I min förra krönika gick jag igenom varför fackföreningar, förutom möjligen som frivilliga kamratföreningar, aldrig behövdes, varken för 160 eller 100 år sedan och varför de inte heller behövs idag.

Fackföreningar fungerar nämligen inte som ett försvar mot arbetsgivarna utan som ett skydd för medlemmarna gentemot andra arbetare, personer som inte är medlemmar i facket och som ofta inte ens kan hitta ett arbete på grund av facket. Detta tack vare att de lönenivåer och byråkratiska regler facket pådyvlat arbetsmarknaden gjort det för dyrt att anställa dem.

Läs även: Gustavsson: Teslas motstånd visar att kejsaren är naken

Arbetsgivarorganisationer fungerar inte heller som ideella och altruistiska organisationer. Ej heller riktar de sig primärt mot facket. Nej då. Arbetsgivarorganisationer utgör främst försvar gentemot mindre företag, gentemot kreativa uppstickare, gentemot företag som ännu inte ens har bildats, men som om de startades skulle kunna utgöra konkurrens gentemot arbetsgivarorganisationernas existerande, och framförallt dominerande, medlemmar.

Jag citerade Adam Smith i den förra krönikan:

Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna.

Tidigare var man väl medveten om hur egoistiska och skadliga för allmänintresset som fack och arbetsgivarföreningar är. Le Chapelier-lagen från den 14 juni 1791 instiftades under den franska revolutionen. Baserat på bland annat erfarenheten från skråväsendet förbjöd denna lag alla former av organisationer på arbetsmarknaden, såväl fackföreningar som arbetsgivarorganisationer.

I Sverige hade vi organisationsfrihet fram till slutet av 1920-talet. Det stod då arbetsgivare och arbetstagare fritt att sluta kontrakt med varandra om anställningsvillkor. Ifall några strejkade stod det arbetsgivarna fritt att kontraktera andra, så kallade arbetsvilliga, att arbeta i deras ställe.

Rent parentetiskt hade vi förr i tiden inte endast avtalsfrihet, Vi hade även en mycket friare lagstiftning kring självförsvar. Till exempel, vid en strejk 1907 delade arbetsgivaren ut batonger och revolvrar till de arbetsvilliga så att de kunde försvara sig ifall de skulle bli hotade eller angripna av LO-facken.

Tyvärr tog vad som kan kallas för den svenska nävrättsmodellen över. Detta är en variant av vad som på engelska kallas för ”crony capitalism”, en perversion av den fria marknaden. Staten, arbetsgivarna och fackföreningarna går i den svenska nävrättsmodellen samman för att skydda existerande företag och existerande fackföreningar mot konkurrens från uppstickare.

Den svenska nävrätten är grundlagsskyddad trots att det är en form av la Cosa Nostra, ”vår sak”, kort sagt rena maffian.

Det står förvisso i Regeringsformen 2 kap: Grundläggande fri- och rättigheter, §1 Opinionsfriheter att Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad … föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften. Notera att detta för det första är ”gentemot det allmänna”. För det andra har vänstern allmänt svårt att begripa eller acceptera att fri opinionsbildning kräver mer än rätten att öppna munnen; den kräver också att man kan handla fritt.

Tyvärr avskaffas i samma kapitel i Regeringsform stora delar av denna föreningsfrihet. §14 lyder: En förening av arbetstagare samt arbetsgivare och en förening av arbetsgivare har rätt att vidta stridsåtgärder på arbetsmarknaden, om inte annat följer av lag eller avtal.

Hur och på vilket vis föreningsfriheten faktiskt gäller är alltså inte alls grundlagsskyddat. Istället bestäms det via en vanlig lag, såvitt jag kan förstå via den så kallade Medbestämmandelagen.

Hos fackförbund.com hittar vi ”exempel på vanliga stridsåtgärder”. De är de vi alla så väl känner till: Strejk, blockad, bojkott, massuppsägning, sympatiåtgärder.

Facket har alltså via sitt politiska parti Socialdemokraterna, och med om inte bistånd så inte åtminstone inte mycket motstånd från de förment borgerliga partiernas sida, skrivit in sina program i lagen och i grundlagen.

