Om jag säger ”flyktingkris”, vad säger ni då? Antagligen förs tankarna till 2015. Faktum är dock att antalet asylsökande till EU nått liknande volymer i år, och då är flyktingar från Ukraina inte medräknade. Samtidigt är läget förhållandevis lugnt i Sverige: I år väntas ”bara” totalt 13 000 söka asyl här, en nedgång från knappt 17 000 förra året. Prognosen har dessutom upprepade gånger skrivits ner.

Läs även: Sandström: Klimataktivistiska domare vränger lagen

Ute i Europa är bilden väldigt annorlunda. Fram till oktober hade 800 000 asylsökande kommit till EU. Då återstod fortfarande tre månader av året. Detta kan jämföras med de 1.3 miljoner som anlände 2015, eller de 1.1 miljoner som kom 2016. Återigen: Dessa 800 000 är utöver de som anlänt från Ukraina, som inte räknas som vanliga asylsökande då de faller under massflyktsdirektivet.

I Tyskland har antalet asylsökande ökat 74 procent medan Frankrike sett en relativt stor ökning på 37 procent. Både Tyskland, Frankrike och Sverige drabbades hårt under flyktingkrisen 2015–16, men i år har Sverige, till skillnad från dessa två och många andra länder, undkommit anstormningen.

Vad är det som ligger bakom att trycket på Sveriges asylsystem dämpats, samtidigt som det ökat i övriga Europa? I ett ord så är svaret: signalpolitik. Detta måste skiljas från ”riktig” politik, för någon sådan har vi ännu inte fått se. Nästan alla vallöften från valet förra året ligger ute på utredning, och kommer göra det ett bra tag till. Regeländringar kan träda i kraft tidigast nästa år, och antagligen inte förrän 2025.

Regeringen har dock, inte minst med Sverigedemokraternas hjälp, skickat trovärdiga signaler om att Sverige inte kommer att öppna sina gränser, och att invandrare i framtiden kommer att möta mycket hårdare krav om att anpassa sig till det svenska samhället. Detta har gjort Sverige till en mindre attraktiv destination för asylsökande. Även andra länder med migrationskritiska regeringar som Danmark har sett minskade asylflöden. Länder som Tyskland, där ett rekordstort miljöparti nu ingår i regeringen, har inte lyckats lika bra.

Läs även: Göranson: Historien om Sverige – woke eller vetenskap?

Givetvis kommer detta inte att räcka på lång sikt. Signaler som inte följs av gärningar blir i längden verkningslösa och ignorerade. När Magdalena Andersson upprepade gånger lovade en kontrollerad invandring och att man skulle ”vända på varje sten” i kampen mot gängbrottsligheten så hade detta ingen avskräckande effekt vare sig på potentiella migranter eller kriminella. De – och, som vi såg i valet förra året, en majoritet av svenska väljare – förstod att det bara var tomma ord.

Regeringen kan alltså inte andas ut. Ny lagstiftning med bindande asyltak måste implementeras. Regeringen måste också tydliggöra vilka incitament som ska leda till frivillig återvandring, samt hur man bättre har tänkt hjälpa på plats i framtiden. Mycket jobb återstår, men den omläggning som skett hittills har de facto gett resultat.

De flesta brukar avvakta med årssammanfattningar tills dagarna före nyår, men jag är väl medveten om att politiken – och alla potentiella läsare – är på väg in i juldvala (och det är förresten jag med), och därför väljer jag att sammanfatta det som sammanfattas kan redan nu:

Regeringens politik har så här långt inte stoppat skjutningarna, eller lett till nämnvärda sänkningar av bränslepriserna. Yttrandefriheten är fortfarande hotad även inifrån regeringskvarteret, och även om inflationen nu dämpats, så har det naturligt nog skett till priset av kraftigt höjda räntor.

Ändå så har regeringen faktiskt lyckats avvärja ännu en flyktingkris som, om Magdalena Andersson varit statsminister, mycket väl hade kunnat göra 2023 till ett nytt 2015. Tidöregeringens tillkortakommanden till trots, så är det tydligt att svenskarna gjorde rätt val förra året.

Läs även: Brinkemo: Det är mycket nu…