Det finns en hel del i Sverige som säger sig avsky islam och andra som tycker illa om invandrare. De ständiga skjutningarna upprör. Många skyller den ökade brottsligheten och det pågående sociala sönderfallet på invandringen.

Denna samhällssyn är felaktig. Ingen del av Sveriges sociala sammanbrott är i grunden invandrarnas fel. Det är istället de infödda svenskarnas. Helt och fullt.

Läs även: Gästkrönika: Hedinfallet och frågan om likhet inför lagen

Invandrarna, eller de ”nyanlända” som de så puttenuttigt kallas, har kommit till Sverige för att skaffa sig själva och sina barn ett bättre liv. För att göra det har de sökt asyl. Sedan omkring 1970 är det nämligen hart när omöjligt att invandra legalt till Sverige. Detta såg facket till, med sin primitiva och felaktiga tro att invandrare ”tar jobben”. Denna felaktiga övertygelse lever ännu kvar och bidrar till att den legale invandrare som tar en semesterdag för lite blir utvisad.

En klar majoritet av svenska folket har, under åtminstone omkring 50 år, ansett att invandringen är för stor. Men denna majoritet har högaktningsfullt struntat i att göra något åt problemet, som att rakt och ärligt uttrycka sin åsikt på jobbet, inom familjen, i media. Man vill ju inte bli kallad för ”rasist”… Sådan feghet får dock konsekvenser i det långa loppet.

Sverige har de senaste nästan 50 åren, sedan kuppen i Chile 1973, tagit emot ”flyktingar”. Troligen har endast en av tjugo, och då är jag säkert generös, av dessa varit verkliga flyktingar – enligt äldre och sunda resonemang kring vad en flykting är.

Vad har då flyktingarna gjort? De har dragit en eller ett par vita lögner. Det är allt. Som resultat av detta har konungariket Sverige duschat dem i pengar. Du som läser detta, skulle inte du kunna tänka dig att slira lite på sanningen så att dina barn i Sverige, och dina föräldrar i ett annat land, får det materiellt fem eller tio gånger bättre?

Vad gjorde samtidigt vi infödda svenskar? Nästan allting fel är det korta svaret.

Var och en som studerat frågan, vilket troligen krävt andra studier än på en svensk högskola, vet att integration ofta är något otroligt svårt. Sverige måste vidare vara det, eller ett av de länder i världen, som var sämst förberett för att bemästra sådana problem.

Att ens ta till sig kunskaper om kultur och integration är inte lätt i Sverige. Vi är ett land som, tills nyligen, för det första var ett av de mest kulturellt homogena i världen. För det andra, förutom ett ofta starkt tyskt inslag i några relativt små städer fram till mitten av 1700-talet, hade vi inte erfarit immigration annat än i mikroskopiskt omfång de senaste säkert två tusen åren. Trots vad en del historiker vill ge intryck av ingår vallonerna i den just mikroskopiska omfattningen av äldre invandring.

Vissa invandrargrupper integreras och assimileras förstås mycket lätt, men andra endast med oerhört besvär. En del grupper gör det inte alls.

Ett Sverige i vilket väljarna hade röstat fram kompetenta riksdagsledamöter skulle säkert ha accepterat att ta emot 100 000 eller 200 000 forna jugoslaver, polacker eller ukrainare. Likaså ett stort antal iranier. Inom några år talar dessa svenska och sugs upp i den svenska samhällskroppen. Deras barn, helt och fullt.

Däremot skulle vi endast ha tagit emot sådana somalier som lämnat islam och klippt banden till sin klan, personer som Ayaan Hirsi Ali. Av sådana skulle vi kunna ta emot hundratals eller tusentals. Däremot, av somalier som håller fast vid sin religion och sina klaner är troligen gränsen 1, 2 eller 10 personer per decennium. Syrianer, som är kristna, skulle vi kunnat ta emot tiotusentals av. Sunniaraber, mycket få.

Svenska folket har dock nästan enhälligt röstat för ett i princip obegränsat ”flykting”-mottagande. Ett sådant beslut i valbåset kan inte invandrare beskyllas för.

