För några år sedan skulle familjen flytta till Spanien eftersom min fru fått jobb på en skola i Madrid. I jakt på boende träffade vi en kvinnlig mäklare för husvisning. Jag gjorde som ”man gör”, sträckte fram handen men den blev negligerad och hängande i luften. Mäklaren, en uppseendeväckande vacker kvinna, jo, det spelade i det här sammanhanget antagligen roll, tog tag i mina axlar och gav mig kindpussar. Jag minns hur överrumplad jag blev, hur dum, tafatt och generad jag kände mig.

Läs även: Ahmed: En traumatiserad svenskhet

Jag insåg redan här att det låg en integrationsprocess framför mig.

Väl på plats i den lilla staden San Augustin del Guadalix, strax utanför Madrid, gick jag dagligen till mataffären. En vanlig tisdag upptäckte jag att den var stängd. Jag hade ingen aning om att det var någon form av helgdag.

En långhelg var stora delar av staden avstängd för biltrafik. Det var den återkommande ”fiestan.” Uppjagade och festande stadsbor stod längs tillfälligt uppställda staket när frustande tjurar släpptes ut från en arena. Smällare fyrades av och män hoppade över staketen och sprang dödsföraktande framför de uppretade och stressade djuren till tonerna av en vilt spelande blåsorkester.

Det var tjo och tjim och hela stan var på fötter flera dygn i sträck. Det var fascinerande men känslan av att vara en betraktare utan möjlighet till verklig delaktighet i festligheterna var en aning frustrerande. Det kändes som om jag gick runt och bara iakttog människorna runt omkring mig, som en antropolog som bedriver fältstudier.

På promenaderna med hunden stötte jag på folk som kommenterade vår labradoodletik med ett que perra bonita. Gracias, svarade jag men sen följde en salva av ord som jag inte förstod och jag ursäktade mig varje gång med ett lo siento pero hablo muy poco español. Varje gång plockade jag fram reservplanen ur mitt högst begränsade ordförråd: Hablas inglés? Men nästan ingen av dem jag träffade i den lilla staden kunde någon engelska. I ett nu var jag förvandlad till en tvåårings språknivå.

Jag älskade den evigt skinande solen, de vackra husen med kyrkan mitt i staden vid foten av bergen som jag och hunden dagligen vandrade i, maten, priserna, en flaska Rioja för 25 kronor, värmen, men jag fann mig snart isolerad i en bubbla där jag bara kommunicerade med familjen, förutom med vänner och släkt hemma i Sverige med hjälp av modern teknik.

Hade vi bott i Spanien under en längre tid hade jag sannolikt lärt mig hyfsat bra spanska men coronapandemin kom i vägen och skolan där min fru arbetade stängde igen under våren och vi återvände till Sverige i förtid.

Om inte förr insåg jag de olika finstilta aspekter som ett landbyte kan innebära. Som när vi skulle registreras i stadshuset och inte förstod vad som hände, vilka papper som krävdes och varför vi var tvungna att återvända flera gånger. Folk var vänliga, men att stå så frågande inför främlingar som man inte delar språk med var frustrerande.

Vi återvände till vårt hem i Lund. Det var en varm sommardag och vi möttes av den ena grannen efter den andra som kramade och hälsade oss välkomna tillbaka. Jo, vi bor i ett socialt område där man hejar på varandra och umgås i högre grad än i andra. Det var rörande.

Läs även: Korn: Kravlöshet gör inga svenskar – gränser är inga påhitt

Jag gick till vår lokala familjeägda ICA-butik och handlade, hejade på Siv och Jörgen, paret som driver affären, och där var flera andra som sa välkommen hem, människor som jag inte visste att de visste vem jag var och att vi varit i Spanien.

Tillbaka från affären sa jag till barnen att vi nu har varit hemma i endast sex timmar och jag har redan pratat med fler människor än jag gjorde under hela spanientiden. Det hade liksom ramlat över mig vad de där skenbart obetydliga micromötena i vardagen betyder. Här hemma var jag någon, kunde göra mig förstådd, förstå vad som stod på livsmedelsvarornas innehållsförteckningar och hade återigen vänner att gå ut tillsammans med på hundpromenader. Det var en lycka att vara hemma.

Samtidigt var det som om självbilden krackelerade en aning. Jag hade nog uppfattningen om mig själv som en anywhere, ni vet, David Goodharts idealtypiska begrepp för den fritt svävande individen som är högutbildad, mobil, öppen för det främmande, en person som kan bo i princip varsomhelst och som hyllar individuell frihet, globalisering och modernitet. Idealtypens motsats är en somewhere. Typiskt sett har de lägre utbildning, är mer knutna till en geografisk plats, värderar familj och traditioner, trygghet och säkerhet och världsbilden utgår från en geografisk plats, kvarteret, staden, regionen och nationen.

Jag tänkte på alla dem som före avfärd till Spanien hade lyckönskat mig och berättat att de själva bott utomlands en period i livet och att det varit något av det bästa de gjort. När jag nu träffade dem och berättade att det varit jobbigare än jag kunnat föreställa mig erkändes plötsligt att; jo, man blir väldigt ensam och längtar hem.

Nog förstår jag att det är fullt möjligt att byta land och känna sig hemmastadd. Enklare om man talar det inhemska språket och desto lättare ju yngre man är. Men är det en slump att så många som bor utomlands och jobbar för ett svenskt eller internationellt företag mest umgås med andra expats?

Är det en slump att svenska sol- och värmesuktande klimatflyktingar på Rivieran eller den spanska Solkusten i huvudsak umgås med landsmän eller andra nordbor och bildar små etniska enklaver? Är det en slump att migranter som kommer till Sverige helst söker sig till landsmän, människor man delar språk, erfarenhet, världsbild, minnen och värderingar med?

Vi borde inte förvånas men har inte sällan en fyrkantig ingenjörsaktig bild av vad en människa är som enskild individ och som gruppvarelse. Nog är vi hyfsat flexibla och föränderliga men bara till en viss nivå. En del mer, andra mindre.

Rötter sitter djupare än vi ofta vill erkänna.

Läs även: Brinkemo: Jakten på svenskheten