Då och då pratar människor förbi varandra så pass illa att man undrar hur genomtänkta deras tjusiga ord egentligen är, samtidigt som man ofta inte vågar fråga. Men för det mesta är det nog inte man själv som är korkad, man har helt enkelt stött på en provpratare, skriver Per Brinkemo.
Jag minns hur stolt och glad jag blev när jag 2018 fick frågan från Sveriges Radios ”Filosofiska rummet” om att medverka. Det är ett program jag lyssnat ganska mycket på, både uppskattat och retat mig på.
Läs även: Lidström: Den svenska maffiamodellen
Jag, som till vissa delar blivit misstänkliggjord om mina motiv att vilja diskutera kulturskillnader, tog förfrågan som ett slag erkännande från den mediala världen. Filosofiska rummet är ändå ett slags flaggskepp inom Public Service. Hur glad blev jag inte när jag dessutom hörde att Nalin Pekgul skulle vara med. Hon är kunnig, vet vad hon snackar om och är dessutom en synnerligen trevlig person.
Programmets rubrik blev ”När extremerna möts. Om integration mellan klan och välfärdssamhälle.”
I programmet medverkade ytterligare två personer och jag skriver inte följande för att göra ned dem som personer. Men det var som om de inte rörde sig på samma planhalva, som om jag och Nalin spelade fotboll, de boule. Min uppfattning var att de pratade om något annat, rörde sig i en teoretisk värld, utan förankring i den verklighet som jag och Nalin försökte beskriva. Det sinkade samtalet.
Skälet till att jag nämner detta har sitt ursprung i en återkommande erfarenhet av när ord, förklaringar, kunskap upplevs som… hur ska man uttrycka det…? Tomma.
Den känslan uppstod häromdagen när jag lyssnade på Studio Ett i Sveriges Radio, ett samtal mellan akademiledamoten och professorn i teoretisk filosofi, Åsa Wikforss, och Sverker Sörlin, idéhistoriker och professor i miljöhistoria. De talade om vikten av bildning.
Åsa Wikforss sa:
Bildning är en sorts kunskap men en kunskap som vi har tillsammans, en sorts grundplatta för vårt sätta att leva tillsammans. Det handlar också om att inte bara ha kunskap utan dela grundläggande värderingar om hur man lever tillsammans i en demokrati.
Va?
De båda professorerna sa under ett åtta minuter långt samtal att bildning är allt från stor fackkunskap till omdöme och urskillningsförmåga och att kunskapsbrist är till skada för både individen och samhället. Samtidigt som kunskap om samhället och demokratins värde skapar möjligheter för både individen och samhället i stort. Bildning är ett samspel av känslor och kunskap, men ibland spelar känslorna en ett spratt men å andra sidan kan man ha en övertro på rationalitet och förnuft. Bildning är också social kompetens och genom den lär vi oss hantera livets skörhet och när vi läser skönlitteratur erövrar vi den sortens bildning som gör att vi, med känslor och intellekt förstår andra människors perspektiv…
Va?
Nu vet jag att det inte är enkelt att sitta i en radiostudio och formulera sig kort och koncist men jag blev provocerad av pladdret. Bildning är alltså såväl fackkunskap som känslor och förnuft i lagom doser och ger oss en grundplatta att leva tillsammans med andra i en demokrati. Summeringen i min hjärna blev: bildning är allt och därför ingenting.
Samtidigt rannsakade jag mig själv och tänkte att det händer att jag kategoriserat någon som bildad men när jag själv ska definiera vad jag menar är det oerhört svårt att uttrycka det distinkt.
I den meningen förstår jag professorerna.
Men då kanske man ska hålla klaffen.
Alldeles för ofta låter man, antagligen mest på grund av dåligt självförtroende, ordmassor passera och tolkar sin egen oförmåga att förstå med ett: ”Det där var alldeles för djupt för lilla enkla mig.”
Den känslan har jag många gånger haft när jag på söndagseftermiddagar lagar mat och lyssnar på Filosofiska rummet. Osannolikt ofta förstår jag inte vad de pratar om men som den sadomasochist jag tydligen är fortsätter jag att lyssna. Ofta hör jag bara herrelösa ord i luften, inte sällan ”svåra”, som har ambitionen att säga något väsentligt om tillvaron men som förvånansvärt ofta inte hakar fast i mig, trots att jag väl ändå vågar kalla mig för bild… trots att jag är hyfsat beläst.
Men så plötsligt kommer någon, ofta en Per Bauhn, filosofen, som liksom lägger allt tillrätta. Orden är mättade, han bottnar i dem, de är insiktsfulla, tar sin utgångspunkt i något konkret som han fogar in i en tankemodell. De får mig att le när jag känner igen mig, eller vika pannan i djupa väck när jag inser att det där hade jag inte tänkt på förut.
Om det är något jag har försökt lära mina barn är det att inte vara rädd för att säga; ”Stanna, jag fattar inte” när de inte förstår ett resonemang. Oavsett ålder är det så lätt att underskatta sin egen förmåga, tro att man är korkad. Ju intensivare kaskader av ord uttalas, desto svårare att säga stopp. Ju bättre självförtroende talaren utstrålar, desto lättare att bara låta sig översköljas och lämnas med en känsla av tomhet.
Vi hamnar alla i situationer där vi hör oss själva prata utan innehåll. Och det är väl legitimt. Man måste få provprata sig fram.
Men man bör noga undvika radion när man gör det, för sin egen skull – och lyssnarnas.
Läs även: Gustavsson: Regeringen har räddat oss från ett nytt 2015