För några år sedan utsattes det lilla Ingeborgs bageri i Linköping för blockad från Livsmedelsarbetarförbundet, Livs. Ingen polis värnade den anställdes föreningsfrihet. Ingen arbetsgivarförening kom ridande till försvar för den bror och syster som ägde bageriet.

Maffian i USA hotar den som inte betalar beskydd med sådant som misshandel och mordbrand. Det svenska facket är mycket bättre organiserat och mer kallhamrat. Inte bara är det Livs omkring 30 000 medlemmar som står mot en småföretagare. Facket har dessutom polis, åklagare, domare, riksdagen och regeringen på sin sida. Vår påstått borgerliga regering lyfter idag inte ett finger för den enskilde eller för det företag som hotas av facket.

Den anställde på Ingeborgs bageri sades upp på grund av arbetsbrist. Livs stämde då bageriet på 650 000 kronor i en utdragen och komplicerad process.

Just nu är det Tesla som drabbas av vår legaliserade maffia. Inte till förmån för dem som arbetar på Tesla utan till förmån för dem som inte arbetar där, till förmån för fackets anställda och dessutom till förmån för de företag som konkurrerar med uppstickaren Tesla.

LO-facken och Socialdemokraterna utgör tillsammans med HSB och några ytterligare organisationer den socialdemokratiska ”Rörelsen”. Olika LO-fack har förvisso egna intressen. Samtidigt har de ett övergripande intresse av att värna Rörelsen som helhet.

Läs även: Sandström: Att strejka mot Elon Musk för partiets skull

I den ”svenska modellen” ingår att akutsjukhusen i Stockholm bildar kartell för att hålla nere sjuksköterskornas löner, något som var i ropet 2013. Via en pervers logik är det mer troligt att proletariserade sjuksköterskor röstar vänster, fast det är vänstern som ser till att deras löner är låga och deras arbetsmiljö usel.

Civilingenjörerna har drabbats av makten hos Rörelsens i konspiration med de stora exportföretagen. Civilingenjörerna är få och röstar ofta borgerligt. TCO-tjänstemännen och de LO-anslutna var många och röstade på Socialdemokraterna. Via den ”solidariska lönepolitiken” höjdes arbetarnas löner i de centrala förhandlingarna medan civilingenjörerna har haft en usel löneutveckling de senaste 70 åren.

Hur kan civilingenjörernas löner hållas tillbaka? Har vi inte marknadsekonomi? Jo, men de stora exportföretagen har gått samman i ”Oktogonen”, en kartell, och, som allt tyder på har de kommit överens om att inte bjuda över varandra.

När undertecknad tog examen 1989 var ingångslönerna för civilingenjörer på hundra kronor när identiska hos storföretagen, omkring 15 000 kronor i månaden. En person som bodde i min studentkorridor över sommaren sommarjobbade som sopåkare och tjänade 18 000.

Nästan lika usel som för civilingenjörerna har löneutvecklingen sedan 1950 varit för lärarna. Fram till omkring 1990 tillhörde de som tog lärarexamen de mest studiebegåvade i sina årskullar. Nu är lärarkandidaterna de sämsta eller näst sämsta att gå på högskola. På utbildningen kommer man in med 0,1 eller 0,05 på högskoleprovet.

När de högutbildade gymnasie-, realskole- och högstadielärarna under 1950- och 1960-talet tjänade dubbelt så mycket som en polis och tre gånger så mycket som en industriarbetare var en betydande andel borgerliga väljare.

Det är troligen inte en slump att lönerna i ett socialdemokratiskt Sverige (vare sig Socialdemokraterna sitter i regeringsställning eller inte) sänkts så kraftigt för en offentliganställd grupp höginkomsttagare. De ledande inom lärarnas fackföreningar var nog inte så besvikna de heller. Lärarna har genom den proletarisering som skett omvandlats till trogna vänsterväljare och trogna fackföreningsmedlemmar.

Läs även: Lidström: Facket och kapitalet, dom sitter i samma båt