis ”det släktbaserade nätverket” är kapabla till.

De kriminella vet exakt var gränsen går för vad som kan betraktas som ett hot. Ett ”Jag vet var du bor” kan skrämma skiten ur socialsekreteraren men blir svårt att polisanmäla eftersom hotet är förtäckt och inte direkt. En rörelse med knuten näve och rakt pekfinger för att likna en pistol kan ses som hot om det från nära håll är riktat mot en enskild person, men på avstånd riktat mot en grupp är det inte olagligt.

De kriminella har haft gott om tid att i lugn och ro lära sig var gränserna går och hur man tänjer dem, allt medan det offentliga Sverige har hukat och backat undan. Till en början var det rädslan för illvilliga epitet som bakband tjänstemän, numera rädslan för liv och lem.

En tystad stad, ett tystat land kan i längden inte förbli.
Det förvandlas.
Till vad vet bara gudarna.

Läs vad: Brinkemo: När kartan gäller framför terrängen