Tänk om polisen klarade upp brott i Sverige. Alltså verkliga brott, inte mest påhittade brott, brott som är som konstruerade för att polis och rättsväsende ska kunna visa upp att de klarar av någonting alls. Tre områden kommer att behandlas: hastighetskontroller, alkotester och knivlagen.

Läs även: Sverige behöver rättvisa men regeringen duttar med knivlagen

Till att börja med alltså hastighetskontroller. I princip alla överskrider hastighetsbegränsningarna i Sverige, en del bara ibland, en majoritet gör det alltid på landsväg. Hastighetsbegränsningarna har dessutom gradvis sänkts. E10 in till Kiruna hade fri fart fram till 1967, var begränsad till 110 km/h fram till någon gång på 1990-talet, sedan 90 och nu sedan ett par år 80.

Bilister saktar ner vid radarkontrollerna, men tas ibland av polisen ändå. Då har polisen ”gjort något”. Det är möjligt att jag helt missbedömer farligheten, men vad som stör mig själv som bilist, och som inger mig oro, är för det första att en del kör alldeles för fort, i fel situationer, men där själva överskridandet av hastighetsbegränsningen i sig har mycket lite med problemet att göra.

För det andra stör det mig också att allt färre använder blinkers, både i korsningar och i rondeller. Stopplikten respekteras ofta inte. Sammantaget gör detta trafiken oförutsägbar och torde kosta en hel del i liv och skador. För att stävja detta skulle dock polisen behöva arbeta på annat sätt än att vandra runt med en fartkamera i näven.

Polisen kontrollerar också nykterheten på vägarna. Eftersom så många i Sverige har ett ”System 1” (se Kahneman) av intuitivt tänkande som drar de mest förunderliga slutsatser beträffande alkohol, så måste jag, baserat på gammal erfarenhet, skriva att jag är motståndare till att någon kör full. De som kommer att tro att jag är för att människor kör fulla kommer dock att hoppa över denna och den föregående meningen. Sådan är tyvärr den svenska oförmögenheten att se grader i något som är kontroversiellt.

Jag är helt överens om att den som orsakar en olycka och är onykter ska få ett strängt straff, inte som idag ett mildare straff än om föraren vore nykter. Aristoteles säger att det normala vore att den som begick ett brott berusad fick dubbla straffet. Han hade ju tagit två beslut. För det första att berusa sig. För det andra att begå brottet. Detta låter som en högst rimlig princip även för dagens Sverige.

Jag skulle gärna se att polisen stoppar den som kör 60 där det är 80 och har en hel karavan av andra bilar bakom sig som inte kan köra om. Då borde alkoholhalt i blodet, syn och kognitiv förmåga alla undersökas. Likaledes den som framför sitt fordom oaktsamt på annat vis.

Polisen idag koncentrerar sig dock inte på farligt eller annars avvikande uppträdande i trafiken. Istället gör den alkotester vid våra vägar där den enkelt och systematiskt kan kontrollera hundratals bilister. De fångar dock upp mycket få överträdelser och nästan inget farligt beteende.

Tidigare var gränsen i Sverige 0,5 promille för rattonykterhet och 1,5 för rattfylleri. Nu ska det vara 0,2, och det för ”rattfylleri”. Arbetshypotesen hos många av våra landsmän är att om en person har smuttat på något så är de en livsfara. Detta är struntprat.

Mycket få dör på våra vägar numera. Detta trots att det finns mobiltelefoner. Forskningen visar nämligen (här, här, häroch här, väl värt att läsa) att kompetensen hos en bilförare minskar lika mycket om vederbörande talar i mobiltelefon, vare sig med telefonen i handen eller handsfree, som om vederbörande ligger på den lagliga gränsen för alkohol i blodet i USA och Storbritannien, det vill säga 0,8 promille.

0,8 promille får en man efter ungefär tre stora starköl och en kvinna efter två. Dessutom måste man notera att det är oerhört mycket vanligare att tala i mobiltelefon i bilen än att köra bil efter att ha druckit tre öl.

