Rysslands president Putin har sedan ett antal år tillbaka sökt skriva om Rysslands moderna historia och lansera en alternativ bild av hur andra världskriget bröt ut. Kampen om historieskrivningen är för Putin av strategiskt intresse, i enlighet med att om man ändrar på synen på historien, så försvagas motståndskraften i Väst. Han ansluter härvidlag i mångt och mycket till den bild som Stalin presenterade efter sin oväntade pakt med Hitler 1939.

Läs även: Gustavsson: Kina varken kan eller vill rädda Ryssland

Det finna två skäl att oroas av denna historieskrivning. Det ena är att de flesta är överens om att Putin har fel i denna mer ytliga betraktelse, även om det inte händer så ofta att någon reder ut varför Putin har fel: Stalin skulle sålunda varit tvungen att samarbeta med Hitler för att rädda Sovjetunionen från krig. Det andra skälet är att det finns mycket som tyder på att Stalin tvärtom ville starta ett krig för att kunna sprida den proletära revolutionen i Europa. Denna andra förklaring framfördes redan 1970 i en bok av ambassadören i Wien, Sven Allard, en förklaring som i det dåvarande samhällsklimatet givetvis hade svårigheter att få genomslag. Bokens titel lyder: Stalin och Hitler. En studie i sovjetrysk utrikespolitik 1930–1941 (Norstedts).

Stalins övergripande strategi var enligt Allard att förmå Tyskland att rikta sin expansion mot Frankrike och med detta land förbundna stater. Den ryske diktatorns perspektiv verkar ha varit en upprepning av första världskriget: De kapitalistiska väststaterna skulle råka i krig med varandra igen. Redan 1925 hade Stalin i ett tal understrukit att Sovjet framför allt hade intresse av att så länge som möjligt hålla sig utanför en sådan konflikt ”och låta denna utkämpas mellan de kapitalistiska staterna inbördes”. Syftet var att dessa skulle försvaga varandra, vilket låg i linje med ”Sovjetunionens revolutionära intressen”. Därefter skulle Sovjet ingripa mot den svagare parten i kriget.

Stalins strategi blev därför att komma på mer vänskaplig fot med Hitler. Sålunda fick hans regeringschef Molotov i ett anförande den 28 januari 1935 slå fast att ”de ledande i Moskva aldrig annat önskat än att fortsätta de goda förbindelserna, som tidigare rått mellan de båda länderna”. Att en ”fascistisk” regim nu övertagit makten i Tyskland saknade varje betydelse.

Ett tecken på en omorientering från Tysklands sida var det krediterbjudande på 200 miljoner mark som tyskarna kom med våren 1935. Stalin lät testa hur seriöst detta var genom att på ändamålslistan också föra upp krigsmateriel vilket inte mötte invändningar från tysk sida, och avtalet undertecknades 9 april samma år. I maj ingick dock Stalin också en biståndspakt med Frankrike vilket retade upp Hitler. Stalin fortsatte emellertid sina envetna strävanden att diskret närma sig Tyskland.

Läs även: Dan Korn: Mångkulturalisten Putin

Till slut lyckades Stalin få till ett avtal med Hitler, Molotov–Ribbentroppakten, 23–24 augusti 1939, trots att det logiska skulle ha varit att fullfölja förhandlingarna med Frankrike och England om ett trepartsavtal riktat mot Tyskland. Men denna naturliga inriktning bromsades av Stalin.

Den officiella förklaringen gick ut på att Storbritannien och Frankrike inte ville ge Sovjetunionen tillräckligt fria händer för att komma till Polens och Rumäniens hjälp vid ett hotande tyskt anfall. Grunden till detta var att dessa stater fruktade för att släppa in ryska trupper som skulle bli svåra att senare bli av med.

Ingenting av denna officiella förklaring får stöd i Allards framställning. Han skriver: ”Den franska regeringen ville i det längsta tro att Stalin i grund och botten var lika angelägen som den själv att ’skapa en fredsfront’ i Europa.” En sista desperat gest för att få ett avtal gjorde den franske konseljpresidenten Daladier kvällen 21 augusti då han gick med på att formulera ett avtal som gav sovjetiska trupper rätt till fri genommarsch genom Polen för att anfalla Tyskland oavsett vad den polska regeringen ansåg om detta.

Läs även: Brinkemo: Putin som en nutida Mussolini – men utan karisman

Genom pakten med Hitler visste Stalin att hans länge önskade krig mellan ”de kapitalistiska staterna” till slut skulle bryta ut. Hitler vågade nu anfalla Polen i tron att västmakterna ännu en gång skulle falla undan genom pakten med Stalin. Ett streck i räkningen för Stalin blev dock att Hitlers krig inte blev långvarigt mot ett Frankrike som bröt samman inom loppet av en månad. Något utmattningstillstånd infann sig aldrig.