Facebook noscript imageBrinkemo: Ödesåret 2015 i retrospektiv
Per Brinkemo
Krönikörer
Brinkemo: Ödesåret 2015 i retrospektiv
Demonstranter i Österrike 2015, med en ofta sedd flagga under flyktingkrisåret. Foto: Karl Gabor / TT NYHETSBYRÅN
Demonstranter i Österrike 2015, med en ofta sedd flagga under flyktingkrisåret. Foto: Karl Gabor / TT NYHETSBYRÅN

2015 var året då ordning blev till kaos och ordet ”volymer” slapp ur giftskåpet. Jag arbetade med hedersfrågor då och såg problemen torna upp sig, men kulturkrockar dessförutan kunde inga välfärdssystem i världen ha klarat den anstormningen oförändrade och oskadda, skriver Per Brinkemo.

Som ung hörde jag skämtet:

”Vad är definitionen av helvetet? Det är den plats där svenskarna står för humorn och italienarna för ordningen.”

När jag hösten 2015 satt i min slitna leopardmönstrade fåtölj och följde nyhetsrapporteringen om flyktingströmmarna var det som om italienarna tagit över Sverige.

Det var som ett dåligt skämt. Svenskarna saknade fortsatt humor men hade börjat agera som italienarna.

Ska man blicka tillbaka på det som varit? Mitt bestämda svar är: Ja, det är av historien vi kan lära.

Jag kan än i dag inte skaka av mig känslan från den där hösten. Den gränsade till panik.

Det här går inte, går inte, det borde väl vem som helst förstå, minns jag att jag tänkte. Det kom 163 000 asylsökande.

Hur många är det? Om Kina tagit emot lika många i förhållande till folkmängd motsvarar det 20 miljoner.

Läs även: Brinkemo: Frihetens pris och migrationens

Inget, absolut inget land klarar en sådan anstormning utan häftig påverkan på i princip alla samhällsområden. Det borde väl Sverige om något land på jorden förstå, vi, en gång kända för den intill tråkighet gränsande sociala ingenjörskonsten: inventera, beräkna, planera, åtgärda som fungerade så här: Hur många barn föds? Hur stora blir barnkullarna de kommande åren? Ok, då behövs si och så många skolor från år X och därför behövs si och så många lärare och så vidare inom vartenda områden: socialtjänst, polis, räddningstjänst, bostäder…

Framför allt klarar inte ett välfärdsystem en så snabb befolkningsökning utan planering och framförhållning. Det är en sak att som Libanon och Jordanien ta emot miljontals syrier och irakier i flyktingläger som finansieras av FN. Det frestar på, men inte på samma sätt som när ett välfärdsland öppnar de interna systemen för alla nytillkomna.

Ett enstaka år eller några av hög tillströmning kan ett välfärdsland klara men inte att under decennier ta emot så många. Infrastrukturen kommer att skadas.

År 2010 hade Sverige en befolkning av knappt 9,4 miljoner. Tio år senare var vi 10,3 miljoner. Återigen, jämför med Kina, det skulle motsvara en befolkningsökning bortanför ”den naturliga” med 130 miljoner människor från andra länder.

Skulle det inte märkas av om så många människor som inte kan kinesiska (mandarin) plötsligt bodde i landet? En så kraftig demografisk omvälvning fungerar inte av konkreta, praktiska skäl. Systemen hänger inte med.

Nu skulle man kunna argumentera att det är värt att offra dem för att hjälpa människor på flykt. Och det är en legitim uppfattning. Kanske är det moraliskt riktigt att offra de system som skapar ett gott samhälle för att hjälpa flyktingar. Det var bara det att få sa rätt ut att det var just den prioriteringen de styrande gjorde.

Bortsett från Annie Lööf. Hon sa helt ogenerat att hon var helt främmande för att sätta en gräns för antalet asylsökande: ”Människors frihet är viktigare än de svenska systemen.