Om det vore säkerheten som våra lagstiftare oroade sig över skulle alkoholgränsen alltså höjas rejält. Alternativt skulle alla bilar ha störsändare som gör det omöjligt att tala i mobiltelefon så länge bilen rullar. Dagens alkoholgräns har knappt något med trafiksäkerhet att göra.

En återgång till det gamla med 0,5 promille för rattonykterhet och 1,5 promille för rattfylleri skulle bespara oss situationer som när en minister med 0,2 promille i blodet får avgå och betala 40 000 kronor i ett strafföreläggande. (Och nej, återigen, jag är inte för att någon ska få köra bil i fyllan.)

Läs även: Straffrättsdoktorn dribblar med verkligheten

I Sverige har vi för det tredje också knivlagen. I ett normalt funtat land bär en vuxen man kniv. En kniv i varje par byxor, som Gösta Bohman uttryckte det. I Sverige är en liten fällkniv laglig, men inte något mer rejält och användbart. Trots den omotiverade rädsla som många hyser för bärandet av kniv så är detta en löjlig lag, en lag utan någon eller knappt någon bäring på brottsligheten. Den ger dock polisen enorma möjligheter att visa framfötterna.

I Kungsbacka dömdes en snickare, i domstol, med allt vad det kostar, till 50 dagsböter à 200 kronor för att han hade en mattkniv i bilen. En kvinna i Värnamo fick böta 6 500 kronor för att hon hade ett basebollträ i bilen och sade att det var i självförsvarssyfte.

Översatt till svenska: en kvinna har för det första bara rätt till synnerligen begränsat självförsvar i Sverige. Hon har för det andra endast denna rätt om hon, i samband med att hon blir angripen, råkar hitta något som kan användas som ett vapen, aldrig någonsin om hon förbereder sig, om hon tänker efter före.

Om föraren av en 60 ton tung långtradare lastad med stenkross pekar på en av stenarna och säger att just den stenen har han med sig i självförsvarssyfte så döms han logiskt till grova böter.

Dessa tre företeelser, hastighetskontroll, alkotester och knivlagen, ger polisen en samling lättidentifierade ”brott” med mycket hög uppklarningsprocent. De borde alla ha nära 100 procent uppklarningsprocent eftersom brottet oftast konstateras i identiskt samma ögonblick som personen ifråga identifieras. I verkligheten är uppklarningsprocenten för rattfylleri bara strax under 80 procent. För brott mot knivlagen endast 60 procent. I båda fallen är dock detta höga siffror.

Jämför detta med brott som till skillnad mot dessa tre inverkar negativt på medborgarens liv. År 2021 drabbades 10,3 procent av hushållen av cykelstölder. Noll procent klarades upp, både för vanliga cyklar och för elcyklar. Endast 16 procent av fall av sexuellt ofredande och 18 procent av våldtäkter klarades upp 2021.

Två procent av bostadsinbrott i lägenhet och fyra procent i villa klarades upp 2021. Två procent av klotter och skadegörelse och omkring 11 procent av personrån.

Någon kanske invänder att snatterier, inbrott, skadegörelse och cykelstölder inte är så viktiga brott jämfört med mord, rån och våldtäkt. Det är sant i sig, men inte alls i övergripande bemärkelse. I ett samhälle, som det gamla Sverige, där egendomsbrott bestraffades hårt, länge för oss idag ofattbart hårt, respekterades lagen i alla dess aspekter.

Föreställ dig ett framtida Sverige där klotter, snatteri, skadegörelse och cykelstölder systematiskt bestraffas, och det hårt och obönhörligt. Där föräldrarna får ta straffen om förövarna inte är straffmyndiga. Där inga straffrabatter ges för ålder eller för sociala förhållanden. Det vore att stämma i bäcken, att fånga upp kriminalitet tidigt och återskapa ett hederligt Sverige från grunden.

Idag kan polisen luta sig mot vad som till större delen är trakasserier av medborgarna: fortkörning, alkotester och knivlagen. Utan denna uppklarningspolitiska bas skulle vi medborgare än mer få det korrekta intrycket att polis och domstolar knappt klarar av någonting alls av värde.

Läs även: Gästkrönika: Jaktbrottens absurda hantering i rättsväsendet