I sitt nyårstal tillkännagav Danmarks drottning Margrethe att hon ämnar abdikera till förmån för sin son efter 52 år på tronen. Således väntas Carl XVI Gustaf inom kort bli den längst regerande levande monarken i Europa. Sveriges kung förtjänar dock applåder, inte krav på avgång, det ligger varken i kungahusets historia eller intresse att verka för abdikation. Landet skulle snarare tjäna på att gå i motsatt riktning.

Läs även: von Seth: En skamlig påverkanskampanj mot vår kung

Tillfrågad år 2017 om hans planer för framtiden gjorde kungen ett föga förvånande konstaterande: Han sitter kvar tills döden skiljer honom från tronen.

– När jag lämnar över? Det får jag fråga Gud i så fall när jag lägger mig, sade han då till Expressen.

Inställningen är fullkomligt i linje med över 200 år av svensk kunglig tradition. Ingen regent av ätten Bernadotte har någonsin abdikerat. Franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte valdes faktiskt till tronföljare i spåren av en kaosartad abdikation till följd av Sveriges nederlag i finska kriget i början av 1800-talet. Hans roll var således att stabilisera monarkin, och hans ättlingar har troget fullföljt samma uppdrag sedan dess. Att erhålla den ärofyllda titeln som kontinentens mest långvarige monark skulle inte bara hedra Carl XVI Gustaf, utan även kungahusets grundare.

En titt på svensk historia visar att tronavsägelse är förenat med krigsnederlag, oklar tronföljd och religiöst betingade intressekonflikter. Numera sker abdikationer mest i förhållandevis obetydliga kungahus, ofta med strategisk-opportunistiska förtecken. För regenter som Beatrix av Nederländerna eller Albert II av Belgien tycks ålderns höst slå kungliga förpliktelser. Men till den sistnämndes försvar, vad är monarkins funktion i ett land utan enhetlig nationell identitet, vars kungahus i princip saknar inhemskt blod?

Att tjäna som regent och statschef åt nationen är en medfödd plikt, inte en lyx eller livslång pr-kampanj för ens egen familj. Det är helt enkelt inte klädsamt att lägga upp strategier rörande den “bästa timingen” för slutet på en enskild monarks regeringstid. Sådant är till för politiker och andra temporära maktspelare.

Detta opportunistiska synsätt på kungars och drottningars mandat är långsiktigt skadligt för monarkin som statsskick. Att förbehålla sig rätten att avgå när det passar flyttar fokuset från plikten gentemot folket – vilket är det kitt som håller ihop moderna monarkier. Detta vet också exempelvis Republikanska föreningen, som prioriterat att propagera specifikt för Carl XVI Gustafs avgång.

Läs även: Lindén: Monarkisterna vann på ren walk over

Det finns en liten och ideologiskt mångskiftande kraft i Sverige som ihärdigt letar efter svepskäl att försvaga och nedvärdera svenska kungligheter. Jag påstår att tiden är kommen att gå i motsatt riktning. I modern tid, med erövringskrig, envåldshärskare och inavel bakom oss, borde monarkens roll vara likväl ceremoniell och representativ som formell och konstruktiv.

Med samhällets växande polarisering och upplevda demokratiska underskott återaktualiseras monarkins enande uppgift, faktumet att kungen eller drottningen är till för att representera den samlade nationen, dess kultur och intressen. Därtill gör en annan roll sig påmind: Rollen som aktiv i maktens korridorer. I moderna termer motsvarar det rådgivare åt regeringschefen. Med nationens intressen för ögonen har monarken rätten att väga in i avgörande frågor, ibland även inför öppen ridå.

Att tvinga kung Carl XVI Gustaf i pension skulle ytterligare destabilisera samhället. Istället borde den svenska regentens kontakt med – och stundvis, inflytande över – landets politiska utveckling återupprättas. Det rör sig bland annat om följande: Utnämning av statsministern, återställande av kungens position som högste befälhavare för Försvarsmakten, befogenheten att avlägga kunglig sanktion, samt regelbundna audienser med regeringschefen.

Just återställandet av kunglig sanktion skulle huvudsakligen hållas till en formalitet, men kan i kritiska fall användas som bromskloss mot radikala, farliga eller opportunistiska förfaranden av en ambitiös politikerklass med svajig beslutsgrund. Därtill skulle ett land som Sverige, med svag lagprövningsrätt, tjäna på en sådan reform. I stort skulle ovan reformer garantera att riksdagens lagar förblir långsiktiga och historiskt förankrade, bland annat med hänsyn till monarkens expertis och erfarenhet.

Demokratin, då? Givetvis ska den skyddas och förbättras. Låt oss dock minnas att de flesta lagar och bestämmelser som omfattar oss idag bifölls av en numera icke-aktuell församling. Av sedan länge begravda ledamöter med förtroendet av väljare som inte längre är bland oss. Beslutet att anförtro Jean Baptiste Bernadotte tronen av ståndsriksdagen 1810 ska betraktas med samma legitimitet som nutida lagar och dagens beslutande organ. Utmaningen är att hitta en balans mellan monarkin och de folkvalda.

Den balansen får arbetas fram i händelse av att den svenska monarken förlänas expanderade befogenheter i linje med principen frihet under ansvar. Demokratividrigt beteende skulle naturligtvis äventyra kungahusets legitimitet och i förlängningen riskera uppror. Det är i min mening rimligt.

Om Sverige skulle slå in på en mer expansiv linje för monarkin skulle regenten bli till en erfaren rådgivare och beskyddare av nationella intressen som, ifall den temporära politikerklassen sviker sina uppdrag, besitter rätten att dra i handbromsen. Men då ska de inte göra en vana av att avsäga sig sin plikt att regera hursomhelst.

Läs även: Altstadt: Länge leve den redovisade monarkin!