När man tänker efter är det egentligen både lite lustigt och märkligt. En handling på ena sidan en landsgräns kan vara helt legitim medan den bara ett stycke bort, på andra sidan gränsen, är förbjuden.

Många av oss som bor i Skåne har ofta hört våra 16–17-åringar fråga om de får ta tåget över till Danmark.

Läs även: Brinkemo: Svensken som individ och stammedlem

– Vad ska ni göra där? frågar man som förälder och får då ett lurigt leende och ett krystat svar om att det är så trevligt i Köpenhamn.

Ja, ja, tänker man. Tror de att man är helt dum i huvudet och inte fattar vad som är så ”trevligt” för omyndiga i den danska huvudstaden?

I Sverige får man inte handla rusdrycker på Systembolaget förrän man är 20. I Danmark är åldersgränsen för vin och öl som säljs i vanliga livsmedelsbutiker 16 år.

Länder skiljer sig åt i lagstiftning och normer på en rad områden; skattesatser, hastighetsbegränsningar i trafiken, graden av rätt till självförsvar, och så vidare.

En geografisk flytt från ett land till ett annat innebär fler eller färre omställningar oavsett riktning.

Lagar, sedvänjor, värderingar och normer är alltid bundna till en specifik kontext. Universella värden finns egentligen inte mer än i idévärlden, som en förhoppning och vision.

De skillnader som finns mellan vissa länder kan gå djupare än andra.

Djupast och därmed svårast är det sannolikt för människor som byter från ett land till ett annat när lagstiftningen och/eller normerna i frågor som rör den privata sfären skiljer sig markant åt.

Få av världens länder har förbud mot att aga barn både i skolan och i hemmet. I exempelvis Sydsudan har i princip alla barn upplevt våld i både hemmet och skolan. Tunisien förbjöd som enda land i Nordafrika 2010 aga i både skolan och i hemmet. Men i en undersökning året efter uppgav nio av tio barn mellan 2–14 år att de hade utsatts för våld i hemmet den senaste månaden.

Förbud kan införas men det är ofta skillnad på lagstiftning och norm. Innan Albanien införde en lag mot aga uppgav 77 procent av barnen att de upplevt fysiskt eller psykiskt våld den senaste månaden och 32 procent av de vuxna ansåg att våld mot barn var för barnens bästa. Efter lagens införande tycktes normerna ha börjat förändras men fortfarande instämde 15 procent med att ”den som slår sitt barn gör det för barnets bästa”.

I många delar av världen varifrån människor sökt sig hit erfar eleverna våld, både i hemmet och i skolan, något som här i Sverige sen länge inte bara är förbjudet, utan helt otänkbart. Normen mot fysisk bestraffning har blivit mycket stark, även om det så klart alltid finns undantag.

Om man är uppväxt i ett klansamhälle med hederskultur där aga av barn är accepterat och sedan flyttar till ett land som Sverige blir man en potentiell kriminell i samma stund som man korsar gränsen eftersom hederskulturens värderingar och syn på individen är så radikalt annorlunda. Men bara potentiellt eftersom det är handlingar som är kriminaliserade, inte värderingar.

Läs även: Makram: Ett Väst i chockvågorna efter 7 oktober

Något mildare blir det omvända, när en svensk familj flyttar till ett muslimskt land, exempelvis Saudiarabien. Det finns ingen lag som stipulerar att man måste aga sitt barn, lika lite som lagen föreskriver att den svenska familjens barn ska giftas bort till någon som föräldrarna valt ut, oavsett om de vill eller inte.

Där finns heller ingen lag som säger att man måste agera utifrån den egna släktens behov, man lämnas på så sätt ifred i högre grad. Däremot måste svenskarna beakta exempelvis klädkoder, om och var man får dricka alkohol och ta av skorna vid moskébesök, saker som är förhållandevis enkla att förhålla sig till.

Värre blir det för den som kommer till ett land som Sverige där lagstiftningen tränger så djupt in i familjesfären, i synen på uppfostran och friheten att slippa tvång vid ingångna äktenskap.

Om man ponerar att en familj med mer traditionella värderingar flyttar till Sverige finns det ett par områden som man redan på förhand kan veta har potentialen att ställa till det ordentligt. Hederskulturen är en aspekt som i vissa delar numera är kriminaliserad i Sverige. Det är värderingar som går djupt i själen, har långa, djupa rötter. Det är betydligt enklare för en svensk i ett arabland att avstå opassande klädsel och låta bli att dricka öl på ställen där man inte får, än att förändra hela ens syn på sexualitet, familj, individ vs. kollektiv, på könsroller och barnuppfostran.

Den i hemlandet nödvändiga synen på och lojaliteten till familjen riskerar att komma i konflikt med ett samhälle där organisationer som BRIS och Rädda Barnen uppmuntrar barnen att ringa och berätta om de är utsatta för otillbörligt tvång, blir slagna eller till och med misshandlade. Det är inte svårt att föreställa sig att det kan leda till ett mentalt avståndstagande från samhället, en rädsla för den nya kulturen där man undrar; varför ska myndigheter och organisationer lägga sig i vår familjs värderingar?

Ibland undrar jag i vilken mån migranter å ena sidan, och de mottagande svenskarna å andra, funderade över sådana här frågor när människor kom i allt stridare strömmar.

Det är en sak att få dricka öl i Danmark vid 16 men inte här, en annan att börja se sina familjemedlemmar som egna individer, fria att fatta sina egna val och att hitta andra uppfostringsmetoder än dem som man själv blivit uppfostrad med.

Det är helt enkelt skillnad på skillnader.

Läs även: Göranson: Historien om Sverige – woke eller vetenskap?