Allt det där som vi i dag ser som självklart var en gång i tiden helt okänt. Om någon från nutiden talat om demokrati och alla människors lika värde för 1200-talets mäktigaste person i Sverige – Birger Jarl – hade han antagligen inte bara skakat på huvudet. Han hade sannolikt huggit halsen av alla dem som spred dessa budskap.

Tiden var inte mogen för sådana påfund.
Men det skulle komma en tid då sådana tankar och ideal sågs som självklara.
Vi lever i en sådan.
I vår del av världen.

Det märkliga är att samtidigt som vi hyllar dessa ideal och gärna vill sprida dem runt världen, har vi svårt att stå upp för samma värden när ”världen” kommit hit.

Rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter är inte teoretiska modeller hämtade ur idévärlden, uttänka av några smarta intellektuella. Dessa idéer, som i dag hyllas av människor och i hög grad implementerats i vår del av världen, växte långsamt fram bit för bit, i den fysiska och praktiska verkligheten.

Läs även: Dan Korn: Mångkulturalismens misslyckande

Små gemenskaper hade börjat med demokratisk röstning till olika sammanslutningar och församlingar. Man bildade gemenskaper bortanför stamsamhällets blodsbandsgemenskap. Idémässiga intressen förde samman människan, till exempel i skrån.

Kyrkan i Väst hade allt mer börjat betona att alla är lika inför Gud och inför lagen. Varför? För att människorna fann att det funkade bättre så, att dessa gemenskaper hade något att vinna på ett sådant förfarande. Det var bättre, för att ta ett exempel, att inte anställa en släkting utan den som var skickligast, oavsett om man kände denne eller inte. Gemenskaperna och samarbetena vidgades.

När sedan tiden var mogen, först då framträdde intellektuella som satte ord på allt det som naturligt och organiskt börjat växa fram. Idéer om demokrati, meritokrati, rättsstat och människors lika värde började så sakteliga ta form.

Vi i Väst tycker numera att idéerna är så lysande att de måste spridas till hela världen.

Utan hänsyn till andra länders socioekonomiska och juridiska förhållanden, deras kultur och historia, måste vi bara berätta för andra att – Yippie! – så här bra kan det bli. Därför dundrar Väst med ena handen in i främmande länder med militärfordon och drönare, försöker slå ut dem som aktivt motarbetar våra ideal. För att sedan peka på demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde med den andra handen, som är full av pengar.

Har Västs missionsarbete med hjälp av bistånd gått bra?
Jag tror inte att man kan säga det.

Facit säger oss att man vare sig kan bomba fram demokrati eller övertyga människor med hjälp av bistånd oavsett om det handlar om Irak, Libyen, Afghanistan eller något annat land. Det spelar ingen roll hur mycket pengar man investerar. Det fungerar helt enkelt inte.

Vi har glömt vår egen historia och vilka tillfälligheter som skapade de samhällen som i dag ses som osannolikt framgångsrika och så välmående att människor från sämre fungerande länder söker sig till oss.

Läs även: Skogkär: Med mångkultur kom hederskultur och tystnadskultur

Den Afghanistanfödde författaren Tamim Ansary skriver om Afghanistan sedan talibanerna i början av 2000-talet besegrats, och man skulle hålla demokratiska val under amerikanskt överinseende. Författaren träffade en man från landsbygden, klädd traditionellt med turban och med långt skägg. Han ställde frågan om hur mannen såg på valet. Han svarade att det kommit en massa folk till en kongress som alla hävdade att man skulle rösta på dem.

”Vi lyssnade artigt eftersom kandidaterna hade rest så långt… men vi visste hela tiden på vem vi skulle rösta.”
Frågan var: På vem?
Så klart på Agha-i-Sayyaf, löd svaret.
Varför då? Jo, han har bott i trakten hur länge som helst. Dessutom:
”Min systers man har en kusin som är gift med Sayyafs svägerska.”

Mänskligheten är sprungen ur små gemenskaper där man inte har självklar tillit till främlingen, där man i väldigt hög grad gifter sig med släktingar och där opersonliga institutioner aldrig uppstått. Att rösta på en ideologi är något främmande, snarare väljer man en person som man litar på, vilket är ganska naturligt i ett samhälle utan fungerande myndigheter.

När den arabiska våren ägde rum för drygt tio år sedan trodde många i Väst att det nu skulle leda till demokrati, fungerande rättsstater och mänskliga rättigheter. Som om dessa vore sprungna ur en universell idévärld som alla kloka människor innerst inne var anhängare till.

Läs även: Brinkemo: Våga utbilda nyanlända i svensk syn på barnaga!

Ta professor Jan Hjärpe som exempel, islamologen.
Upproret i Benghazi mot Muammar al-Gaddafi förstods av folk som var insatta i frågan som ett klanuppror. Det trodde inte Jan Hjärpe.

”Det här handlar inte om klanrivaliteter utan de unga som sätter sig upp mot det gamla gardet. De unga har en ny, modern samhällssyn och kontakt med omvärlden genom sociala medier”, sade Hjärpe.

Som om det handlade om idéer, bara.
Det blev ingen vår. De fysiska förutsättningarna fanns inte.

Men där de finns – här – och det är det märkliga, då upphör den ivriga mission som bedrivs utomlands.

Migranter ska man inte skriva på näsan. Det ses som kolonialt.
Arbete för jämställdhet, demokrati och institutionsbyggande ”därborta” ses som naturligt.

Men när ”därborta” kommer hit blir det med ens genant.
Inte ska vi berätta om vår samhällsmodell.
Mångkultur är i stället fantastiskt.

Jag blir inte klok på dessa olika tillvägagångssätt som slår fel både här och där.