Alltsedan fördraget i Verdun år 843 klöv Karl den stores rike i en tysk och en fransk del har Europa plågats av de återkommande krigen. Efter det senaste och mest förödande föddes en dröm om ett Europa där krig inte längre skulle vara möjliga.

Idén gick ut på att fläta samman de stora ländernas ekonomier på ett sådant sätt att krig skulle bli en teknisk omöjlighet. Så föddes Kol- och stålunionen, som blev den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen och sedan Europeiska Unionen. Steg för steg fördjupades den ursprungliga visionen om ett närmande mellan Europas folk, där varje uppnådd etapp innehöll fröet till nästa.

Läs även: Alexandersson: Hoten mot demokratin kan komma från oväntat håll

Också jag närde länge en dröm om Europa. Ett Europa där en dagsutflykt kunde gå genom tre eller fler språkområden och lika många kulturer. Där jag samtidigt kunde identifiera mig som stockholmare, svensk och Europamedborgare. Det handlade om ett Europa där mångfalden är en styrka och där mötet mellan olika erfarenheter och idéer var drivkraften för en utveckling som under 500 år var unik i världen.

Men att skapa ett europeiskt folk visade sig vara svårare än Europafäderna – och jag – hade trott. De flesta av oss är fortfarande mer ”någonstansare” än ”var-som-helstare” när det gäller upplevelsen av nationell identitet. Det mediala intresset för vad som händer politiskt i USA är större än för utvecklingen i Tyskland eller Frankrike. Den kultur vi konsumerar, vare sig det gäller populärmusik eller streamade serier, domineras av den anglosaxiska världen. Jämfört med USA stannar européerna fortfarande helst hemma när det gäller arbetsmarknad och utbildning. Det är inte onaturligt, med tanke på att vi inte talar samma språk. Den svenska föreställningen att engelska fungerar som ”lingua franca” i hela Europa är klart överdriven, åtminstone om man rör sig utanför turistanläggningarna.

När Europas folk inte närmade sig varandra spontant skapades Europaparlamentet som ett försök att ge demokratisk legitimitet åt EU:s beslutsprocess. Valdeltagandet 2019 var 51 procent som genomsnitt för EU-länderna, 55 procent i Sverige. Det låga valdeltagandet är inte förvånande, med tanke på nyhetsmediernas bristande intresse för vad som händer i Europaparlamentet. I brist på kritisk granskning har parlamentet blivit ett gyllene tillfälle för medlemsländers politiker att driva en agenda som saknar stöd i hemlandet.

Min dröm om Europa blev steg för steg i stället en mardröm. Jag hoppas fortfarande på ett Europa där handeln flyter fritt. Där man reser över gränserna utan pass. Där man gärna utbildar sig och arbetar i andra länder. Där människor gör sig förstådda på olika europeiska språk. Det vi i stället fick var en byråkrati som driver utvecklingen mot en övernationell federation.

Dagens EU har framför allt två dominerande funktioner: att fördela ekonomiska bidrag och att besluta om regler som ska tillämpas i medlemsländerna.

Läs även: DEBATT: EU – snart med fingrarna i syltburken?

Många tror att EU:s största problem är en stor och dyr byråkrati. Men av den totala budgeten på inte fullt 200 miljarder euro går bara 7 procent till administrationen. Det har i praktiken lett till att Kommissionens beredning av olika initiativ i alltför hög grad är beroende av utredningar och inspel från olika lobbyister som driver partsintressen. Mer än 90 procent av budgeten rinner alltså ut, som från ett ymnighetshorn, i form av bidrag till företag, organisationer och enskilda. Att styra de naturliga marknadsprocesserna genom statliga bidrag är en politik som jag upplever som skadlig när det gäller Sverige. Det gäller naturligtvis i än högre grad på den europeiska nivån.

När det gäller regler ska EU tillämpa den så kallade subsidiaritetsprincipen, som också kallas närhetsprincipen. Den innebär i princip att beslut ska fattas på nationell eller lägre nivå om inte syftet uppnås bättre genom beslut på unionsnivån. Men i praktiken har subsidiaritetsprincipen alltmer förpassats till de högtidliga deklarationernas högre rymd. I stället har vi tvingats anpassa oss till en prokrustessäng, där ingen passar in i ett europeiskt genomsnitt. De regleringar som beslutas på EU-nivå är ofta dåligt anpassade till vad som behövs och fungerar i Sverige. Några exempel från senare tid handlar om kustnära strömmingsfiske, vapen för jakt och sportskytte, våtmarker och dygnsvila i räddningstjänsten.

Den 9 juni 2024 hålls nästa val till Europaparlamentet. Vid tidigare EU-val har inte bara valdeltagandet varit lågt, uppmärksamheten i media och i samhällsdebatten har närmat sig fryspunkten. Bara på sociala medier hettar det ibland till när det gäller EU. Och då ofta i form av krav på svenskt utträde ur unionen.

Den som hoppas på Swexit kan inte göra mycket åt den saken genom att rösta nästa sommar. Ett eventuellt svenskt utträde beslutas inte av Europaparlamentet utan av Sveriges riksdag. Däremot kan man i EU-valet påverka EU:s politik, vare sig man vill att bidragskranen ska öppnas än mer eller tvärtom dras åt. Genom att rösta kan man också påverka beslutsfattandet, vare sig man vill ha mer överstatlighet eller tvärtom ökad makt på nationell nivå. Det gäller bara att ta reda på vilken EU-politik partierna driver, och sedan vara noggrann med vem man röstar på. Och naturligtvis inte stanna hemma på sofflocket.

Läs även: von Seth: EU-federalismen ställer Sverige inför ett val