Diamant Salihus sommarprat visar med besked att vinden vänt och att det äntligen går att samtala om de problem som råder i orten. Men det påminner även om de röster som en gång kvästes och tystades, och om att journalister måste våga rapportera även det som skaver, skriver Per Brinkemo.
I Diamant Salihus sommarprogram häromdagen sa han en rad uppseendeväckande saker.
En annan person i en annan tid, bara några år bort, som sommarpratat på detta sätt hade ifrågasatts och kritiserats å det grövsta. Men nu är tiden mogen för det som för några år sen var ytterst känsligt och kontroversiellt. Jag har inte sett någon kritik alls.
Först måste sägas att Diamant Salihu är en osedvanligt duktig journalist med formuleringar som slår an. Han har en tonträff som väcker sympati, är så uppenbart sökande i sitt anslag, förenar både empati och analytisk förmåga. All heder åt honom.
I sin prisbelönta bok ”Tills alla dör” skildrar han gängen i Järvaområdet, den blodiga konflikten mellan ”Dödspatrullen” och ”Shottaz” som i huvudsak består av unga män med somaliskt ursprung. Både i den och i sommarprogrammet försöker han förstå varför det primärt är barn till migranter som blir gängkriminella och urskillningslöst mördar. Hur har det kunnat gå så här för människor vars föräldrar flydde för att ge sig själva och sina barn möjligheter till ett bättre liv? Vad är det som utgör skillnaden mellan dem och hans egen historia? Han är själv migrant, kom till Sverige och Borlänge som sjuåring från krigets Kosovo.
I programmet berättar han om välvilliga människor som lotsade honom. Dessa, i kombination med hårt arbete, bidrog till att han osedvanligt väl har blivit en del av samhället. Han erövrade det svenska språket, gjorde det till sitt arbetsverktyg och har blivit en framgångsrik författare och journalist, numera på SVT. Det är stort i sig, visar att det finns alla möjligheter att bli en integrerad del av den svenska kulturen.
Nåväl, vad var det som Diamant Salihu sa som jag, om inte studsade över, så åtminstone höjde på ögonbrynen åt?
Han berättar om larmet från skolorna i Järvaområdet som visar att hälften av sexåringarna ligger flera år efter andra jämnåriga i språkutveckling, trots att många av dem är födda i Sverige. Trots insatser hinner många inte i kapp. Och i miljöer där våldet ständigt är närvarande riskerar en misslyckad skolgång leda till att kriminalitet blir en alternativ karriärväg.
Mer pengar till skolan brukar ses som universallösningen. Men det är inte det som fattas, barnen i Järva får redan dubbelt så mycket som barnen i innerstadsskolorna. Däremot krävs att dessa barn får de absolut bästa pedagogerna, menar Salihu.
Ett annat standardsvar om utanförskap, allt beror på socioekonomiska faktorer, ifrågasätts även det av Diamant Salihu:
Man skulle kunna tro att de som hamnat i kriminalitet skyller på fattigdom, dåliga föräldrar eller samhällets misslyckande, men jag hör sällan sådana förklaringar från dem själva. ”Det är mitt eget fel, jag har gjort det här valet”, är ett vanligt svar.
Dessutom är det ju inte så att alla i en syskonskara blir kriminella. De flesta blir det inte, även om det är vanligt att familjer där gängkriminella växer upp har erfarenhet av våld i hemmet, trångboddhet och psykisk ohälsa.
Diamant Salihu oroar sig över att ett parallellt rättssystem har vuxit fram där klanstrukturer och kriminella gäng sätter skräck i hela bostadsområden. Och så lyfter han den svenska polisens oförmåga att lösa mordfallen. Fyra av fem mord förblir ouppklarade. Han jämför med Norge. Alla mord i huvudstaden Oslo de senaste tio åren är uppklarade och 96,5 procent av alla mord i hela landet, från 1990 till idag.
Förklaringen?
Låg migration, säger Diamant Salihu, och att man därför inte har samma segregation i bostadsområden och skolor. Därtill omfattande förebyggande arbeten och ett rättsväsende som punktmarkerar den kriminella miljön.
Där sätter man in allt man har efter en skjutning medan högen av ouppklarade mord växer i Sverige som i sin tur leder till en farlig tystnadskultur eftersom boende tvingas leva bland mördare som går fritt där föräldrar har sina lekande barn.
De ouppklarade morden leder till rena hämndaktioner från anhöriga och vänner för att återupprätta deras heder och status.
Diamant Salihu tar också upp medlingsförsöken där man enligt klanjuridiken betalar blodspengar. När rättsväsendet inte fungerar vänder man sig till hemlandets system som man har erfarenhet av.
Det är befriande att lyssna på honom. Samtidigt är det svårt att inte känna både förtvivlan och irritation över alla förspillda år då sådant som Diamant Salihu nu säger länge sköts ner av debattens grindvakter. Människor som tidigt lyfte olika problemområden, den bristande integrationen eller om man bara ville förstå förändringarna i Sverige, blev inte sällan hårt anklagade för att ha något emot människor med annat ursprung än svenskt. Gång på gång kvästes debatten. De som vägrade se utvecklingen, politiker och i hög grad journalistkåren, hävdade att det var stigmatiserande för människor i förorten att peka på problemen. Att blunda för dem blev synonymt med antirasism och humanism. I förment omsorg om människor i utsatta områden lämnades de i själva verket åt sitt öde.
Fortfarande finns det människor som framhärdar i denna uppfattning. I vintras deltog Diamant Salihu i en debatt på Publicistklubben på temat: ”Ger medierna hela bilden eller väljs viktiga aspekter bort?” Där deltog också författaren till boken ”Familjen”, Johanna Bäckström Lerneby, liksom Kerstin Gustafsson Figueroa, chefredaktör på Nyhetsbyrån Järva. Den senare menade på fullt allvar att man inte ska försöka förstå sammanhang och fenomen i förorten. Mord, kriminalitet och parallella domstolar kan enbart förklaras med ”orättvisor i samhället”. Punkt.
Och så klämde hon till med, riktad till Johanna Bäckström Lerneby och Diamant Salihu: ”Man blev väl inte särskilt klokare av era böcker.”
Se där en illustration på hur det har låtit. Men i takt med att den brutala verkligheten obönhörligt trängt sig på har emellertid sådana röster blivit färre och leden av åsiktsdomare har glesnat.
Läs även: Altstadt: Slopade flerbarnstillägg löser inga problem alls
När debattledaren Robert Aschberg bad panellisterna att ge tips till journalister sa Diamant Salihu: ”Var inte ängslig för att något skaver, för att det handlar om klan, om etnicitet. Var journalist, inte aktivist, berätta så sanningsenligt du bara kan.”