De flesta andra argumenterade skönmålande: ”Utan invandring avfolkas Sverige snabbt”, skrev tankesmedjan Föres vd:

Med en fortsatt invandring kommer hela Sverige att kunna leva även om 20 år. Det kommer att finnas människor som spelar division 6-fotboll, reser midsommarstången, föder barn och tar hand om varandra – i hela Sverige. Om fotbollsspelarna, midsommarfirarna, mammorna och omsorgspersonalen pratar två språk i hemmet, lagar annan mat än den vi är vana vid eller firar andra högtidsdagar, så ser vi att det berikar det svenska samhället.

Den före detta LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson, i dag näringsminister, hejade på och sa att Sverige kan få en superekonomi inom tre-fyra år om integrationen lyckades.

Läs även: Jessica Stegrud: ”Migrationen har ett pris”

Hos mig, som just då arbetade på Länsstyrelsen Östergötlands Nationella kompetensteam mot hedersrelaterat våld och förtryck, skavde orden. Vi fick rapporter om den ena förskräckligheten efter den andra, om våld i hederns namn, och min enda tanke var att om det fortsätter fyllas på med människor från andra kultursfärer, ofta med låg utbildning, kommer vi aldrig i livet att klara situationen utan att Sverige i grunden förändras.

En del sa att raljerande om dem som oroade sig att de tycktes tro på en förestående systemkollaps. De förstod inte den inneboende kritiken. Länder havererar oftast bara genom krig. Något systemkollapsscenario har i alla fall jag aldrig trott på. Jag har bara velat visa på att landet i grunden kommer att förändras på ett sätt som vi kanske inte just nu är medvetna om och som vi inte önskar.

Jag minns ett seminarium jag deltog på i början av 2015, alltså före den stora flyktingströmmen, hos SABO, Sveriges Allmännyttiga Bostäder. En av de högsta cheferna på Boverket bokstavligen svettades när han beskrev det redan höga trycket på bostadsmarknaden. Han tog mig åt sidan och sa uppgivet och förtvivlat: ”Vi kommer behöva bygga moduler, helt i strid med den bostadsstandard vi har som ideal. Jag vet ärligt talat inte hur vi ska lösa det här.”

Men att gå i strid med konsensus var som att ställa sig naken på torget utlämnad till en mobb som fullständigt karaktärsmördade en. Jo tack, jag vet. Lite försynt försökte jag lyfta andra perspektiv.

Den 21 december 2015 kom lagen om stängda gränser för dem som saknade identitetshandlingar. Den snabbutredda lagen motiverades med att det var ”allvarlig fara för den allmänna ordningen”.

I ett nu stramades allting åt, om än i mina ögon inte tillräckligt. Men det som varit omöjligt tidigare blev med ens möjligt.

Läs även: Dahlman: Media lurades om migrationen

Är jag en människa utan hjärta och humanism? Ska man inte hjälpa människor på flykt? Jo, men det kan göras på en rad olika sätt. Sverige var inte tvunget att ge permanenta uppehållstillstånd, vi hade redan då kunnat ge vad som nu ges till ukrainare – tillfälliga, i väntan på krigsslut. Vi hade kunnat satsa hårt på UNHCR:s flyktingläger, stenhårt. Men det gick inte att tala om ”hjälp till närområdet,” eftersom SD förespråkade det.

Jag minns att jag ofta tänkte och sa, då 2015, att vi måste veta vad vi gör. Om vi sakta men säkert går mot att bli som de länder varifrån människor flyr, kommer vi framöver inte att kunna hjälpa flyktingar.

Frågan är hur välvilliga svenskarna är för framtidens flyktingar om de upplever att tidigare genom sitt stora antal skadat Sverige?

Per Brinkemo

Per Brinkemo är kolumnist i Bulletin. Han har en examen i religionsvetenskap och har jobbat som journalist för både tidningar och tv, t ex Uppdrag Granskning. Under fyra år var han projektledare i en somalisk förening i Rosengård. Han är också föreläsare och författare, och har bland annat skrivit om klansamhällen i de båda böckerna "Mellan klan och stat" och "Klanen".