Människans syn på kollektiv, individ och Gud – konkret på rätt och fel – skiljer sig kraftigt mellan kulturer. Utfallen av dessa skillnader blir ofta påtagliga i mångkulturella samhällen, men ändå förnekas de eller påstås vara omöjliga att förstå. Men att förstå är inte att försvara, tvärtom är det nödvändigt för att hantera de konflikter som uppstår, skriver Per Brinkemo.
Vår tids rädsla för skillnader.
Den meningen fanns i undertiteln till antropologen Mikael Kurkalas bok I varje trumslag jordens puls. Jag kan nog säga att den förlöste mig.
Boken kom 2005 (Ordfront) och handlar om hans liv med lakotaindianerna i USA där han ömsint skildrar sitt möte med en kultur som radikalt skiljer sig från den svenska.
Genom denna bok insåg jag på djupet vikten av att åtminstone försöka förstå det till synes obegripliga. Nyckeln är att både erkänna kulturella skillnader och de likheter som parallellt existerar människor emellan.
Blicka ut över världen, träng in i alla de olika mänskliga fenomen som de facto existerar – och man kommer att häpna. Hinduer tror på tusentals gudar som de offrar till medan människor i andra kultursfärer inte bekänner sig tro på ens en enda gud.
I vissa kulturer är psykisk ohälsa en besättelse av onda andar som behandlas med örter och koranläsning, medan andra åtgärdar samma symptom med elchocker, terapi och tabletter.
I vissa kulturer löser människor inte själva konflikter utan kallar in en tredje part, polisen, medan andra ringer in sina kusiner för att uppnå styrka nog att hävda sin rätt.
I vissa delar av världen hyllas individens frihet medan kollektivet står i centrum i andra. I den första kan man gifta sig på så lösa grunder som känslor medan den andra kollektivt beslutar vem sonen och dottern ska gifta sig med.
I vissa delar av världen är det legio att ge det olydiga barnet en hurring. I andra är det hårdaste en förälder tar till mot ett trotsigt barn hotet om inställd skärmtid till helgen.
En mänsklighet, ändå så olika.
Trots alla dessa olikheter och skillnader som den nyfikne objektivt kan iaktta har skillnader mellan kulturer, för att uttrycka det milt, varit ointressanta i den svenska debatten och politiken. I hög grad också inom akademien.
Läs även: Brinkemo: Det är tribalismen som står vid dörren – inte 30-talet
Akademien? Fatta!
Nyfikenheten på dem som präglats av en annan kultur har inte bara varit minimal, den som lyft kulturskillnader har förtalats och karaktärsmördats. Som när Sinziana Ravini skrev om min och Johan Lundbergs bok Klanen: ”Jag anklagar inte bokens författare för att vara rasistiska, utan kulturrasistiska. Det är en viktig skillnad. Rasismen är en kameleont som hela tiden byter skepnad. Den lever och frodas i sättet vi talar om varandra. Kulturrasister reducerar och inordnar människor i kulturer på samma sätt som man förr delade in dem i raser.”
What?
Vore detta en objektiv sanning så undergrävs inte bara sociologiska, etnologiska och antropologiska studier. Dessa discipliner borde genast bannlysas och förbjudas och Mikael Kurkialas bok dras in av förlaget Ordfront.
Och i konsekvensens namn borde samma öde drabba också statsvetaren Katarina Barrlings bok om partikulturer i Sveriges riksdag. I den påvisar hon inte bara skilda kulturer men hävdar samtidigt att flera av partierna speglar en övergripande svensk riksdagskultur som ”kännetecknas av en tydlig sakinriktning och förväntan om anspråkslöshet hos den enskilde ledamoten”.
Ni fattar, hon hävdar att det inte bara finns olika partikulturer utan samtidigt en utpräglad gemensam svensk som skiljer sig från… tja, parlamentet i Papau Nya Guinea och det brittiska. (kolla länkarna!)
Vilken rasist hon är, Barrling. Förlåt, jag menar kulturrasist.
Människan är människa oavsett var hon bor och verkar. Men kulturer är olika på en rad olika sätt och på olika nivåer. Världen blir fullkomligt obegriplig om man inte försöker förstå. Hur ska man till exempel tolka LVU-upproret, påskkravallerna, olika nivåer av tillit till myndigheterna bland dem som bor i Sverige, hederskultur, könsstympning, tvångsäktenskap om man inte anlägger ett kulturellt perspektiv?
Nyligen skrev sociologen Göran Adamson en gästkrönika i Kvartal med rubriken ”Det groteska går faktiskt att begripa”. Han skriver om den inre logiken för den som befinner sig i en annan kulturell sfär:
Inifrån är allting begripligt och inget är obegripligt. Men priset för den respekt vi måste visa andra när vi erkänner den kulturella tyngden i deras subjektiva logik är att vi ser sanningen i vitögat. Alla kulturer är lika verkliga. Ingenting är förvånande. Allt följer en subjektiv logik – vår eller någon annans.
Och han tillägger: Men logiker kan vara oförenliga.
En människa kan anskaffa redskap, helst så många som möjligt, för att både förstå sig själv och andra. Att frivilligt avstå det kulturella ”verktyget” av rädsla för att upptäcka skillnader är lika korkat som att vägra använda ett vattenpass när man eftersträvar en rak vågrät linje. Att endast gå på känsla och tilltro till ögats förmåga att hitta den exakta linjen kommer skapa ett bygge på sniskan.
Läs även: Altstadt: Romsk hederskultur och maktens välvillighetsrasism
Bara genom att förstå kan man förklara. Bara om man förstår det annorlunda, det som ens egen inre logik krockar mot, kan man bemöta och hantera det. Ty, att förstå och förklara är inte detsamma som att försvara.