Svenska folket röstade vidare under 1950- och 1960-talen till sin majoritet på partier som införde grundskolan. Detta trots att lärarna 1950 påpekade att en sådan skulle leda till en utbildningsmässig katastrof. Grundskolan ersatte vad vi tidigare hade, ett lysande utbildningssystem med folkskola, yrkesutbildningar, realskola och gymnasium. Det gamla skolsystemet var oerhört respekterat och beundrat. Dagens grundskola fyller föräldrarna mest med förtvivlan.

Grundskolans införande, i hela landet 1968, via Lgr62 och Lgr69, dödade den svenska skolans själ. Sedan över 54 år är skolan nu en zombie. Trots detta förespråkar inget riksdagsparti att grundskolan avskaffas och att vi istället återgår till något som fungerar. Inte ens att högstadiet läggs ner, en förutsättning för att någon förbättring av värde skall kunna ske.

På grund av grundskolan, och på grund av de absurda undervisningsmetoder som där används, är det oerhört svårt för en invandrare att lära sig läsa, tala och skriva svenska. Det svenska språket är nyckeln till integration i det svenska samhället men grundskolan har, som Inger Enkvist diskuterar, medvetet och systematiskt saboterat möjligheten för många att finna den.

Läs även: Sandström: Om politikens outsiders och insiders

De svenskar som röstar på de åtta riksdagspartier som inte vill lägga ner grundskolan bör inte heller klaga på invandringens konsekvenser. På grund av grundskolan har varken infödda svenskar eller invandrare möjligheten att gå en yrkesutbildning mellan 12 och 16 års ålder. Det finns inte heller någon realexamen eller studentexamen som ger dem nycklarna till den högre svenska kulturen, den svenska historien, det svenska språket, den svenska litteraturen.

Svenska folket har vidare sedan 60–70 år röstat på partier som infört världens troligen fjantigaste rättsväsende. Detta är inte invandrarnas eller islams fel. Såvitt jag begriper förespråkade på 1960-talet över 80 procent av riksdagen dagens rättsväsende, ett rättsväsende som inte är anpassat till någon tid, något land, eller någon kultur. I riksdagen finns det idag inte något parti som förespråkar en återgång till ett fungerande rättsväsende. Utredningar och småjusteringar räknas inte.

Det finns inte heller något parti som förespråkar en del annat som krävs för integration, som avskaffad SFI, avskaffad tolkhjälp, avskaffad möjlighet att klara sig i Sverige med annat än svenska. Inte med engelska, inte med franska, inte med arabiska eller med somaliska utan med svenska. Om svenska väljare vill reparera vårt samhälle skulle de rösta på partier som tillsåg att det knappt går att överleva i vårt land om man inte väl behärskar talad och skriven svenska.

Slutligen är det inte invandrarna som röstat på de först omkring 80 procent av riksdagsledamöterna, idag såvitt jag förstår 100 procent av riksdagsledamöterna, som önskar se till att alla inbyggare får en ”dräglig levnadsstandard”. Därmed har väljarna beslutat att överösa invandrarna med socialbidrag, bostadsbidrag, barnbidrag, flerbarnstillägg och garantipension.

Vikten av att se till att den som inte arbetar inte heller får en dräglig levnadsstandard does not compute för de flesta svenska väljare (jag skriver om det här och här). Klagar du som läser sedan på skjutningar så bör du veta att ansvaret för dessa vilar på dina axlar. Du röstade för dräglig levnadsstandard och då får du som ett brev på posten enorm invandring från kulturellt svårkompatibla länder och gradvis enorm kriminalitet.

Kriminaliteten kommer vidare i liten utsträckning från den ursprungliga vågen invandrare utan istället från den andra och tredje generationen, de barn och barnbarn som på grund av en kombination av grundskolan, den drägliga levnadsstandarden, SFI och tolkhjälp varken behärskar svenska i tal och skrift eller är i övrigt kulturellt assimilerade.

Om du som läser detta röstar på något av de åtta riksdagspartierna, eller på något av ett halvt dussin partier utanför riksdagen, så är du medskyldig till skjutningar, rån, misshandel och våldtäkter.

Det är dock inte de invandrare som endast drog en eller ett par vita lögner, lögner som alla som ville veta redan då visste att de drog.

Läs även: Brinkemo: En ängslighet som gör invandrares tragedier osynliga